Oxygen och Aromasia / I. Aromasias trädgård (1878) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I.

Aromasias trädgård.

Den vackra Aromasia satt en sommarmorgon 2378 i sin trädgård och skådade omkring sig i rymden. Trädgården var liten, men väl skött och utmärkte sig i synnerhet för sina växters vällukt. Han låg på taket af det hus, i hvars tolfte våning Aromasia hade sin bostad, ett par rum med fönster åt den gård af några få mètres i längd och bredd hvilken var gemensam för fyra hus af femton våningars höjd.

När Aromasia ville skåda ut i rymden, något som ofta hände henne, hon var konstnärinna, lät hon med den hissinrättning som ersatte gamla tiders trappor föra sig upp på taket, där hvar och en af husets invånare, som äfven voro husets ägare, hade sin särskilda trädgård på några få fot i fyrkant. Där andades man frisk luft, njöt af blomsterdoften och fann ersättning för forntidens, nu för länge sedan afskaffade s. k. sommarnöjen. Man hade en vidsträckt utsigt ända långt ut på landet.

Med blotta ögonen kunde Aromasia se de ännu icke till stadsjord upptagna marker på östra delen af den uråldriga Lidingön. Hon kunde till och med skåda den plats, där den för länge sedan igenlagde kanalen vid Baggens-Stäket i gamla tider bildade den då såsom genväg ansedda infarten från Östersjön. Med kikare syntes den ännu i näst föregående århundrade egentliga

2

Stockholmshamnen vid Nyhamn, nu ett föråldradt namn på ett föråldradt ställe, men där ännu en och annan gammal vattenskeppare lade till med sin farkost, förgäfves täflande med de vida mer snabbgående luftbåtarne hvilka flögo raka vägen från aflägsna trakter ända in i hjärtat af staden.

Den gata, vid hvilken Aromasia bodde, gick i rak sträckning från Stockholms innersta delar, ungefär där Ladugårdslands torg fordom låg, till Lilla Wärtans strand. Hela det fordna Ladugårdsgärdet, bekant i synnerhet från det nittonde århundradets krigslekar, hade nu i senare delen af det tjugufjärde varit en redan i tre eller fyra hundra år tätt bebygd och ännu tätare befolkad stadsdel.

De stora boulevarderna, hvilka började anläggas i slutet af adertonhundratalet, hade för länge sedan funnits alt för små och otjänliga för samfärdseln och voro därför också för länge sedan öfvergifna. Det var knapt med utrymmet, och man måste för den skull inskränka sig så mycket som möjligt, hvarför staden, om man undantager de gamla förstäderna Södertelje, Vaxholm och Rotebro, icke sträckte sina husrader längre än till Lilla Wärtan i öster, något på andra sidan om den plats där gården Enskede fordom låg i söder, ett par tusen mètres bort om Tranebergs bro i vester samt till det gamla Stocksund i norr.

Man vågade ej bygga sig längre ut, ty jorden togs starkt i anspråk af behofvet af åkerfält och betesmarker. Hela Norrland hade redan ett par hundra år förut förvandlats till äng, på hvilken ofantliga boskapshjordar betade -- skogen var redan för länge sedan nedhuggen -- men den stora Norrlandsängen förslog dock icke att föda alla de slagtdjur som behöfdes i det öfriga landet, och

3

då ingen åkerjord fanns i norra Sverige, måste det mellersta och södra vara så mycket mer betänkt på sin hveteodling. Råg brukades ej mycket. Hafreodlingen hade man långt förut öfvergifvit såsom skadlig för jorden. Hästarne åto hvetebröd, konstgjordt nämligen, och samma slags bröd utförde man också till England, så vidt det icke åts upp på vägen dit, i Göteborg, Skandinaviens store hufvudstad.

Sedan Aromasia länge blickat öster ut, och för hennes »själs öga», såsom det hette i forna dagar, den ena bilden efter den andra jagat förbi, frammanad af hvad som kom i det »kroppsliga ögats» synkrets, fäste hon blickarne ned åt gatan. Bredvid och under hennes trädgård ilade luft-velocipeder i långa rader, täflande med hvar andra i snabb fart, men de olika riktningarne höllo sig alltid vid hvar sin sida af husraderne, fastän i många hvarf ofvan på hvar andra.

Det var det vanligaste fortskaffningsmedlet i det tjugufjärde århundradet. Men man färdades naturligtvis också på sjelfva gatan, så väl i vagn, dragen af häst eller framdrifven af den kraft som utträngt elektriciteten, som till fots. Det ansågs äfventyrligt att åka efter häst, men just därför satte åtskillige djärfve unge män en ära i att färdas på det sättet, i synnerhet då det icke vore fråga om någon brådska.

Fotgängare höllo sig dels till de med ett slags hårdt glas lagda gångbanorna i kanten af gatan, dels till de oändliga gallerier som sträckte sig utanför hvarje våning och till hvilka upphalningsmedel funnos på vissa afstånd. Men riktigt fint och vittnande om god ton var det icke att lustvandra på dessa gallerier, hvarför de mest nytjades af affärsfolk eller när en granne ville göra besök i ett närliggande hus. Det var också ej blott opassande,

4

utan äfven af färdselpolisen förbjudet att med sin luft-velociped höja sig öfver hustaken eller att flyga tvärt öfver en luftträdgård. Ty värr öfverträddes förbudet stundom, och det hände att blomsterkvastar och namnlösa bref, ja till och med ännu obehagligare föremål släptes ned genom skorstenarne, ty man hade skorstenar då ännu.

Sedan Aromasia länge spanat bland mängden af de många luft-velocipedisterne, utan att kunna upptäcka den hon sökte, suckade hon och utropade för sig sjelf:

»Hvar kan Oxygen hålla hus?»

Dessa ord hviskades visserligen mer än uttalades högt, men man kunde likväl höra, att den sköna Aromasia nytjade den skandinaviska munarten, sådan denna under närmast föregående århundraden utvecklat sig och sammansmält ur de språk som förut under någon tid, ja till och med i flera hundra år, hållit sig skilda från hvar andra. De som kände henne närmare visste dock, att hon stode på höjden af sin tids bildning och därför ej häller vore ovan att uttrycka sig på det verldsspråk som redan då alt mer vann insteg vid den offentliga undervisningen och nytjades i synnerhet mellan personer från olika land.

»Det är besynnerligt,» hviskade Aromasia vidare eller åt minstone tänkte hon så, ty det kunde man läsa i hennes vackra ögon, »att Oxygen icke som vanligt för länge sedan kommit hit. Klockan är likväl redan 9 och 84 minuter, till och med 70 sekunder där öfver.»

Man delade dagen i två omgångar af tio timmar och hvarje timme i 100 minuter samt minuten i 100 sekunder.

Hon tog den bredvid henne liggande kikaren och riktade honom mot en af de vestra stadsdelarne, åt

5

Drottningholmssidan, samt spejade skarpt i den trakten. Ett litet moln af topplik form tilldrog sig där hennes uppmärksamhet.

»Det är Oxygens moln,» sade hon, och oron vek från hennes vackra ansigte. »Jag känner igen det bland tusen andra. Ingen annan än han kan göra moln af den skapnaden. Han är således sysselsatt och kommer väl icke förr än senare.»

Den unga flickan -- hennes ålder tycktes vara föga öfver de tjugu åren -- vände sig till sina blommor, skötte om dem, bröt ett par och hissade sedan ned sig till sin våning.