Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Araceerna hava liksom orchideerna sina flesta och egendomligaste medlemmar i de heta länderna; många leva där som epifyter i de stora skogarna och lämna framstående prydnader åt våra varmhus. Med desto större intresse måste vi betrakta de få representanterna inom vår flora, missne och kalmus, -- vartill i Skåne kommer den sällsynta mynkhättan (Arum maculatum L.). Dessa växters blommor äro små och oansenliga och klumpiga till sin byggnad, hos Calla sakna de hylle (fig. 2), hos Acorus är hyllet en ytterst obetydlig, foderlik kalk (tavl. 421, fig. 4), men de äro tätt förenade till ett ax, som av ståndarknapparna får sin skyltfärg. Hos missnet är emellertid det stora hölstret nedanför axet indraget i skyltapparaten och vitt till färgen. Den välbekanta fönsterkallan (Zantedeschia æthiopica) uppnår en glänsande färgverkan genom det smala axets höggula färg mot det bländvita, strutlika hölstret. Vi hava även ett annat exempel inom vår flora på dylika kronbladslika, vita blad utanför den egentliga blomman, nämligen svepet hos Cornus suecica (nr 248, sid. 206). -- Då ett ax är så tjockt och köttigt som hos araceerna benämnes det vanligtvis kolv ("spadix"). -- Sedan blomningen hos missnet slutat, antager hölstret grönaktig färg, då ju dess skyltningsfunktion nu upphört. Frukterna, fig. 4, ro egendomligt formade bär,enrummiga med flera bottenställda frön, fig. 5.
Missnets vanligaste ståndorter äro beskuggade skogskärr. Jordstammen, som till en del snarare kan kallas undervattensstjälk, är lång, grov och stark, til färgen grön, och erinrar till växsättet om vattenklöverns (nr 79). Blomningen infaller vid midsommartiden. Växten förekommer spridd i s. och mell. Sverige (utom Öland och Gottland) upp till s. Lappland och kan på lämplig lokal uppträda mycket ymnigt; likaså i Finland; i Norge är den blott i sydligaste delen någorlunda allmän. Arten är utbredd över n. och mell. Europa.
Emedan missnets jordstam under vintervilan är mycket stärkelserik, kan den lämna ett gott mjöl, om den insamlas på hösten eller våren, och är detta mjöl ganska välsmakande, varför det åtminstone bör tillvaratagas till nödbröd. Den färska jordstammen har brännande smak liksom hos en mängd andra araceer, och örtståndet är giftigt.
Tavl. 420. Fig. 1 ett litet ex. i blomning, 2 ett litet stycke av blomaxet eller kolven, visande hur varje pistill omgives av ett obestämt antal ståndare, under det att hylle saknas (5/1), 3 en ståndare (20/1), 4 fruktställning, 5 bär i längdsnitt med fröna orörda (1/1), 6 frö (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
