Till Amerika hade jag rest som emigrant på tredje klass. Hem for jag som andra-klass-passagerare, men om jag undantager de större bekvämligheter, man hade här, i det man bl. a. hade sofhytt, var det för öfrigt icke stort bättre än tredje-klass-passagerarne hade det på Hvita Stjernliniens rymliga ångare »Cymric». »New-York» rullade förskräckligt, men gick betydligt fortare än »Cymric». Sålunda gjorde den resan på 7 dagar, medan »Cymric» använde 9. Dock föredrager jag för egen del ett par dagars längre resa på sjön å en stadig ångare.
Vi hade vackert väder hela resan; endast en dag hade vi tämligen stark sjögång och mot aftonen såg det ganska hotande ut, men vi sluppo med förskräckelsen. Vid tiotiden på kvällen bröt månen genom molnen och silfverförgylde vågorna och samtidigt mojnade det af.
Vi hade gått och sett rätt allvarliga ut förut och smått beredt oss på en svår natt. Nu stod glädjen högt i tak, om det uttrycket kan användas ombord på ett fartyg. En tjock tysk, som eljes var liflig och vanligen gick och smågnolade, blef moltyst och allvarsam, då ovädret tycktes hota. När månen nu bröt fram och en af befälet försäkrade, att vi finge vackert väder och att barometern steg lika fort som den fallit på eftermiddagen, kunde tysken ej återhålla sin glädje. Han bjöd ett helt lag af 7 à 8 personer på öl och whisky. Sedan sjöng och dansade han, så det stod härliga till, och ännu när jag vid half-ett-tiden på natten tog god natt af honom, fortsatte han sina glädjeutbrott och ville ej på vilkor släppa mig. »Komm' mann hier» ropade han, »Lassen uns noch ein Glas Bier trinken; das ist eine famose, herrliche Nacht»! Jag tyckte det var synd att ej göra den genomtreflige tysken till viljes och hjälpte fördenskull honom af med en flaska bier till, innan jag gick till kojs.
Öfver hela Atlanten hade vi sällskap af ett 20-tal sjöfåglar. Jag trodde först att de, sedan vi passerat Newfoundlandsbankarna, skulle vända om mot land, men nej, de följde oss troget, kringsvärmande ångaren, med sina skarpa ögon spanande efter föda, hvilken de snabbt och begärligt döko efter i vågen, då vi kastade ut åt dem. Det var mycket intressant att iakttaga samtidigt med att detta vårt sällskap beredde oss mycket nöje. Resan var för öfrigt angenäm, och oaktadt det var dagarne före jul så var det ej alls kallt på hafvet. Mestadels gick jag endast klädd i kavaj; ibland om aftnarne kunde jag taga på min sommaröfverrock, när jag tyckte det kändes för friskt -- vinteröfverrock hade jag ingen med mig -- eller också kasta en resfilt öfver skuldrorna.
De flesta af mina medresande voro sådana, som endast skulle hem till Europa på besök; de utgjorde en brokig samling af folk i skilda lefnadsställningar. En del af dem voro efter hårdt slit och släp först nu oberoende för återstoden af sitt lif; här voro från skilda platser arbetare, husegare, affärsmän, biträden och farmare, som skulle hem och hälsa på släkt och vänner. Jag blef särskildt bekant med ett par farmare af dansk nationalitet; den ene var bosatt i Syd- och den andre i Nord-Dakota. Farmaren från Syd-Dakota hade kommit till Amerika för omkring 16 år sedan utan ett öre på fickan mera än hvad biljetten kostade, men nu var han en man värd en 75- à 100,000 kronor. Han och jag jämte en engelsman, bosatt i Pittsburg, där han hade skrädderiaffär, delade hytt under resan. Af alla de skandinaviska medresande, som jag samtalade med, träffade jag endast två, som ämnade stanna hemma; alla de öfriga skulle tillbaka.
