Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Safirgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XXII.
Safirgrottan.
»I morgon reser jag till Göteborg,» sade Aromasia till tant Vera.
»På ett par timmars besök?» frågade den gamla väninnan.
»Nej, för att stanna där,» svarade Aromasia med ett
uttryck af beslutsamhet, men kanske ej utan ett drag af vemod.
»Du synes icke fullt glad öfver ditt beslut. Hvarför
då utföra det?»
»Jag kan icke vara glad öfver att lemna er, min
moderliga väninna, och så ...»
»Så sörjer du äfven öfver förhållandet till Oxygen. Ack,
jag förstår dig. Du älskar honom ännu. Är det ej så?»
»Jo, så är det, men jag kan aldrig förena mig med
honom. Han är svartsjuk och obillig, har stora
anspråk och sätter sig själf i främsta rummet. Han
anklagade mig en gång för föråldrade åsigter, men
själf tyckes han tänka på samma sätt som i forntiden,
att kvinnan är till blott för mannens skull. Jag
älskar honom likväl, oaktadt alt detta, och önskar
att jag kunde bereda hans lycka. Han skulle dock
aldrig finna lyckan, om vi voro förenade, och icke
jag häller. Därför måste våra vägar gå åt olika
håll. Han stannar sannolikt i Stockholm. Jag slår
mig ned i Göteborg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
