Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Parisersvenskar och romare. 1830--40-talen - 8. Karl Plagemann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 GEORG NORDENSVAN
målningar var en altarbild, som av ägaren utgavs för en Guido Reni, och denna
tavla skämdes av en Sankta Katarina, så plumpt tecknad att den ej kunde
korrigeras, varför signor Carlo helt enkelt slipade bort Sankta Katarina och ersatte
henne med en annan figur i samma stil som tavlan i övrigt. Ägarens "utmärkt
sköna dotter" tjänade som modell till det nya helgonet, och tavlan såldes till
en engelsk lord som en äkta Guido Reni.
Men därmed är historien icke slut. Köparen kom en tid efteråt upp till
säljaren. Lorden hade sett närmare på konstverket, och nu båd han att få Sankta
Katarina utskuren ur duken, så att hon skulle bilda en särskild liten tavla,
ty hon var den bästa figuren och de andra ville han inte ha.
Plagemann tycks ha haft sitt stora nöje av att experimentera med
imitationer efter gamla mästare - Lionardo da Vinci, Salvator Rosa, Claude
Lorrain och flera. De kemiskt-tekniska studier han idkat under sin farmaceuttid
kommo honom nu till godo, då det gällde att giva färger, duk och fernissor
ett åldrigt utseende. Det hände, att han målade på gammalt trä, målningen
ställdes att torka i söl och regn, flyttades därefter i stark spisvärme och blev
så genuint gammal, att även drivna kännare läto lura sig. En gång blev han
tillkallad att avsyna en målning. Han igenkände den ögonblickligen, han hade
själv målat den. Efter diskussion för och emot fastslogs av pluraliteten bland de
sakkunniga, att tavlan var gammal. Själv deltog han ej i granskningen, yttrade
på tillfrågan endast, att han nedlade sin röst, då så många auktoriteter
yttrat sig.
Han försvarade sina åtgöranden med att han mottagit beställning på tavlor
i den ene eller andre mästarens stil och att han själv aldrig utgivit dem som
äkta. Även när han kopierade gamla tavlor gjorde han det "in facsimile, så
att jag imiterat även vad tiden åstadkommit".
Då han 1836 erhöll det akademiska resestipendiet, övergav han emellertid
denna födkrok, hyrde en ateljé borta vid Sankta Maria Maggiore, levde
åtminstone en tid framåt i familj - Egron har skvallrat! - hade eljest
sällskap med sin katt och sin tama falk och syntes sällan bland landsmännen.
Då hans fader en gång skrev till Fogelberg och utbad sig upplysningar
om sin son, som han ej avhört på år och dag, yttrade den gamle, att sonen,
fördjupad i begrundande av sin konst, "icke observerar årens och tidens
hastiga fart".
Förutom porträtt målar han antika och med förkärlek religiösa ämnen.
Hans tavlor säljas i allmänhet åt utlänningar och komma ej till Sverige. "Judas’
ånger", målad 1838, skickar han likväl till akademiens utställning 1840 och
skänker den senare till akademien som receptionsstycke. Den stora målningen
visar hur Judas, förtvivlad, med repet i sin hand, skyndar ifrån de skriftlärde,
som räkna upp blodspenningarna på bordet framför honom. Karakteristiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
