| 14 |
En luftdroska höll utanför fönstret. Det var Oxygen som ändtligen anlände. Aromasia ilade emot honom och hälsade honom på det hjärtligaste. Äfven skalden räckte den nykomne sin hand.
Oxygen Warm-Blasius var också en ung man, kanske något äldre än skalden. Han dref ett lönande och högt aktadt yrke, ty han var väderfabrikant och skulle kanske till och med kunna kallas så väl oväderskarl som solskensmänniska. Han förestod en stor verkstad som förfärdigade mycket efterfrågade och flitigt nytjade redskap till att framkalla förändringar i luftkretsen. Detta utfördes genom kemiska och fysikaliska krafter som utvecklade gaser, upphettade och afkylde stora luftmassor, sögo öfre luftlager ned till lägre, pressade upp de senare, bildade moln eller skingrade sådana, alt efter behofvet för tillfället. Oxygen hade då stort anseende och betydliga inkomster, ty endast hans andel i bolaget lemnade några hundra tusen francs i årlig vinst och likväl var detta bolag i det närmaste hvad man på adertonhundratalet brukade kalla en »produktions-association».
Sedan Oxygen hälsat på Aromasia och hennes gäst, skyndade han till ett mikroskop som hade sin plats på ett bord vid fönstret.
| 15 |
»Förträffligt!» utropade han. »Jag lyckönskar dig, kära Aromasia. Sällan har jag sett ett så utmärkt urslem som det här. Det har lyckats särdeles väl.»
»Ja, det är ju rätt vackert,» medgaf Aromasia, lutade sig också öfver mikroskopet och såg rätt intagande ut, då hon tillade: »huru många gånger sitter jag icke här och iakttager cellbildningen.»
Det var ett på 2300-talet brukligt sällskapsnöje samt ett tidsfördrif på lediga stunder att ur oorganiska ämnen draga det så kallade urslemmet, den lägsta organiska bildning. Professor Ärencell hade haft den segerglädjen att kunna iakttaga den första otvifvelaktiga uralstringen, och i stället för att leka med papegojor eller knähundar sysselsatte fruntimmerna sig nu med att under mikroskopet betrakta de ganska nätta urslemstyperna.
»Du kommer senare än vanligt,» fortfor Aromasia, »men du har väl mycket att göra?»
»Ja, fabriken är öfverhopad med beställningar,» svarade Oxygen. »Vädret har varit ovanligt tort en längre tid, och vi hafva all möda att skaffa så mycket regn som våra kunder behöfva. Men vi få ej häller komma med en enda droppe mer än som anses behöfligt för tillfället. Jag tror knapt, att något yrke har så kinkiga kunder som vårt. Det ena luftbudskapet efter det andra hopar sig öfver oss: Hvarför vill ni icke utföra våra order? heter det. Vi ha ju bestält regn redan för ett par dagar sedan, och ännu ha vi icke fått en enda liten skvätt. Nå ja, så utföra vi den beställningen, men i hastigheten pumpa vi på kanske något för ymnigt. -- Äro ni alldeles galna, heter det då, tänka ni dränka oss? Skaffa oss nu genast solsken, och det i rykande rappet. -- -- Regn! skriker man från ett håll. Solsken! låter
| 16 |
»Men kan man ej nöja sig med tillfälligt arbetsbiträde?» invände skalden.
»Ni lefver ständigt i länge sedan försvunna tider,» svarade Oxygen. »Det var de forntida arbetsförhållandenas olycka, att man ville hjälpa sig med tillfälliga arbetare, med sådana som man betalade för dag eller i bästa fall, gaf en bestämd årlig lön eller ock lät arbeta på hvad man kallade styck. Men alt detta gick icke. Daglönaren var naturligtvis lat. Hvarför skulle han möda sig mer, då han i hvad fall som hälst ej fick större betalning? Hvarför skulle löntagaren släpa sig fördärfvad? Nej, så litet som möjligt, hette det från deras sida. Och den som arbetade på styck slarfvade naturligtvis för att förr få sin betalning. Det är endast andel i vinsten som kan skapa goda, samvetsgranna och skickliga arbetare.»
