Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Förbindelserna med utlandet återknytas. -- I Paris och Rom, 1820-talet - 2. Strömningar i den franska konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I PARIS OCH I ROM, 1820-TALET 235
2.
Inom den franska konsten börja vid denna tid nya strömningar bryta fram,
David lever sin sista tid i Bruxelles och dör där 1825. Hans skola finns
inte mer, har det blivit sagt i Paris året förut. Girodet, representanten för
akademisk klassicism, har dött 1824. Proud’hon, förmedlaren mellan Louis XVI
ocih romantik, har slutat 1823. Gérard står i högt anseende, likaledes Gros,
kolorismens vågbrytare.
Ingres lever i Rom sedan många år tillbaka (1806-24). Han har varit
ansedd som upprorsmannen bland Davids lärjungar, studerar italienska
renässansmålare, framför allt Rafael, målar klassiska men även medeltida motiv:
Ossian, Roland och Angelika. När han återkommer, blir han en repetitör av
de gamla mästarna, blir den vackra linjens och den nobla formens tolk. Färgen,
som han ringaktar, förblir för honom en oväsentlig bisak i en målning,
teckningen är konstens samvete.
Han var till sin hela läggning linjekonstnär. Men han ägde en säker grund
av naturstudium, en formkänsla av största innerlighet, en raffinerad blick för
linjens individuella liv och karaktär. Han ägde vad tecknarna från andra länder
alltför ofta saknade.
Ett nytt och dristigt inslag hade den unge Géricault medfört. Redan 1812
hade han väckt uppmärksamhet med sin Chasseur å cheval, porträtt av en
uniformklädd officer på en stegrande häst. I det samtida klassiskt skulpturala
måleriet kom denna improvisation - en målning, full av färg, rörelse, sjudande
liv - "oväntat och omstörtande".
På salongen 1819 utställdes Medusas skeppsbrott - det enda
monumentalverk, Géricault fick fullborda. Här framställdes en hop skeppsbrutna på en
bräcklig flotta, vräkt av ett hav i storm. Det var ett nära nog aktuellt ämne,
fregatten Medusas olycka hade inträffat några få år förut, det var alltså varken
historiska, klassiska eller bibliska personer, som här framställdes, men målningen
var hållen i den stora stil, som ansågs lämpa sig uteslutande för heroiska ämnen.
Motivet var genomfört med liv, lidelse och dramatisk spänning, men i
komposition och behandlingssätt var målningen alls ej revolutionär.
Medusas skeppsbrott väckte uppseende, men framgången var måttlig, och
det var först efter mästarens död 1824 tavlan blev inköpt av franska staten.
Då hade Delacroix framträtt med "Dante och Virgilius" och "Blodbadet på
Chios". Utgångspunkten för den rörelse, han inledde, är ytterst att söka hos
Rubens och närmast hos engelsmannen Constable. Den lysande engelska skolan
hade ännu ej levat ut, och det var från England, det franska måleriet mottog
kraft till förnyelse. Delacroix’ insats betecknar romantikens genombrott, uppror
mot allt abstrakt och kallt korrekt i måleriet, mot fastslagna former, tyngande
lagar, regler för fantasi och skönhetskänsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
