Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Juncaceerna äro till sin blombyggnad, fig. 1, närmaste släktingarna till liliaceerna, ehuru blomkalken både till storlek och färg är mycket oansenlig (foderlik kalk av brunaktig färg). Blommorna äro nämligen vindblommor. Vanligen är blomkalken omgiven av ett eller flera hinnaktiga förblad, från vilkas bladvinklar blomställningen förgrenar sig knippeartat (se t. ex. Luzula, tavl. 397, fig. 1!). Större olikhet med Liliaceæ råder med avseende på de vegetativa delarna, ty juncaceernas örtstånd liknar halvgräsens: stammen är ett strå med seg byggnad, ringa saftighet och stora luftrum i märgen, och bladen äro smalt jämnbreda.
De Juncus-arter, som avbildas på tavl. 396, hava det gemensamma draget, att alla bladen äro förkrympta till slidor vid stråets bas. Endast det översta, som utgör blomställningens hölster, har utvecklad skiva, men denna bildar både genom sin trinda form och sin riktning en direkt fortsättning på strået, under det att blomställningen, som träder ut ur hölsterbladets slida, är trängd åt sidan. Vår flora har emellertid även Juncus-arter av en annan typ, med bladigt strå och blomställningen fri i toppen, alldeles som hos Luzula, tavl. 397. Skandinaviens flora äger nära trettio arter av detta släkte.
Vegetationsorganens torra, sega beskaffenhet och frånvaron av breda bladytor anses sammanhänga med dessa växters kalla och fuktiga ståndorter, kärr, diken och stränder. Dylika lokaler äro ofruktbara, emedan vatten motvilligt upptages ur en mark med sådan fysisk beskaffenhet; denna mark är därjämte mager genom sin brist på salter. Stor sparsamhet med byggnadsmaterialet är alltså nödvändig. Kärrväxterna äro därför, såsom vi även skola finna av flera starrarters organisation (se längre fram!), i viss mån i samma belägenhet som xerofyterna, och deras inre byggnad visar i själva verket stor överensstämmelse med dessas, hur olikartade kärrväxternas och xerofyternas levnadsvillkor än må förefalla vid en flyktig betraktelse.
Av de här avbildade tågarterna äro några allmänna och vitt utbredda i synnerhet trådtåget, tavl. 396, D, som finnes utbredd över hela vårt område, och därnäst de två första, A och B, som bilda stora tuvor av ända till meterhöga strån i diken, på fuktiga betesmarker m. m. (dessa båda saknas dock i nordligaste Skandinavien och Finland.) Blåtåget, C, finnes blott i Skåne, på Öland och på Gottland. Fjälltåget, E, är allmänt i de flesta norska och nordfinska fjällen, men sällsyntare på svenska sidan, från Lappland till Härjedalen.
Tavl. 396. A. Juncus effusus , stråtopp med blomställning och därbredvid jordstammen med stråbaserna, 1 blomma (8/1), 2 fröhuset med kalken, förbladen och en blomställningsgren (5/1), 3 frön (18/1). -- B. J. conglomeratus. -- C. J. glaucus, 4 fröhus med kalken och förbladen (5/1). -- D. J. filiformis . -- E. J. arcticus, blomställningen och därnedom jordstam med stråbaser, 5 dess fröhus med kalken och förbladen (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
