| 222 |
»I morgon reser jag till Göteborg,» sade Aromasia till tant Vera.
»På ett par timmars besök?» frågade den gamla väninnan.
»Nej, för att stanna där,» svarade Aromasia med ett uttryck af beslutsamhet, men kanske ej utan ett drag af vemod.
»Du synes icke fullt glad öfver ditt beslut. Hvarför då utföra det?»
»Jag kan icke vara glad öfver att lemna er, min moderliga väninna, och så ...»
»Så sörjer du äfven öfver förhållandet till Oxygen. Ack, jag förstår dig. Du älskar honom ännu. Är det ej så?»
»Jo, så är det, men jag kan aldrig förena mig med honom. Han är svartsjuk och obillig, har stora anspråk och sätter sig själf i främsta rummet. Han anklagade mig en gång för föråldrade åsigter, men själf tyckes han tänka på samma sätt som i forntiden, att kvinnan är till blott för mannens skull. Jag älskar honom likväl, oaktadt alt detta, och önskar att jag kunde bereda hans lycka. Han skulle dock aldrig finna lyckan, om vi voro förenade, och icke jag häller. Därför måste våra vägar gå åt olika håll. Han stannar sannolikt i Stockholm. Jag slår mig ned i Göteborg.»
| 223 |
»Nå, ett par timmars afstånd är just icke så oöfvervinnerligt. Du kan komma på andra tankar, och då är vägen mellan er ej lång.»
»Tant Vera, jag kommer aldrig på andra tankar.»
»Tror du ännu, att försakelse är kvinnans uppgift?» sporde tant Vera med ett leende.
»Nej, just för att jag icke tror det, så sätter jag mig emot Oxygens manliga själfviskhet,» förklarade Aromasia.
»Du har då gjort dig fri från det inflytande som den gamla literaturen tycktes öfva på dig för någon tid sedan?»
»Fullkomligt! Jag tvekade en tid. Jag trodde mig nästan skyldig att försaka min ägen själfständighet för att tillfredsställa Oxygen. Men denna tvekan har jag nu fullkomligt besegrat. Lika stark som min kärlek är, lika stark är öfvertygelsen om min värdighet som kvinna.»
»Du är räddad, min älskade Aromasia!» utropade tant Vera. »Du har åter ryckt dig lös från den falska lifsåskådning som höll på att få makt med dig. Jag gillar dig och lyckönskar dig till din fasthet, på samma gång jag beklagar, att du måste försaka din kärlek. Den försakelsen är dock icke af det gamla slaget som var liktydande med att gifva efter för mannens vilja, att icke säga hans nycker. Du bevarar ditt människovärde, och i medvetande därom skall du lättare trösta dig öfver din olyckliga kärlek. Oxygen är sannerligen icke värd att förenas med dig. Glöm honom!»
»Nej, glömma honom kan jag icke, och jag vet ej häller om jag vill det. Jag skulle vilja behålla hans vänskap. Han är i många afseenden en utmärkt man.»
»Ack, Aromasia, du känner ännu icke verlden,
| 224 |
»Tant Vera! Min konst är mig icke längre nog. Jag måste hafva ett ännu större område för min verksamhet.»
»Må vara, men jag säger, att du är för mycket konstnärinna. Du tror på en vänskap som kunde ersätta kärleken. En sådan vänskap finnes icke. Därtill äro männen alt för själfviske och ägennyttige. Får Oxygen icke gifta sig med dig, som han ju mer än någonsin förr visar sig önska, så lita aldrig på att han nöjer sig med din vänskap. Han varder din ovän.»
»Det vill jag icke tro. För tillfället vill jag åt minstone icke tänka på något sådant. Nu behöfver jag hela min kraft för att ägna mig åt det politiska lifvet.»
»Det är bra, min älskade Aromasia!» utbrast Vera och smekte den unga flickan. »Det politiska lifvet bör taga din verksamhet i anspråk. Du har mycket att där uträtta och kan äfven uträtta mycket.»
»Jag far till Göteborg. Nytt val skall nu hållas efter Oxygens afsägelse. Jag skall denna gång visa mig värdigare det förtroende man skänkt mig. Jag skall uppträda på alla valmöten, infinna mig hos alla valmän, höll jag på att säga, göra allt hvad i min förmåga står för att få de flästa rösterna.»
