Vädret hade varit vackert hela tiden, sedan vi lämnade Liverpool, vi njöto alla af den friska sjöluften och resans öfriga behagligheter. De flesta af passagerarne uppehöllo sig merendels på öfre däck dagarne i ända. Nu närmade vi oss Newfoundlandsbankarne och vi visste efter hvad det berättats oss, att där skulle vi få ändring på väderleken. Det är mycket sällan, har jag hörts berättas af alla, som gått öfver Atlanten, att Newfoundlandsbankarna passeras, utan att man råkar ut för tjocka eller storm. De kalla hafsströmmarne från Norra Ishafvet och Grönland kommer man in uti vid bankarne. Det är orsaken till temperaturförändringen. På onsdag afton den 12 September begynte små moln uppstiga vid horisonten, samtidigt började det friska upp, vid 11-tiden på aftonen började det regna, det var isblandadt regn, som föll, och temperaturförändringen var mycket kännbar. Under natten tog blåsten till allt mer och på torsdags morgon, när vi kommo upp på däcket för att taga vår vanliga morgonpromenad, var Oceanen i starkt uppror och ångaren rullade så, att man måste passa väl på, om man ville undvika att göra ofrivilliga saltemortaler; Vågorna begynte gå höga. Vid 10-tiden på f. m. hade blåsten öfvergått till storm. Sjöarne voro nu mycket höga, det var i början hemskt att se, innan man hann vänja sig därvid, huru de stora höga sjöarne kommo inrullande långt ute från det vida hafvet, långsamt men säkert närmande sig kolossen som bar oss. Ju närmare de kommo, desto högre tycktes de blifva! det såg ofta ut som skulle de begrafva oss, när de med förfärligt dån, ackompanjerad af stormens tjut, vräkte in öfver skeppet.
I början kände jag mig allt annat än väl till mods. Jag led visserligen ej det minsta af sjösjuka och jag tyckte ej heller, att jag kände mig rädd; men jag kunde ej hjelpa, att för hvarje stor sjö, som kom och vräkte in öfver ångaren, ibland kastande den på sidan, och ibland, när ångaren befann sig på kammen af en stor våg, slungande den med fören nedåt så man kunde tro den skulle ge sig i väg till botten med detsamma, kände jag det som om jag fått en skopa kallt vatten öfver ryggen. De flesta passagerarne tålde ej vara uppe och betrakta detta storslagna sceneri, men för mig var det ej möjligt att vara nere, jag ville se och beundra den upprörda naturen i all sin storslagenhet och hemskhet. Stormen tog till minut efter minut. Den väldiga kolossen som bar oss, och som mätte 604 fot i längd, 64 fot i bredd samt 12,550 tons och hvars maskiner hade sammanlagdt 12,200 hästkrafter, hade svårt att komma framåt, alldenstund vi hade nästan motvind. Det hördes riktigt hemskt, liksom klagosuckar från Cymric, när det knakade i fogarne och stormen tjöt i tackel och tåg. Det var också intressant att göra iakttagelser både på sig själf och medpassagerarne. På morgonen vid kl. half-7-tiden, då jag först kom upp på däck, blåste det mycket starkt och sjön gick hög. Alla vi, som aldrig förut passerat Atlanten, förmenade att värre kunde det väl inte bli, men värre blef det. Underligt nog vande man sig likväl snart. Allt efter som stormen tilltog och vågorna växte till allt väldigare dimensioner, blefvo de flesta af oss modigare. Mäniskan kan lätt vänja sig vid allt.
För öfrigt var det klart väder, solen sken öfver hafsytan; ibland doldes den några ögonblick af små förbiilande moln, men, o gudar! hvilken härlig anblick, när den åter trängde fram ur molnen och silfverförgylde de väldiga vågorna. Det var underbart att skåda de silfver- eller guldförgylda vågorna, huru de på samma gång skiftande i alla regnbågens färger, kommo oss närmare och närmare för att slutligen brytas mot skeppssidorna och kastas tillbaka som krossad kristall eller en ofantlig massa perlor, smaragder och rubiner. Alla världens juvelerare kunna ej åstadkomma något ens tillnärmelsevis liknande, om de än ock sloge ihop alla sina lager af guld, äkta perlor och juveler. En landsman, som kom från Parisutställningen och var bosatt i Lexington i K. y. tog med sin kamera ett par tre vyer af de väldiga vågorna; han lofvade att sända mig till Nework ett par fotografier, men jag mottog ett bref från honom, hvari han säger, att det misslyckats; han var väl för mycket amatör, kan jag förstå.
