Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Till blommans grundplan står Oxalis i närmaste överensstämmelse med Geranium, och en planritning ("diagram") visar 5 kretsar blomblad: 5 foderblad, 5 kronblad, 5 + 5 ståndarblad, 5 sammanvuxna fruktblad. Såsom avvikelser förtjänar att i främsta rummet nämnas, att ståndarsträngarna äro monadelfiska, fig. 2 (Linnés klass 16), och att varje fruktrum innehåller flera frön, fig. 3. Frukten är vidare av en ganska egendomlig beskaffenhet, ett fröhus, som ända till mognaden förblir mjukt och saftigt. Sedan dess rum öppnat sig, vilket sker med en långsgående springa, fig. 3, utkastas fröna med stark fart på grund av en särdeles anmärkningsvärd byggnad hos själva fröet. Medan fröhusets springor öppna sig, undergå fröna den förändringen, att fröskalets inre lager sväller mer än det yttre, så att en bristning förr eller senare måste ske i det senare; spänningen mellan de båda lagren medför slutligen, att det yttre får en remna mitt för fröets utåt riktade kant, och därpå vränges det mycket hastigt ut och in med den påföljden, att fröets kärna ej blott lösslites utan ögonblickligen stötes ut i det fria. För att fröet säkrare skall taga vägen ut genom fröhusets öppning, är loppet refflat, och fröet, som liknar en från sidorna tillplattad spetskula, fig. 5, har parallella åsar, som passa in i och lätt glida i öppningens refflor. Till dessa noggranna inrättningar hör även, att frukten hålles fullkomligt lodrät under utslungningen.
Även harsyrans örtstånd visar i flera avseenden en egendomlig organdisation. Det är flerårigt, men som den underjordiska stammen är mycket smal och tunn, nästan trådlig, är den otillräcklig för näringsförrådets förvaring under övervintringen, och därför kvarsitta och övervintra bladens förtjockade, saftiga baser. Hos flera utländska Oxalis-arter äro de nedersta bladbaserna ännu mer uppsvällda och köttiga och så tätt hopträngda, att de bilda en lök. Sådana arter växa ej sällan på mycket hård och torr mark. Harsyran däremot har företrädesvis sitt tillhåll i fuktig skogsmylla och stark skugga. I samband därmed visa både blad och blommor livliga rörelser, liksom på vakt mot ogynnsamma yttre inflytelser (jfr nr 36). Bladen hava 3 skivor eller småblad, vart och ett genom en ledgång fästat vid det gemensamma skaftet (man kallar sådana blad i egentlig mening sammansatta). Vid alltför starkt ljus och värme, t. ex. då skogen uthuggits, men också vid den plötsliga avkylningen före ett oväder och vid nattens inbrott, sänka sig småbladen lodrätt nedåt kring det gemensamma skaftet: de övergå från dagläge till nattläge. Genom denna sammanslutning bliva de (särskilt om natten eller i det s. k. sömnläget) tryggade mot hastig avkylning till följd av värmeutstrålning, och under dagen skydda de sig genom det lodräta läget mot omåttligt starkt ljus och hetta. Dessa rörelser, som sålunda äro dels ljus., dels värmereglerande, och dels priodiska (dag och natt), dels tillfälliga, hava sitt säte i småbladets uppsvällda bas, den s. k. bladdynan, som ändrar sin form genom olika vattenupptagning å sin övre sida. -- Även blomkronan sluter sig dels mot aftonen, dels vid kallt och mulet väder vilken tid på dagen som helst, och blomman blir då tillika lutande.
Harsyran har sitt namn av bladens friskt syrliga smak, som förorsakas av ett i cellsaften upplöst ämne, surt oxalsyrat kali. Bladen kunna därigenom still törst, och deras läskande saft kan sättas till lemonader.
Växten börjar blomma på våren eller försommaren. Under sensommaren får den stundom blommor, som tyckas kvarstanna på knoppstadiet, emedan de äro små och gröna med slutna foderblad och sakna kronblad. Dylika blommor kallas kleistogama; de äro naturligtvis autogama (nr 189) och sätta fullgod frukt (se tavl. 223, 5, Viola). -- Denna art är utbredd över största delen av de skandinaviska länderna och ses någon gång även ovanför trädgränsen.
Tavl. 219. Fig. 1 plantan i nat. storl., 2 ståndarna (4/1), 3 mogen frukt (4/1), 4 fröets omvrängda skal (5/1), 5 fröets kärna (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