»Jag hoppas, att man ej skall, såsom vid förra valet, anse dig död.»
»Det beror på mig själf att visa mig lefvande. Jag känner mig stark i min sträfvan att uträtta något inom lagstiftningen.»
| 225 |
Den unga flickans ögon glänste som ett par flickögon för fem hundra år sedan, när deras ägarinna bjöds upp till första valsen.
»Mina välönskningar följa dig, det vet du,» sade tant Vera, »och jag skall rätt ofta fara till Göteborg på någon stund för att höra dig tala i folkförsamlingen. Jag hoppas ock, att du ej glömmer ditt ododion.»
»Ack, nej! Men jag fruktar, att allmänheten snart glömmer det. Hjärnorglarne öfversvämma jorden.»
»Innan du far till Göteborg, skulle vi, tycker jag, göra en liten lusttur ut åt skärgården. Vädret är så vackert, och jag har icke på flere dagar höjt mig en enda mètre öfver hustaken. Vill du?»
»Gärna! Jag behöfver förströelse och jag vill njuta af ditt sällskap, kära tant Vera, så mycket som möjligt.»
»Jag har sagt till flere af våra bekanta. De hafva lofvat att träffa mig ofvanför den stora förlustelsefabriken på det gamla Mosebacke. Vi komma att vara ett sällskap på åtta eller tio personer och skola göra oss en glad dag.»
»Ack, så roligt!»
Leendet återvände till Aromasias sköna läppar. Hon såg åter så bekymmerfri ut, som under den tid, då hon trodde på Oxygens oägennyttiga kärlek och på ododion-konstens doftande framtid. Hon var ännu en gång den sorglösa flickan, för hvilken hela verlden lekte.
Hade hon verkligen öfvervunnit sin kärlek till Oxygen? Hade hon fått frid från alla oroande tankar?
Det lilla sällskapet sammanträffade på utsatt tid, satte sina fordon i rörelse och sväfvade snart genom några lätta, guldskimrande moln öfver den gamla Saltsjöns många öar och skär, bort åt Sandhamn. Det var
| 226 |
»Skola vi sänka oss ned på Eknö?» sporde någon af sällskapet.
»Nej, på Sandhamn,» föreslog en annan.
»Vi sträcka flygten ända till Grönskär, tycker jag,» hette det från ett tredje håll.
»Ja, det är också min åsigt. Det är på Grönskär som nedfarten är till den store tunneln som man börjat gräfva från Östersjön till Stilla hafvet.»
»Det är sant, ett utomordentligt företag, efter hvad jag hört.»
»Låt oss fara till Grönskär!»
Man for dit.
»Hvarför har man valt det här skäret till nedfartspunkt?» frågade en af sällskapet.
»Förhållandena här hafva visat sig gynsammare än på någon annan punkt,» svarades. »Afsigten lär för öfrigt vara att göra en nedfart äfven på fastlandet, efter hvad jag tror i själfva staden Erstavik.»
Erstavik kallades visserligen stad, men var i själfva verket blott en af Stockholms mindre förstäder.
»Och hvar skall tunneln mynna ut?»
»I Port Jackson på Nya Holland.»
»Präktigt företag och af långt större vigt än tunneln från Pater-Noster-Skären.»
»Vi ha öfverträffat göteborgarne.»
»Men hvem leder arbetet? Därtill behöfs en utmärkt ingeniör.»
»Det är Warm Blasius.»
»Väderlekstillverkaren?»
»Samme man.»
»Han har då öfvergifvit luften?»
| 227 |
»Ja, för att sänka sig i jordens inre. Han är en högst skicklig ingeniör.»
Att det var Oxygen som ledde arbetet i den nye tunneln hade Aromasia icke förr än nu erfarit. Hon hade god lust att lemna sällskapet och fara genaste vägen till Göteborg, men tant Vera gaf henne ett uppmuntrande ögonkast som tycktes säga:
»Ingen svaghet!»