Nu gifves signal. Klockan är 12, kartan slås upp, vi befunno oss då på 47,28 latitud och 44,52 longitud 1,789 eng. mil från England, något mera än halfva vägen till Newyork samt ungefär midt för Newfoundlandsbankarne, »Atlantens kyrkogård», så benämnd för de många skeppsbrott, som där ega rum - men ett par hundra engelska mil närmare kusten. Det ringes till middag, i dag är det många platser vid bordet tomma, omkring halfva antalet har i dag »förfall», - de äro helt upptagna af att hembära sina offer åt hafsguden. Jag beklagade de stackarne, ty själf hade jag en strykande aptit, »sjön suger» och jag har aldrig mått bättre eller haft så god aptit som på Atlanten. Efter middagen tog jag mig som vanligt en liten »tupplur», hur länge jag sof mins jag ej, men jag väcktes af skrik och oväsen. En hel del passagerare kommo nedrusande, följande tre unga män hack i häl. De tre voro genomvåta, som om de nyss uppdragits ur sjön. De berättade, att de stått på akterdäcket, då en stor, väldig våg vräkt in och slagit öfver aktern och helt genomdränkt dem; den ene, en skräddare från Norrbotten, hade vågen, då den drog sig tillbaka, så när ryckt med sig; det var i sista minuten hans lycka, att han slungade armen om järnbarriären och på så sätt lyckades hålla sig fast och undgå att följa med öfver bord. Den första fråga jag stälde till dem, sedan de berättat sitt missöde, var om stormen till- eller aftagit. Nu är det helt »förfärligt» erhöll jag till svar, »det är förbjudet att gå öfver åt aktern, endast midtskepps få passagerarne uppehålla sig å däck».
Jag rusade upp ur kojen; jag måste upp och se, huru det såg ut, men kom mera på hufvudet än på benen ur kojen, till följd af ångarens starka rullning. Rundt om i logementet gingo, sutto och stodo passagerare, skräck och rädsla var målad på allas anleten. Vid trappan, som förde upp till mellandäck, stod en svensk-amerikan, en snickare Svensson, gammal Stockholmare från 80-talet, som varit bosatt i Amerika i öfver 10 år och hade varit hemma och helsat på. Han var blek af fasa. »Hur är det?» frågade jag. »Jag tror aldrig det går väl», framstammade han. »Fartyget kan omöjligen härda ut. Jag tål inte vara uppe och se på sjön, så förfärligt ser det ut».
Jag skyndade upp, kastande en blick ut öfver det upprörda hafvet. I första ögonblicket blef jag helt förfärad, tappade helt och hållet kuraget och kände mig helt ängslig till mods. Först efter några minuters uppehåll å däcket, efter att ha stålsatt nerverna började jag känna mig så pass lugn, att jag kunde taga det öfverväldigande, skräckinjagande och storslagna natursceneriet i betraktande. Skräckinjagande! Hela horisonten var nu molnbetäckt, det var ej längre vågor, som stora och majestätiska kommo invältrande öfver »Cymric», nej, rundt omkring fräste sjöarne och kastades i gråaktiga, skummande kaskader högt i vädret, det var omöjligt att göra sig någon föreställning om hvarifrån vinden kom, det var ett fullständigt kaos. Det stormade, fräste och tjöt från alla håll och kanter, man kunde ej se mer än ett par tre skeppslängder från ångaren och trots de väldiga maskinernas kraftansträngningar, tycktes det väldiga skrofvet ej komma ur fläcken. Officerarne gingo dystra omkring och sågo mer än vanligt alvarliga ut, hela manskapet var enhvar på sin post, redo att utföra gifna order och om det behöfdes, upptaga en kamp mot elementernas raseri. »Bara maskinerna hålla och intet kommer i olag eller propellerna springa», det var det stående temat i samtalet, »ty kommer något i olag i en så- sådan storm, då äro vi förlorade. Men är det möjligt att maskinerna och propellrarne kunna hålla?»
