Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En storm på hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafvet, långsamt men säkert närmande sig kolossen som bar oss.
Ju närmare de kommo, desto högre tycktes de blifva! det såg
ofta ut som skulle de begrafva oss, när de med förfärligt dån,
ackompanjerad af stormens tjut, vräkte in öfver skeppet.
I början kände jag mig allt annat än väl till mods. Jag
led visserligen ej det minsta af sjösjuka och jag tyckte ej heller,
att jag kände mig rädd; men jag kunde ej hjelpa, att för
hvarje stor sjö, som kom och vräkte in öfver ångaren, ibland
kastande den på sidan, och ibland, när ångaren befann sig på
kammen af en stor våg, slungande den med fören nedåt så man
kunde tro den skulle ge sig i väg till botten med detsamma,
kände jag det som om jag fått en skopa kallt vatten öfver ryggen.
De flesta passagerarne tålde ej vara uppe och betrakta
detta storslagna sceneri, men för mig var det ej möjligt att vara
nere, jag ville se och beundra den upprörda naturen i all sin
storslagenhet och hemskhet. Stormen tog till minut efter minut.
Den väldiga kolossen som bar oss, och som mätte 604 fot i längd,
64 fot i bredd samt 12,550 tons och hvars maskiner hade
sammanlagdt 12,200 hästkrafter, hade svårt att komma framåt,
alldenstund vi hade nästan motvind. Det hördes riktigt hemskt, liksom
klagosuckar från Cymric, när det knakade i fogarne och stormen
tjöt i tackel och tåg. Det var också intressant att göra iakttagelser
både på sig själf och medpassagerarne. På morgonen vid kl.
half-7-tiden, då jag först kom upp på däck, blåste det mycket
starkt och sjön gick hög. Alla vi, som aldrig förut passerat
Atlanten, förmenade att värre kunde det väl inte bli, men värre
blef det. Underligt nog vande man sig likväl snart. Allt efter
som stormen tilltog och vågorna växte till allt väldigare dimensioner,
blefvo de flesta af oss modigare. Mäniskan kan lätt vänja
sig vid allt.
För öfrigt var det klart väder, solen sken öfver hafsytan;
ibland doldes den några ögonblick af små förbiilande moln, men,
o gudar! hvilken härlig anblick, när den åter trängde fram ur
molnen och silfverförgylde de väldiga vågorna. Det var underbart
att skåda de silfver- eller guldförgylda vågorna, huru de på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
