Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. I konstens huvudstäder. 1830--40-talen - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KONSTENS HUVUDSTÄDER 387
De ha kommit för att under de gamla mästarnas ledning leva sig in i den
stora konsten, födas på nytt, bli andra människor. De ha att kasta bort det bagage,
de föra med sig från hemlandet. Den karaktär, deras konst arbetar sig till,
har ingen rot i nordisk jordmån. Ungdomsintrycken från hemmet blekna allt
mer och mer för alla de brokiga bilder, som nu rullas upp för deras ögon.
Som turister komma de i feststämning till Italien, konstens fridlysta hemvist.
Italienarna äro för dem ett måleriskt staffage i landskapet, ett folk av modeller.
Det är också vida mindre individen än typen, man skildrar, då man målar
dessa putsade och prydliga herdegossar, munkar, pilgrimer, pifferari, dessa unga
flickor med madonnaögon, dessa idylliska herdescener.
Antingen han målar figur eller landskap, har målaren mera blick för
formens renhet och adel än för ljusets spel och för måleriska värden. I Rom
lever man under skulpturens spira. Plastiskt linjeren komposition, klassisk
skönhet i teckningen, noggrann redogörelse för naturföremålen, harmonisk klarhet i
färgen, det är vad han strävar till i vida högre grad än till personlighet i
uttrycket. Tyska, danska, svenska konstnärer framställa på ett och samma sätt
samma skönhetstyper och karaktärstyper och samma landskap, medan de drömma
om hur en stor konst skall förädla människan.
Även landskapsmålaren söker ge en idealbild av det han har för ögonen.
Med sin alltid lika blåa solskenshimmel, sina harmoniska linjer, sina bestämda,
föga nyanserade färger blir det italienska stil landskap et motsatsen till det
"paysage intime", som samtidigt vinner terräng i Frankrike. Då en av de svenska
romarna säger sig arbeta på en "vue i karaktär av romerska kampagnan" eller
ett landskap, komponerat efter motiv från Napolis omgivningar, så säger han
med dessa ord tydligt nog vad han vill framhålla i sitt verk. Det gäller att
i en enda utsikt samla de drag, som huvudsakligast karakterisera landet eller
orten. Konstnären kan visserligen någon gång erkänna att en utsikt är så tjusande
i verkligheten, att den vinner föga på att omkomponeras. Men "sällan förenar sig
dock allt på en punkt, som fordras till en tavla".
Man lever i en miljö, som knappast verkar sporrande till intensiv
arbetslust. Lugnet är tvärtom sövande och förleder lätt mottagliga naturer till artistiskt
och poetiskt dagdriveri. En enstaka gång kan man få höra en så upprorisk åsikt
som att det är rentav skadligt för den konststuderande ungdomen att gräva
ner sig bland gravarna, skild från hemlandet och utan förbindelse med den
levande samtiden. Rom, säger Södermark, "är ett förträffligt ställe men kan
bliva farligt för dem, som ej av naturen äga mycken spänstighet och
arbetsförmåga" - det är en erfarenhet, som långt senare återklingar i Scholanders
råd till Ernst Josephson att akta sig för Rom som studieplats.
Som skola för unga målare var med all säkerhet Rom ej det bästa stället.
För svensk ras och svenskt lynne borde helt andra länder vara att föredraga.
Erik Gustav Geijer var inne på rätt tankegång, då han under en resa genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