Antingen det var denna uppmuntran eller någon annan orsak, möjligtvis öfverensstämmande med Aromasias gamla känslor för Oxygen, hvilka känslor dock nu skulle vara öfvergifna, besegrade, utplånade, men, alt nog, hon erfor icke mer någon lust att helt plötsligt lemna Grönskär. Den lust som uppstod hos henne var att få besöka tunneln, att se de märkvärdiga arbetena och -- kanske äfven att se den som hade öfverinseende öfver dessa arbeten.
Aromasia var dock icke vankelmodig, icke svag. Hon visste hvad hon ville och hon hade kraft att göra sin vilja gällande. Men hon hade hvad man fordom kallade ett hjärta, och det hjärtat kände sig ännu draget till föremålet för hennes starka ungdomskärlek, fastän hon fast beslutit att aldrig förena sig med det föremålet. Ännu visste hon icke hvad som skulle hända henne under Östersjöns botten.
Sällskapet bad om tillåtelse att besöka tunneln, och denna bön beviljades gärna, emedan det var under en af hvilostunderna, då maskinerna eftersågos och smordes, och arbetet således för tillfället afstannat. Man försåg sig med tillräckligt förråd af syrgas och fördes ned på en af de stora vagnarne som nytjades af ingeniörerne under deras oupphörliga resor mellan hafsytan och den redan färdige delen af tunneln.
| 228 |
Det dröjde ej många sekunder förr än man hunnit ned till en tämligen vidsträckt plats, upplyst af ett stort antal hafssolar af ny och betydligt bättrad sammansättning.
»Detta ljus är vackrare än till och med i Okeanos trädgårdar,» anmärkte tant Vera.
»Okeanos trädgårdar betyda rakt ingenting i jämförelse med denne plats,» förklarade en af ingeniörerne. »Det är också afsigten att göra honom till en förlustelseort som skall vida öfverträffa den göteborgska. Men hufvuduppgiften är naturligtvis att hafva en fullt säker och bekväm centralstation för de många tunlar som vi hoppas här skola en gång sammanlöpa.»
Platsen hade ursprungligen bildats af stora blåsformiga hålor som man påträffat i det genomgående aluminiumlager hvilket man stött på några kilomètres under hafsytan.
Sällskapet spred sig och vandrade omkring i de stora salarne och på de rymliga gator och torg som man hunnit anlägga på en tid hvilken i forna dagar varit otillräcklig för äfven det minsta byggnadsarbete ofvan jord.
»Ett trolleri!» skulle en forntidsmänniska hafva sagt.
»Det här arbetet går rätt raskt,» sade tant Vera, och flera instämde.
Aromasia gick ensam i en sidogång och beundrade prakten. Oxygen hade hon icke sett till och ej häller velat fråga efter honom.
Ville hon verkligen sammanträffa med honom?
»Nej,» sade hon för sig själf. »Det är bättre att jag flyr honom. Jag är stark och säker på min sak, men jag önskar likväl icke träffa honom.»
Hvarför gick hon då i denna afsides del af anläggningen? Hon ville kanske vara i ensamheten med sina
| 229 |
Plötsligt stod hon framför ingången till en ännu trängre väg hvilken tycktes hafva brutit sig själf genom klippväggen. Det såg lockande ut, tyckte Aromasia. Hon klämde sig fram på den trånga vägen. Centralstationens solar kunde kasta blott ett svagt ljus in i hålvägen, men vid dennes andra ända tyckte Aromasia sig märka ett starkare sken.
Hon skred med raska steg alt längre fram. Vägen gjorde en krökning, och helt oförmodadt fann hon sig i en sal, så bländande skön, att forntidens inbillningsrikaste sagor icke kunnat hitta på hans make. Den sol som upplyste rummet träffade med sina strålar väggar som från mäktiga, fotstjocka, blå och röda kristaller återkastade ljuset. Aluminoxiden hade genom några för själfva orten ägendomliga förhållanden kristalliserat ut sig till de mest praktfulla safirer och rubiner hvilka bildats så klart och regelbundet, att de icke hade behof af någon konstslipning.
