| 6 |
Aromasia satte sig i det ena af sina smakfullt inredda rum framför ett litet vackert bohagsting, snarlikt ett af forntidens pianinos. Hon öppnade det konstnärligt utsirade locket och lät fingrarne göra en hastig löpning öfver klaviaturen. Genast spred sig en fin doft i rummet, och doften stegrades till de starkaste vällukter, då konstnärinnan började spela en af Riechmanns känslofulla odorater.
Det instrument, på hvilket hon spelade, var ett ododion eller luktklaver, af den art som italienaren Odorato uppfann omkring år 2100 och hvilket sedan, i mån af kemiens framsteg, betydligt förbättrats. Det ododion på hvilket Aromasia spelade var förfärdigadt af den kända luktklaver-föreningen i Mora, den gamla socknen vid Siljan i Dalarne, hvilken börjat med att göra väggklockor, sedermera sysselsatte sig med symaskiners tillverkning, därefter arbetade i fonografer och slutligen öfvergick till att i stor mängd förfärdiga de i fråga varande klaveren, den för orten kanske mest naturliga slöjden.
Aromasias luktklaver hade ett ganska stort omfång som sträckte sig från den lägsta doftskalan, från de tunga jord-, till och med dydofterne ända upp till lökotinen, en först år 2369 upptäckt, ytterst fin luktton. Hvarje tryckning på en tangent öppnade en motsvarande
| 7 |
Den redan på adertonhundratalet uppträdande framtidsmusiken hade under de två närmast följande århundradena, synnerligen genom fonografens hjelp, utvecklats i så hög grad och slutligen nått en sådan fullkomning, att örat omöjligen kunde fördraga mer af det slaget. Den ryktbare Richard Wagner, framtidsmusikens uppfinnare, hade så kraftigt bearbetat de mänskliga örhinnorna, att dessa slutligen icke förmådde mottaga några intryck, och hans lärjungar hade genom fonografer skickat basunstötar kring hela jorden. Mänskligheten var i lång tid döf, stendöf, och örat ansågs slutligen som en öfverflödig lem.
Det var då som konstvänner och kemister, hvilka redan på tvåtusentalet började sammansmälta, vände sin uppmärksamhet till den länge vårdslösade näsan. Luktorganets finhet hade under de senare århundradena icke utvecklats, snarare gått till baka genom inverkan af nikotinen. Men hvarför skulle detta icke kunna ändras? Intet annat af de mänskliga sinnena verkar så lifligt på tankeförbindelserna, som lukten. Det låg därför nära till hands, att genom konstens medel taga vara på detta sinne. Man började med stor grundlighet göra iakttagelser öfver luktens ägendomligheter och verkningar, fann lagarne för luktsinnets harmoni och disharmoni, först på empirisk, men sedan också på teoretisk väg. Kemien åstadkom för allt billigare pris de nödvändiga aromerne, och sedan ododion först hade förts omkring och visats som ett underligt föremål, började det snart användas i konstens tjänst och vann äfven insteg i familjerna. Det var slut
| 8 |
De förste doftmästarne, först Naso Odorato, därpå Stinkerling, fru Nosenius, Riechmann och Aromasias föräldrar, herr Doftman och hans hustru fru Ozodes, född i Grekland och där uppsökt af sin tillkommande mans högt utvecklade luktsinne, alla dessa hade åstadkommit ododion-stycken som trygt kunde ställas vid sidan af de störste musikers tonverk. Snart hade ododion vunnit en lika stor utbredning som pianot för fem hundra år sedan, men snart drefs också därmed samma ofog som med pianospelet i forntiden. Husens döttrar och äfven söner skulle ovilkorligt lära sig frambringa sköna dofter, men ofta hördes klagomål från grannarne öfver misslyckade lukter, och man jämrade sig lika mycket öfver näskval, som i gamla dagar öfver öronplågeri.
Men Aromasia Doftman-Ozodes var en konstnärinna i ordets sanna bemärkelse. Hennes doftackorder voro oemotståndliga. Redan som litet barn åstadkom hon riktigt förvånande saker i luktväg, naturligtvis disharmoniska stundom, men också ej sällan af det slag, att dissonanserne upplöste sig i de mest väldoftande harmonier, hvilket vid en så späd ålder ansågs underbart. När hon nyss fylt tio år lät hon allmänheten lukta på en doft-symfoni eller odorat af egen sammansättning hvilken väckte det mest stormande bifall, och hon fick då genast anställning som underbarn, med hvilken befattning följde ett årligt underhåll af hundra tusen francs, för att tala i nittonhundratalets universella myntspråk, ett visserligen ringa anslag, men dock ett bevis på statsförvaltningens önskan att främja underbarnens utveckling.
