Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Mest bekant är denna art som trädgårdsväxt, ett träd av betydlig höjd (15 - 20 m), igenkänligt på i fullvuxet skick ganska stora (1 - 1,5 dm långa), grovt sågade blad, som vanligen äro rännformiga och hänga med spetsen nedåt; på skaftet nedanför skivan finnas ett par små röda, knappformiga körtlar (extraflorala nektarier; se sid. 46). Denna art har blommor i oskaftad flock och sött, föga saftigt fruktkött. Barkens yttersta lager är en slät, gråbrun näver, som lossnar i vågräta flangor eller ringar. Arten förekommer emellertid även vild i norden, ehuru sällsynt; i Sverige går den norr om Mälaren och i Norge norr om Sognefjord. Den förvildas dessutom h. o. d., spridd av människor och fåglar, men dess urgamla hemortsrätt i norden, åtminstone sedan vikingatiden, bekräftas av jordfynd, liksom även dess förekomst i s. Europa under pålbyggnadernas avlägsna tidevarv. -- En odlingsform av denna art är "bigarrå" med större frukt och sött, mycket fast fruktkött.
Mycket närtstående art är körsbärsträdet, Prunus verasus L., som stundom anträffas förvildat, men eljest hos oss blott finns planterat. Det är mycket mindre till växten än föregående (3 - 5 m högt); det har blott hälften så lång, finsågad bladskiva, blomflocken tydligt skaftad innanför de omgivande bladen, och saftigt, syrligt fruktkött ("klarbär").
De odlade fågelbären mogna i Sverige ungefär upp till Dalälven, i Norge ända upp till polcirkeln, i Finland blott i landets sydligaste del. (Körsbär däremot mogna stundom längre norrut,) Fågelbärsträdet har även stort värde för sin hårda, starka, vackert rödaktiga ved. Ur barken av båda arterna framsipprar ett glasklart, rödgult eller vitgult gummi, lösligt i vatten och till egenskaperna jämförligt med arabiskt gummi.
Tavl. 314. Fig. 1 gren i blomning, 2 stenfrukter, 3 fruktsten kluven jämte fröet (1/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