För hvar gång fören dök så långt ner att propellrarne kommo öfver vattnet, hördes det och kändes det, som om hela det väldiga skrofvet remnade midt itu. När aktern dök ned, och propellrarne slogo mot de upprörda vattenmassorna, lät det som väldiga kanonskott. Det var fasansfullt. Det lider dessutom mot kvällen. Om ett par tre timmar skulle det vara bälgmörkt i detta förfärliga väder och ute, långt ute på vida hafvet. En hvar kände sig hemsk till mods.
För att läsaren skall få ett begrepp tillnärmelsevis om, hur stark den storm var, som vi råkade ut för, skall jag här lämna några upplysningar, jag genom tolk erhöll af en af officerarne ombord. Vindens styrka beräknas, enligt engelsk-amerikanska sjömanstermer, från 0 till 12. 0 är stilla och 12 den högsta vindstyrkan, då är det den starkaste orkan eller cyklon. Den storm vi redo ut, var, när den var som starkast, något öfver 10. Då stormen öfverstiger 10, börjar orkan. Att stormen var svår, framgår äfven däraf, att Cymric det dygnet endast gick 218 engelska mil, annars var det vanliga 340 à 350 mil pr dygn. Omkring 2 timmar rasade orkanen. Vid 5-tiden på e. m. hade den nått sin höjdpunkt, sedan började den att mojna af.
Men hvad är ändå icke människan för en förunderlig varelse! Medan stormen rasade som värst och så länge det var dager och ljust, så att det skräckinjagande natursceneriet kunde ses, ingöt det respekt och fruktan hos alla. En del blefvo så gudligt anlagda, att de kunnat glädja själfva englarne i himmelen. De i »bönkammaren» psalm- och sankey-sjungande hade en stor dag, den eftermiddagen. Men sorgligt nog måste jag tillstå, att i och med det att stormen bedarrade, var det slut med gudligheten; den aftog proportionsvis med stormen. På kvällen stod glädjen åter högt i tak, nojset och kurtisen bland de unga begynte igen, fiolerna och »piglocken» kommo fram, och redan vid 8-tiden var en treflig bal arrangerad, en bal som var ett verkligt nöje att åse. Sjön gick ännu mycket hög, den väldiga järnkolossen vräktes hit och dit som ett nötskal i en gungande rörelse försatt vattenbalja, och många saltemortaler fingo de dansande paren göra. Ibland kunde en tre à fyra par i taget ramla omkull, när båten gjorde en stark öfverhalning. Men hvad gjorde det? Det var roligt ändå; glädjen afspeglade sig på allas anleten. Huru länge balen den kvällen kommit att fortgå, är ej godt att veta, om ej en händelse inträffat, som i en hast gjorde slut på hela tillställningen. En väldig sjö kom och satte vårt flytande hotell med dess balsal i sådan svajning, att en 3 à 4 par på en gång kastades öfver ända mot den bänk, där »orkestern» var placerad. Musikanterna följde med på kuppen och alla de ikullstjälpta hade ett förfärligt besvär att komma upp på benen igen. Men... O ve! en fiol krossades alldeles och piglocken sprucko! Så var det slut med dansen för den kvällen!
Dagen efter togs dock skadan igen; då hade vi åter herrligt väder. Visserligen gingo höga dödsjöar och Cymric rullade hårdt, men solen sken och glädjen lyste på allas anleten. Gårdagens svåra oväder var snart glömt, men för hvarje mörk punkt borta i horisonten begynte ansigtena bli allvarliga, vi hade ju fått ett begrepp om, huru fort en förändring kunde ske i väderleken och att Oceanen kunde vara svår, när den vredgades. Och jag? Ja, uppriktigt skall jag säga, att jag är glad öfver att ha fått vara med en gång under en storm på ett världshaf och se det i all sin majestätiska storhet, men jag vill tillstå, att jag äfven fått nog. Jag vill ej gerna åter upplefva de timmar en gång till, som jag upplefde på Atlanten eftermiddagen den 13 September 1900.
Ja, om man vore säker på, att allting hölle och intet komme i olag,
så..., men se det kan man vid sådana tillfällen aldrig vara säker på.
