Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En av våra allmännaste vattenväxter, en dikesväxt, d. v. s. bunden vid sådan lokal, som ständigt håller växtens bas i vatten; i sitt sällskap har den därför både fruktväxter och vattenväxter, t. ex. brunskäran, ältgräset, knapp- och veketåget, igelknoppen, stäkran o. dyl. Bland dessa växter, och särskilt i motsats till monokotyledonerna, gör den sig bemärkt genom de stora, breda, hela bladen med bågböjda huvudnerver, ungefär som bladen hos Plantago major (jfr Paris nr 393, Listera nr 411, Calla nr 420 m. fl.!). Blomställningen är en stor gles spira. Varje särskild blomma är flyktig och efemer, ty redan tidigt på eftermiddagen avsluta de 3 skära kronbladen sin blomning och rulla in sig ända till skaftet, för att efter en kort stund antaga en lös, slemmig beskaffenhet. Blomningstiden är högsommaren. Såsom synes av fig. 3, har Alisma-blomman 3 foder- och 3 kronblad, 3 + 3 ståndare, men talrika pistiller i tre grupper; frukten blir en talrik samling nötlika, plattade småfrukter, fig. 4 (bland ranunkulaceerna finnes en motsvarighet härtill hos Ranunculus och Anemone).
Svaltingen är allmän i större delen av Skandinavien och Finland, dock ej i fjälltrakter. Den växer mera sällan i djupare vatten och får då mycket långa bladskaft och smalare lansettlik flytbladsskiva, som blir ännu smalare eller gräsbladslik, där vattnet är i strömning.
Tavl. 484. Fig. 1 blomställning, 2 rosettblad, 3 blomma (4/1), 4 fruktsamlingen (5/1), 5 en småfrukt (6/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
