Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En representant för en annan typ av släktet, igenkänd på pillika blad, enkönade blommor (och 2-byggare) samt, såsom en allmän ängsväxt över hela norden högt upp i fjällen, av mycket lägre växt än skräpporna och ej överskridande våra ängsväxters vanliga höjd, 1/2-2/3 m. Tillika har den, liksom övriga växter på frisk och näringsrik ängsmark, saftigare och mjukare stjälk och blad, än de flesta andra arterna av släktet. På backar och berghällar ersättes den av bergssyran, R. acetosella L. (igenkänd på spjutlika blad); på odlade ställen åter av några stora och grova arter, såsom gårdskräppan, tomtskräppan och krusskräppan. -- Olikheten mellan han. och honblommorna är, liksom hos de flesta vindblommiga växter, mycket betydlig, fig. 5 och 6.
Ängssyran har starkt syrlig smak genom samma kemiska beståndsdelar som harsyran (nr 219); liksom hos denna är det sura ämnet ett avgjort skyddsmedel mot sniglar och snäckor, som leva på ängssyrans ståndorter. Växtens blad utgöra emellertid ett gott bete för greaturen, och även för människan äro de såsom kylande och stärkande ett nyttigt och i vissa fall hälsosamt födoämne. Bladen böra insamlas från de unga plantorna och anrättas liksom spenat. Av lapparna användes "juobmo" till kokning med mjölk, som därav surnar och håller sig länge, samt dessutom till grönsaker jämte några få andra vegetabilier ur fjällvegetationen. Några läkare hava rekommenderat ängssyrans blad till en stärkande och blodrenande grönkur under vår och försommar, och förr har man till och med använt dem emot skörmjuggsartade sjukdomar. Å andra sidan lär ängssyran kunna förgifta betande hästar genom sin oxalsyrehalt.
Tavl. 359. Fig. 1 jordstam, bladrosett, stjälkbas, 2 hanblomställning, 3 honblomställning, 4 fruktställning, 5 hanblomma (5/1), 6 honblomma (15/1), 7 kalken kort före fruktens mognad (5/1), 8 nöten, ituskuren (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