Resan var som sagdt ganska behaglig; dagarne tillbragte vi i regeln mestadels ute på däck, fördrifvande tiden med samspråk, promenader och ringkastning samt annan sport, medan man om kvällarne drog sig in till spelpartier i rökhytten eller gick ned i salongen och åhörde de konserter, som gåfvos där. Endast en gång stördes vår annars så angenäma tillvaro. Det var söndagen den 16 dec. på aftonen, då ett par engelsmän, som tagit sig ett par glas mer än de tålde, kommo i gräl; den ene hotade den andre med att gå ned och hämta revolvern; vips var karlen fast, men som andra-klass-passagerare fick han endast en vakt hos sig i hytten, dit han fördes ned och där han fick stanna kvar, tills han efter en välbehöflig sömn hunnit lugna sig. Han hade ej väl förts ned, förrän ett par andra engelsmän började bråka, i det den ene utkastade mot sin antagonist de värsta hotelser, som han kunde hitta på. Den som denna gång var orolig, var min och den danske farmarens hyttkamrat, den ofvannämnde skräddaren från Pittsburg. Han hade eljes hela tiden varit så oförarglig och treflig. Jag och dansken sutto just nere i vår hytt och drucko ett glas äkta Jamaikarom, som förärats mig af en partivän i Boston och som jag med flit gömt för hemresan, då vi plötsligt hörde oväsen utanför dörren till hytten, och in kommo två af skeppets officerare jämte vår hyttkamrat. Först blefvo alla hans saker visiterade. Han hade nämligen också hotat med revolver, men det var bara skryt, ty han hade ingen. De enda vapen, han hade med sig, voro en liten fickknif och en väldig skräddaresax. På dessa lades beslag. För öfrigt lugnade han sig snart, och dansken och jag lofvade taga hand om honom, hvarpå officerarne aflägsnade sig, anförtroende honom i vår vård. Vi fingo honom snart att gå till kojs, och det dröjde ej länge, förrän han bakom sängomhöljet drog väldiga timmerstockar. På morgonen hade den för öfrigt godmodige engelsmannen själfförakt och bondånger samt svor och förbannade sig på, att han aldrig mera skulle förtära whisky. Han höll löftet till tisdag morgon -- precis en dag. Människan är ett svagt käril!
När jag och dansken kommo upp i rökhytten, samlades flere kring oss och frågade oss, om befälet funnit något vapen hos min bistre kollega, skräddaren. »Visitationen var icke nog omsorgsfull», svarade jag. »Sedan befälet aflägsnat sig, fann jag ett ganska farligt vapen, som han hade undanstucket i västen», fortsatte jag. Dansken såg undrande på mig. »Hvad var det för ett vapen», frågade man i korus. »Se!», sade jag och drog fram ur västuppslaget en synål, en grof knappsättare. Det blef ett häjdlöst skratt bland de kringstående.
Äntligen fingo vi landkänning. Irlands kust började skönjas,
seglare och ångare döko upp rundt omkring oss, och efter 12 timmars
härlig resa i engelska kanalen gled New-York stolt och majestätiskt in
i Southampton, dit vi anlände på aftonen den 19 dec. Resan hade räckt
7 dagar, på hvilken tid vi tillryggalagt 3,078 engelska mil. Vi fingo
vänta en god stund, innan vi kunde gå i land. Först skulle den väldiga
posten föras från fartyget, och ångaren hade flere tusen postsäckar;
det var julposten, som vi haft med oss, och den är alltid ovanligt
stor. Hvilken mängd kära hälsningar och kärkomna dollars till fäder
och mödrar, hustrur och barn, vänner och bekanta sändas ej i land för
att sedan med järnvägar och ångbåtar befordras vidare till sina
adressater och sprida julglädje och trefnad i många många tusen hem!
Sedan posten var expedierad, blef det vår tur och därpå blef ett
löpande fram och åter, innan man fick reda på sina reseffekter, som
varit nedstufvade uti lastrummet. Först när det var undanstökadt,
mottogo vi våra order af liniernas respektive agenter. Jag, som ämnade
mig till London, skulle stanna i Southampton öfver natten och så fort
jag fått klart, begaf jag mig till hotellet för att sedan tillika med
några af ressällskapet gå ut och taga Southampton i skärskådande.