Aromasia gjorde också förvånande framsteg. Vid femton års ålder företog hon sin stora konstresa och lät
| 9 |
Kvinligheten led icke något af konsten eller finansen. Aromasia var en lika älskvärd flicka som någon af hennes grand’tanter i deras ungdom under något föregående århundrade. Mest älskvärd föreföll hon likväl, när hon satt vid sitt luktklaver och lät sin rika inbillningskraft sammansätta de underbaraste dofter. I dem målade hon ännu lifligare, kraftigare och klarare än hvad någon forntidens tonmålning kunnat åstadkomma.
Det var just med en sådan luktmålning hon var sysselsatt, då hon hörde någon klappa på fönstret. Hon såg hastigt upp och fann att en luftvelociped sänkt sig ned i den trånga gårdöppningen och nu höll stilla utanför hennes rum. Aromasia nickade gladt, reste sig från sitt ododion och öppnade fönstret.
»Aromasia!» utropade den inträdande, en ung man på tjugufem eller närmare tretio år. »Jag medför en glad nyhet.»
Han gjorde fast velocipeden vid fönsterhaken, skakade hand med Aromasia och slog sig därefter utan någon inbjudning ned i en af de bekväma hvilstolarne.
»Har ni någon ny vällukt med er?» sporde den unga flickan med lifligt deltagande.
| 10 |
»Icke denna gång,» svarade den nykomne. »Jag var i dag på morgonen i Göteborg och där hörde jag, att man ämnar välja in er i den skandinaviska riksdagen.»
»Mig!» utropade Aromasia och såg nästan förskräckt ut. Det uttrycket räckte dock blott ett ögonblick. I det nästa hade hon redan återvunnit sin vanliga frimodighet och tillade:
»Nå ja, hvarför icke? Det är nu två år sedan jag vardt myndig. Men min konst skulle kanske lida af riksdagsarbetet?»
»Det tror jag ej,» menade den unge mannen. »Med nutidens lätta samfärdsel kan ni på ett par timmar velocipedera er till vestkusten och hit återvända hvarje dag. Kroppsrörelsen i luften skall göra er godt. Under vägen tänker ni kanske ut något nytt odorat. I Göteborg deltager ni i riksdagsbestyren. Här sysselsätter ni er med eder konst, en förtjänstfull verksamhet för fosterlandet och mänskligheten. Och ni skall likväl hafva rätt mycken ledighet. Det går ej till nu som i forntiden vid våra riksmöten. Ni vet ju, att mekanikens ständigt nya uppfinningar i hög grad förenklat och underlättat det stora riksdagsmaskineriet. Tänk blott på voteringsmaskinerne! Huru ofantligt mycket snabbare och säkrare arbeta de ej i vår tid mot under förra århundraden!»
»Ni har rätt,» inföll Aromasia. »Men det är ju icke afgjordt att jag väljes. Jag har väl medtäflare.»
»Visserligen, och det af båda könen, men man behöfver en ung och framstående konstnär, ty det är just de som bäst förstå sig på de högre finansberäkningarne. Det är själfva Majorna -- tänk er, de sköna och ansedda Majorna, detta urgamla rikedomssäte, som önska välja er. Det är en ära för en ung luktist, en heder som ...»
| 11 |
»Ack, kära Apollonides,» afbröt Aromasia det svällande ordflödet. »Ni är skald och låter eder lifliga inbillningskraft förleda er till öfverdrifter.»
»Fröken Aromasia,» svarade den unge mannen. »Det gör mig stolt, att ni anser mig för skald, men i främsta rummet är jag eder vän, eder uppriktige och varmt tillgifne vän. Hvarför får jag icke utbyta vänskapen mot något ännu ljufvare? Hvarför är ni ständigt samma obevekliga, samma ...»
»Se så, lugna er, min vän,» utbrast Aromasia. »Nu faller ni i gamla århundradenas känslosamma slentrian. Kan icke vänskapen vara er nog? Vänskap räcker till för många, men kärleken är en och odelbar.»
»Skänk mig då denna ena och odelbara!» utropade skalden med ett uttryck af stark lidelse.
»Nej, ni vet, att jag redan gifvit bort min kärlek. Han äges af Oxygen.»
Aromasia satte sig åter vid sitt ododion, under det Apollonides med förtviflad blick skådade på husväggen midt emot. Olycklig kärlek yttrade sig på 2300-talet ungefär på samma sätt som fem hundra år förut.