Det var skönt, öfverväldigande skönt, men värdet var nu icke så stort som det skulle hafva varit i forntiden, då ädla stenar hade ett helt och hållet konstladt pris. På tvåtusentalet gälde de icke mer än efter sin hårdhet och efter som de voro användbara till tekniska ändamål. Men anblicken i det starka ljuset från en konstgjord sol var så, för att använda ett gammalmodigt ord, trolskt, att Aromasia först ovilkorligen tillslöt ögonen och, när hon åter öppnade dem, stod slagen af häpnad.
Hon hade aldrig skådat något dylikt, aldrig tänkt ens något därmed liknande. Hvilket utomordentligt väsen kunde väl hafva sitt hemvist i denna underbara praktvåning? Hon hade under sin häpnad icke märkt, att
| 230 |
Mannen satt lutad öfver sitt arbete. Ögonen stirrade på en liten maskin som stod närmast honom på bordskifvan. Hufvudet hvilade med rynkad panna i hans ena hand. Den andra handen ritade några figurer på ett papper.
Det var väl trollkarlen själf, ägaren af detta förtrollade slott, herskaren öfver alla dessa blixtrande skatter?
Han såg upp, märkte att han ej vore ensam, stirrade på Aromasia, syntes lika häpen som denna och utropade för sig själf:
»Skulle viljetvingaren verkligen hafva fullbordat sitt värf!»
»Oxygen!» utbrast Aromasia och stannade just då hon ämnat se sig närmare omkring i den prunkande salen.
De voro bägge lika öfverraskade, tycktes det. Men Oxygen hemtade sig först, sprang upp från sin plats och skyndade med öppnad famn mot Aromasia, liksom öfvertygad, att hon genast skulle kasta sig i hans armar.
»Du kommer då ändtligen» utropade han. »Jag har då lyckats tvinga din vilja?»
Men han häjdade sig och stannade hastigt med ännu utsträckta armar. Aromasia skyndade icke i hans famn. Hon stod stilla och betraktade honom med blickar, hvilkas uttryck Oxygen ej förmådde tolka.
| 231 |
»Jag visste icke, att du funnes här,» sade hon med en röst som tycktes något darrande.
»Men du har farit den långa vägen hit till Grönskär?» återtog Oxygen och nalkades åter.
»Jag har kommit med några vänner för att se det märkvärdiga, arbetet,» försäkrade Aromasia, och uttrycket i hennes ord var åter lugnt och fast.
»Därför är jag dig tacksam, älskade Aromasia,» utropade Oxygen. »Du har sökt upp mitt enskilda arbetsrum. Huru finner du det? Jag skulle tro, att ej månge ingeniörer och arbetsledare hafva ett så lysande rum.»
Han fattade hennes hand, hvilken visserligen något motsträfvigt lades i hand, men dock stannade där.
»Jag har ej kommit frivilligt hit,» försäkrade Aromasia, »det vill säga, att jag ingalunda visste hvar ditt arbetsrum vore beläget.»
»Icke frivilligt! Nej, jag vet ... Det är dock mer än besynnerligt ... på så långt afstånd! Eller skulle jag hafva lyckats här om dagen redan vid första försöket?»
»Hvad menar du?»
Hon drog sin hand från honom. Han stirrade än på safirerne och rubinerne, än på den älskade. Ädelstenarnes glans mattades, tyckte han, i jämförelse med hennes skönhetsskimrande drag.
»Ack, Aromasia, jag var för ett par dagar sedan i din närhet.»
»Hos tant Vera, ja.»
»Nej, sedan! Du såg mig icke. Jag var osynlig hos dig.»
»Du nästan skrämmer mig, Oxygen.»
»Kan en kvinna i vår tid låta skrämma sig? Men
| 232 |
Han stammade och syntes förlägen, något som Aromasia aldrig förr funnit honom, men hon fortfor att under tystnad forskande betrakta honom.
»Du känner verkningarne af diafot,» återtog han med större lugn.
»Ja, visst!»
»Jag fick en fullständig sats från Köbenhavn. Upptäckten af det underbara ämnet har redan fullkomnats. Man kan på kort stund göra sig osynlig och lika hastigt åter fördrifva verkningarne, så att man hastigt å nyo framträder i sin synliga skepnad.»
»Detta är mycket märkvärdigt. Har du pröfvat det?»
