Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. I Sverige 1820--1844. Konstvård. Arkitektur - 2. Konstakademien under Fredrik Silverstolpes ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 GEORG NORDENSVAN
för de helgade skatter, de här med så mycken sorgfällighet, med så
beundransvärd framgång vårdade".
Mer än en gång påminner han sedan samtiden om "talrikheten och värdet
av de utmärkta män, som nu lysa på vår konsthimmel". Bland dessa utmärkta
män hade han likväl gjort sig illa omtyckt genom egenmäktiga åtgärder. Han
var en rutinerad ämbetsman i tidens stil, hade sysslat något med konst, kallade
sig själv "mångslöjdare", men liksom Fredenheim förstod han sig föga på
konstnärerna, var en främling ibland dem och ansåg dem vara ett otacksamt släkte.
De hade honom att tacka bland annat för den nya och imponerande uniform,
han - visserligen efter förslag av ett par akademiledamöter - fått antagen
1817. De fingo nu uppträda i guldbroderad frack, vita knäbyxor, förgylld värja
och trekantig hatt. Under det oroliga året 1818, då det götiska attentatet
förargade de rättrogna, begåvades de därjämte med nya titlar. De hade dittills
kallats kunglig hovmålare, kunglig arkitekt o. s. v. Men i katalogen över
utställningen sistnämnda år bära de titlarna "kunglig hov- och historiemålare",
"kunglig hov- och genremålare", "kunglig hov- och statybildhuggare", "kunglig
hov- och miniatyrmålare" o. s. v., och dessa kuriösa titlar kunde akademiens
ledamöter glädja sig åt ända in på 1860-talet.
Men ingenting hjälper. "Silverperuken" - den lilla stångpiska, han i det
längsta bevarade, har ådragit honom detta smeknamn - blir lika misskänd som
Fredenheim varit. Fahlcrantz underrätter visserligen Fogelberg om, att han
blivit "kanske fogligare än i början av sin regering", men tillägger: "Också
betyder han intet." Sandberg skriver,1 att "konsterna gå paddans gång i vårt
kära Svithiod och kunna ej annat med en chef sådan som S., vilken motarbetar
allt, som möjligtvis kan befrämja deras framgång". Nyström skräder ej orden, då
han långt efteråt skriver: "Om man med ljus och lykta velat leta efter den, som
för denna befattning varit mest oduglig, hade man svårligen kunnat bättre nå
sitt mål." Nyström medger, att mannen ej saknade bildning och ett visst
ordningssinne men säger, att han var en ohjälplig styv och högfärdig pedant, ett
fjärdedels sekel efter sin tid och fiende till allt nytt. Hans svärfader, baron
Mannerheim, hade yttrat: "Min måg är rädd för allt, som han inte förstår,
varför han också är rädd för allting!" Med ett ständigt småleende på läpparna,
en trippande gång och en yttre fjäskig hövlighet var han full av kärvhet, när
hans vilja rönte ringaste motstånd, beskyddare av de konstnärer, som smickrade
honom, rå och illvillig mot de andra. Allt detta enligt Nyströms uppfattning -
han bestod sig med starka känslor för och emot sina medmänniskor.
Att kabaler och avund finna god jordmån inom akademien har Fahlcrantz
flera gånger anförtrott sina frånvarande vänner. "Kryparepartiet, ultras med och
utan stångpiska existera fortfarande", rapporterar han 1823 och tillägger året
därefter: "Ultrapartiet äro artiga och fägna för det liberala men söka dock i
1 l juni 1821.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
