Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXII. Safirgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag visste icke, att du funnes här,» sade hon med
en röst som tycktes något darrande.
»Men du har farit den långa vägen hit till Grönskär?»
återtog Oxygen och nalkades åter.
»Jag har kommit med några vänner för att se det
märkvärdiga, arbetet,» försäkrade Aromasia, och
uttrycket i hennes ord var åter lugnt och fast.
»Därför är jag dig tacksam, älskade Aromasia,» utropade
Oxygen. »Du har sökt upp mitt enskilda arbetsrum.
Huru finner du det? Jag skulle tro, att ej månge
ingeniörer och arbetsledare hafva ett så lysande rum.»
Han fattade hennes hand, hvilken visserligen något
motsträfvigt lades i hand, men dock stannade där.
»Jag har ej kommit frivilligt hit,» försäkrade
Aromasia, »det vill säga, att jag ingalunda visste
hvar ditt arbetsrum vore beläget.»
»Icke frivilligt! Nej, jag vet ... Det är dock mer
än besynnerligt ... på så långt afstånd! Eller
skulle jag hafva lyckats här om dagen redan vid
första försöket?»
»Hvad menar du?»
Hon drog sin hand från honom. Han stirrade
än på safirerne och rubinerne, än på den
älskade. Ädelstenarnes glans mattades, tyckte han,
i jämförelse med hennes skönhetsskimrande drag.
»Ack, Aromasia, jag var för ett par dagar sedan i din närhet.»
»Hos tant Vera, ja.»
»Nej, sedan! Du såg mig icke. Jag var osynlig hos dig.»
»Du nästan skrämmer mig, Oxygen.»
»Kan en kvinna i vår tid låta skrämma sig? Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
