Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Denna art, som i Sverige även kallas "järnrot" för de långa, sega rotgrenarnas skull, cisar i påfallande grad sin växtfamiljs egendomligheter, den styca hårbeklädnaden, som gör att stjälk, blad och blomfoder se gråaktiga ut och kännas sträva, blomkronans färgväxling, den egendomliga "boragoiden" m. m. Den trattformiga blomkronan har längre rör eller pip, fig. 3, än hos de nästföregående, och honungen är alltså mindre lätt tillgänglig, vilket gynnar besökande insekter med långt sugrör framför de korttungade (t. ex. flugorna). Rörets mynning är ännu fullkomligare än hos de båda föregående (nr 81) tillsluten av en bikrona i fprm av 5 vita, sammetsludna fjäll, som dessutom genom sin skarpt avstickande färg tjäna som blommans "honungstecken" eller "honungsmärken". Delfrukterna äro svarta, fig. 5.
Oxtungan är en av våra skönblommigaste örter och uppnår stundom 1 ,:s höjd. Den förekommer på torra backar, vägkanter och trädesåkrar upp till s. Norrland, i s. Norge och s. v. Finland, ofta sällskaplig i stora grupper, men ej allmänt utbredd, och beledsagar odlingen och lantbruket. Den blommar hela sommaren till i september.
Tavl. 83. Fig. 1 växtens övre del, 2 lägre sittande stjälkblad, 3 blomma i längdsnitt (4/1), 4 pistill (5/1), 5 blomfoder och klyvfrukt (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