»Men om ingen vinst uppstår?» lät en ny invändning.
»Då ha vi ju de mångfaldiga vinst-försäkringsbolagen som hålla oss skadeslösa till dess bättre förhållanden inträffa. Hvarför skulle vi i annat fall betala våra årliga afgifter till dem?»
»Oxygen har fullkomligt rätt,» inföll Aromasia, »och om den saken är ju icke något tvifvel mer. Det skall endast vara en så ifrig anhängare af alt föråldradt, som vår vän skalden, hvilken kan komma och tala om arbetslön och tillfälligt arbetsbiträde. Det är redan fyra
| 17 |
Oväderskarlen och idealisten tackade och lofvade att infinna sig på utsatt klockslag, hvarpå Aromasia förklarade sig vilja vara ensam för att bereda sig till aftonens konsert. Innan de bägge herrarne togo afsked, yttrade Oxygen:
»Jag har också ett förslag, men som gäller morgondagen. Nu har jag stält i ordning så mycket regn för våra kunder, att jag tror mig kunna nytja min fridag i morgon....
»Ha ni alla sådana fridagar?» afbröt skalden.
»Visst ha vi det,» svarade Oxygen med någon förvåning. »Vet ni icke det? Hvarje arbetare, vare sig inom det ena eller det andra yrket, vare sig föreståndare, uppfinnare eller utförare, har ju hvarje tionde dag fri. Det är bestämdt i lag, och ingen kan nekas att nytja sin fridag, men hvar och en har naturligtvis rätt att arbeta äfven på den dagen. I morgon är min ledighetsdag, och då ämnar jag icke arbeta. Jag vet att Aromasia som fri konstnärinna kan göra sig ledig, när henne behagar....»
»Men är detta rätt?» sporde skalden.
»Rätt eller icke, så är det ett sakförhållande,» svarade väderlekstillverkaren, »och vi vilja ej nu komma in på den sociala frågan. Äfven ni, min vän, kan
| 18 |
»En utflygt!» utropade Aromasia. »Hvart då?»
»Jag hade tänkt, att vi skulle fara till Nordamerika. Vi få tort väder ännu i flera dagar på hela norra halfklotet, och det vore just lagom att hälsa på vid Niagara!»
»Ack ja!» utropade Aromasia och klappade händerna af glädje. »Till Niagara och se stället, där det märkvärdiga vattenfallet fordom brusade. Men skola vi icke taga tant Vera med oss?»
»Det skulle jag visst vilja,» förklarade Oxygen, »men jag fruktar, att gumman icke förmår göra den tämligen långa luftresan.»
»Du har kanske rätt,» medgaf Aromasia, »men det är skada. Tant Vera är ett mycket snält gammalt fruntimmer.»
»I forna dagar gjorde sådana gamla fruar ännu längre resor i luften, påstås det, och det till och med endast på kvast,» skämtade skalden.
»Det är ett dåligt skämt,» menade Aromasia, »och förskrifver sig från den tiden, då man icke hade aktning för kvinnorna och minst för de gamla af vårt kön.»
»Nu ärar man den gamla kvinnan,» inföll Oxygen, »lika mycket som den ålderstigne mannen, liksom man ej häller håller ungdomen till baka. Det är vår tids vana.»
»Och dess utom,» tillade Aromasia, »har tant Vera uträttat ganska mycket i yngre dagar. Hon var verksam delägare i sin mans grosshandelsrörelse, och efter hans död förestod hon själf kontoret i många år. Det var ingen dag som man ej fann henne vid pulpeten och ingen afton som hon ej samlade omkring sig alla de
| 19 |
»Jag skänker den goda frun min fullkomliga aktning,» förklarade skalden, »men icke skulle hon hafva passat för en sonnett för några hundra år sedan.»
Man tog afsked och lofvade att träffas på Centralhotelet.