Skalden Apollonides skulle på adertonhundratalet hafva varit en odräglig realist, men fem hundra år senare ansågs han icke blott för en omåttlig idealist, utan också för en ifrig romantiker. Han stod i sjelfva verket på 2200-talets ståndpunkt och drömde sig gerna till baka till ångkraftens poetiska tidehvarf, till de dagar, då människorna ännu voro tvungna att blicka upp till bergen. Han förtviflade om poesiens makt i ett tidehvarf, då man afgudade det beräknande förståndet och han prisade den tid, som kallades den nyare medeltiden, då på adertonhundratalet man ännu hörde talas om underverk, då borddans och spiritism ännu voro i full verksamhet.
| 12 |
»Det var en härlig tid,» brukade han säga. »Hvarför har man nu förlorat förmågan att höra andar knacka?»
Men så vände han åter uppmärksamheten till sin nutid och tog tjänst vid den skandinaviska riksdagen som poet-maskinist vid den stora omröstningsmekaniken. Då riksdagen naturligtvis hade sina sammankomster i Göteborg, hufvudstaden, så delade skalden-maskinisten sin tid mellan nämnde stad och Stockholm, hvilken han af gammal poetisk ovana ansåg vara »intelligensens», såsom det fordom hette, egentliga hemvist i Sverige och inom Skandinavien dela den äran med Köbenhavn. Såsom man finner, hade den unge skalden mycket föråldrade åsigter.
»Tänker ni nu åter på eder gamla ångkrafts-poesi?» frågade Aromasia och vände sig till Apollonides.
»Ack nej, sköna Aromasia,» utropade skalden och talade åter sitt tidehvarfs språk. »Jag tänker på er, vårt århundrades största ododist. Det är ni som satt mina hjärnceller i svängning, det är för er som hvarje nervfiber i min ryggmärg kommer i rörelse. Liksom ängen suckar efter solstrålarne, då den af vattenångor mättade morgonluften lägrat sig öfver landskapet, så darra mitt luktorgans fina slemhinnor efter dofterna från edert ododion.»
Det var på det sättet en romantiker uttryckte sig under det tjugufjärde århundradet, men Aromasia fann talet allt för öfverdrifvit poetiskt.
»Min vän,» utropade hon, under det hennes fingrar ständigt lekte på tangenterna. »Ni glömmer att vi ej mer lefva i de tider, då smicker var ett medel att inverka på kvinnorna. Om jag gjorde rätt, skulle jag låta Oxygen skicka en regnskur öfver er.»
»Ni är grym, Aromasia! Men jag fruktar icke något sådant. Den lefvande kraften i mitt varma blod skall skingra vattenmolekylerna.»
| 13 |
»Det är det vi få se. För öfrigt kan ni själf icke vara okunnig om, huru ni öfverdrifver. Edert smicker låter som hån. Jag känner allt för väl mina svaga krafter och vet, att de icke kunna uppnå det ideal, till hvilket min näsa sträfvar. En Riechmanns tankedjup kan jag aldrig hinna. Känn blott denna enkla öfvergång från aromatisk tre-doft genom half moll-lukt till slut-ozodien. Huru mycket ligger icke i detta enkla drag! Kraft, dödsförakt, styrka, hela historien om den elektromotoriska ilvagnens uppfinning, människans storhet, åskans mullrande samt till och med de särskilda delarne af kometbanan år 1980. Men det är också endast en Richard Riechmann som förmår sammansätta något dylikt.»
»Åh, ni är allt för blygsam. Jag känner ju bäst edert eget storartade odorat Årstiderna? Har ni kanske icke också på ododion framstält materialismens besegrande af kriticismen och Nikaragua-kanalens fullbordan?»
»Det är blott svaga försök. Men när skall den mästare uppstå som skapar framtidens stora luktdrama? Riechmann har icke ordet i sin makt, fastän han är den störste mästare i lukten. Ack, hvarför är ej ni, min vän, en doftkonstnär?»
»Derför att jag endast är skald, en klen skald. Men våra ideal skall ni icke söka i framtiden. Låt oss gå till baka till forna tider.»
»Åh, jag ber ... Kanske ni vill tala om en Tegnér, en Oehlenschläger, en ...»
»Nej, icke så långt till baka. Men låt oss tänka på det härliga
verket Den sista fonografen! Se, det var poesi! Ett sådant
stycke med ododion-ackompagnemang står högre än alla nutidens
skaldeverk och sannolikt äfven än alla framtida.»