»Det är just hvad jag har. Jag kom osynlig till dig.»
»Oxygen!» utropade Aromasia häftigt, och en stark rodnad färgade hennes kinder.
»Förtörnas icke! Det var af renaste kärlek och det var äfven för vetenskapens skull.»
»För vetenskapens? Hvad vill du säga?»
Oxygen teg, men han kunde ej undvika intrycket af Aromasias blickar som ständigt voro fästa på honom, drogo honom till sig, tjusade honom, kufvade hans vilja, herskade öfver hans handlingar och hans tankar, tyckte han.
»Ack, Aromasia, det är du som funnit den rätte viljetvingaren, tror jag,» sade Oxygen och böjde sitt hufvud inför den unga flickan hvilken helt värnlös stod inför honom i det aflägsna rummet, djupt under hafvet, och likväl var hans herskarinna, i stället för att han
| 233 |
»Du är icke uppriktig, Oxygen,» sade Aromasia med mild värdighet, och han böjde sitt hufvud ännu djupare. »Du har sökt tvinga min kärlek till dig, och det med andra medel än kärlekens ägna. Jag vet icke hvad du förehaft och jag bekymrar mig ej häller om att veta det. Våra vägar skiljas här för hela lifvet.»
»Aromasia!» ropade Oxygen med ett förtviflans skri som återljöd från grottans innersta. »Du får ej lemna mig ... Apollonides kan ju ej längre stå emellan oss. Hans död ...»
»Hvad? Är Apollonides död?»
»Visste du det icke?»
»Nej! Ack, den arme, den trogne vännen!»
Aromasias ögon tårades, och med djupt sorgligt uttryck sporde hon:
»Talar du sanning, Oxygen?»
»Rena sanningen,» sade han och såg på henne med brinnande blickar, mer forskande än förut. »Du älskade honom!» tillade han, och den gamla svartsjukan lågade åter upp.
»Nej! Jag har aldrig älskat någon annan än den som ständigt misstrott mig,» förklarade Aromasia med fasthet och såg med af tårar skymda blickar in i Oxygens ögon. »Jag har aldrig älskat någon annan än den som misskänt mig och mitt människovärde, som själfviskt satt sig i främsta rummet och litat på andra krafter än kärlekens för att kufva mig i stället för att akta mig, för att råda öfver mig i stället för att med frisk och oägennyttig tillförsigt vandra vid min sida. Sådant lida icke nutidens kvinnor. Det borde du veta, Oxygen.
| 234 |
Hon vände sig mot utgången och ville lemna grottan, men Oxygen skyndade efter henne, fattade ännu en gång hennes hand, bad, tigde, ödmjukade sig, lofvade att älska henne på det sätt hon ville, sade sig hafva fått ögonen öppnade för den verkliga kärleken, försäkrade, att hans uppförande skulle undergå en fullständig förvandling.
Han var varm, öm, alvarlig, uppriktig. Han var slutligen vild af förtviflan. Intet hjälpte.
»Det är för sent,» förklarade Aromasia med af djup rörelse nästan hämmade ord. »Jag lider lika mycket som du, men jag får ej vara svag. Hvad som lofvas i hänförelsens eller förtviflans ögonblick brytes snart.»
Mera kunde hon ej få fram för tårar. Hon slet sig ändtligen lös från hans fasta omarmning.
Uti den trånga gången hördes tant Vera ropa Aromasias namn. Snart låg denna, häftigt snyftande, i sin gamla, ömma och trofasta väninnas famn.
»Du har träffat Oxygen ännu en gång?» hviskade Vera.
»Den sista!» svarade Aromasia.
De upphunno det öfriga sällskapet som icke kunde finna nog lofprisande ord för alt hvad de sett i denne underbare tunnel, men klagade mycket öfver sin otur, att icke hafva träffat Warm Blasius, den utmärkte ledaren af detta utomordentliga arbete. Vera och Aromasia upplyste icke hvar han kunde träffas, och af hela sällskapet var det endast Aromasia som fått skåda safirgrottan.
Den grottan hade gräft sig djupt och fast in i hennes hågkomst. Hon såg henne, tyckte hon, hvarje dag
| 235 |
