Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. I Sverige 1820--1844. Konstvård. Arkitektur - 1. Förhållanden inom Konstakademien - 2. Konstakademien under Fredrik Silverstolpes ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SVERIGE 1820-1844 303
konsten särdeles högt. Byström, som skrivit från Stockholm till Rom, att här
"klagas gruveligt över fattigdom, och på intet ställe leves så överdådigt", har
sagt rentut: "De ha ej råd, emedan allt ätes upp."
Sett på avstånd förefaller likväl läget ej så trångt och nedslående, som
de missnöjdas uttalanden låta påskina. Karl Johans tid medför ej någon lysande
konstblomstring, men den är, sedd i sin helhet, varken stillastående eller
ofruktbar.
Där finns i Sverige en liten krets konstnärer och konstvänner, som visar
verksamhetslust och som gör vad den kan för att sprida kunskap om konst och
intresse för konst. Nu bildas Konstföreningen, man ivrar för en museibyggnad,
och under väntan på förverkligande av detta önskemål anordnar man
översiktsutställningar för att visa allmänheten, vad som finns i landet av gammal
utländsk konst och av äldre och nyare svensk. Detta är uppslag av betydenhet.
Konstföreningen håller de unga konstidkarna under armarna, möjliggör deras
tillvaro, köper deras arbeten och är nöjd, blott de visa begåvning och god vilja.
Och akademien sänder sina skyddslingar, en efter en, utomlands för att där
avsluta sin uppfostran och nå fullkomligheten.
Den konstnärskrets, som nu växer upp, representerar i själva verket en ny
morgongryning inom den svenska konsten,
2.
Från 1813 och ända fram till 1836 är Fredrik Silverstolpe
överintendent och akademiens preses, alltså konstvårdens
främste man. På de årligen återkommande högtidsdagarna
tolkar han fosterlandets glädje över konsternas blomstring. Visserligen
överraskar han i sitt tal 1820 med. erkännandet, att "de steg till förkovran,
akademien tagit under en tillvarelse av 85 år, hava blott sällan varit märkbara".
Men detta förbluffande underbetyg står helt ensamt bland hans uttalanden. I
regeln fastslår han "ett oavbrutet framåtskridande", en "lycklig belägenhet"
inom de vackra konsterna, som "bringa sällhetskänslan till större livlighet".
Hans anföranden äro typiska både för hans egen läggning och för den ton,
som på denna tid kunde råda i den akademiska kretsen.
Redan då han första gången intog ordförandeplatsen, hade han presenterat
sina åhörare en doftande blomsterskörd. Hans inträdestal börjar med orden:
"Mina herrar! Kallad av min håg alltsedan de yngre åren att upphämta de
ljuva, de tjusningsfulla verkningarna av dessa yrken, dem edra snillen förädla,
kallas jag i dag i följd av mitt ämbete till njutningen av den närmaste
förbindelse med det samfund, eder omvårdnad uppehåller." Han påminner om, att
han "fordom med värme beträdde konsternas bana", hänfördes av "yrkets
oskuld" och försäkrar, att han är "livad av ledamöternas gemensamma känsla
Konstakademien
under Fredrik
Silverstolpes
ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
