Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedareligionen - Vedaspråket l. Vedisk sanskrit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordisk karaktär äro i det vediska pantheon
t. ex. Indra, vårens och sommarens upptinande och
lifgifvande gud, åtskilliga solgudar, som Surya,
Savitar, Puṣan; eldguden, som alltmer blef bäraren
af det vediska offret, Agni; Uṣas, morgonrodnadens
gudinna; af urspr. mera ktonisk karaktär är
(eventuellt lösgjord från sin växelföreställning)
Varuṇa, vidare Rudra (som f. ö. urspr. synes
ha varit begränsad till vissa bestämda folk
eller stamkretsar). En särställning intar Jorden
(sanskr. Pṛthivi o. a. namn) såsom det kvinnligt
tänkta komplementet till den manlige himmelsguden
eller hans växelform (Dyaus resp. Varuṇa). 3) I nära
samband med de ktoniska makterna stodo de aflidnes
själar (sanskr. Pitaras, "fäderna"), föremålen för
en tidig, äfven i vedisk tid spridd, själakult. En
identifikation mellan dessa och andra ktoniska onda
makter har säkert redan tidigt åvägabragts; därför
innehåller tron på olika demonväsen otvifvelaktigt
många element af de aflidnes själar. Å andra sidan
rådde en utbredd föreställning, att dessa kunde
husera i vinden och luften. De indiske Maruterna
(sanskr. Marutas) torde bottna i föreställningen
om en här af i vinden, stormen huserande själar
("den vilda jakten" o. d.) med exempelvis Rudra som
ledare och härskare. — En sammanfattning af vissa
gudaklasser under gemensamma namn, såsom Adityas
(innefattande växelparet Varuṇa—Mitra samt i öfrigt
ett antal företrädesvis himmelsgudar), Rudras (Rudra
och hans följe, andehären), Vasavas (Vasu’er),
"de goda gudarna" o. s. v., är förmodligen ett
uttryck för den redan i rigvedisk tid starkt
framträdande systematiserande tendens, som utmärker
hela den indiska offervärlden och därtill knutna
offervetenskapen.
Den vediska religionen är sammansatt af dylika
element; men icke i deras primitiva oförmedlade
former, utan uti en starkt eklektisk, af det
systematiska offervetandet starkt modifierad form. De
äro delvis sålunda ett resultat af systematiserande
spekulation. På så sätt har den egendomliga
kollektiva polyteism, som utmärker "Rigveda",
tillkommit. De enskilda gudarna äro på väg att mista
sin urspr. substratbundna individualitet och äro
af de rigvediske offerteknikerna inordnade i ett
slags system, i hvilket de individuella gudarna
visserligen till namn och tradition ega en viss
(naturbunden) verkningskrets, men faktiskt i
offret och offerpoesien utrustas med snart sagdt
allas sammanlagda egenskaper, hvarvid hvar och en
sålunda kan fungera eller vikariera för de öfrige;
de ingripa sålunda kedjeartadt i hvarandras
ursprungliga maktsfär, men är hvar och en i det
rituella ögonblicket eller för den vediske siaren
så att säga den högste. Detta system, konstladt och
grundadt i den eklekticism, som utmärker den genom
den förfinade bramankasten stiliserade religionsform,
som är förhärskande i "Rigveda", kallas af M. Müller
henoteism (se d. o.) eller kathenoteism. Bakom den
med detta namn betecknade schematiseringen är det
emellertid möjligt att skymta och till väsentliga
delar klarlägga de för religionen grundläggande
elementen af mera primitiv natur. I "Rigveda" finns
knappast spår af (den utbildade) själavandringsläran
(saṁsara, metempsykos), men
denna uppträder i sin specifika form redan i den äldre
Brahmaṇa- och Upaniṣadlitteraturen, och det råder
knappast något tvifvel om, att grunddragen varit för
handen i vedisk tid som en integrerande beståndsdel
af den i de undre och bredare lagren förhärskande
animismen, fastän de bramanske siarna icke
funnit plats för densamma i sina för vissa bestämda
kulthandlingar afsedda hymner (jfr t. ex. Oldenberg,
"Die religion des Veda", 2:a uppl. 1917; Garbe, "Die
Saṁkhya-philosophie", 2:a uppl. 1917; Boyer, "Étude
sur l’origine du Saṁsara", i "Journal asiatique", IX,
18, 1901). I dess ställe kommer i "Rigveda" en mera
celestifierad tro till synes, att den odödliga själen
stiger upp till himlen, där den lefver i salig ro
hos Yama (dödsguden, urspr. och ännu enligt det mera
realistiska offerritualet i den äldre bramanismen
och senare boende i söder af jorden) tillsammans med
fäderna (pitaras), dit den ledsagades af (sol)guden
Puṣan. Om (underjordiska) helveten talar visserligen
icke "Rigveda"; men att äfven helvetesföreställningar
hos vissa befolkningslager varit gängse, kan knappast
betviflas. Tyngdpunkten i den vediska religionen var
redan då förlagd till offret med dess detaljerade
utformning i rituella föreskrifter. Höjdpunkten
af offertolkning och ritualvetenskap betecknas
visserligen af Yajurvedatexterna och därtill anslutna
brahmaṇa- och sutratexter. Redan i "Rigveda" äro
offren i sammanhang med lofprisningar af gudarna
hufvudsaken i religionen: genom offren icke
blott gjorde man gudarna välvilliga och nådiga,
man gaf dem — i öfverensstämmelse med offrets
ursprungliga karaktär af magi — genom offret makt
och kraft att verka. Utvecklingsgången till den
äldre bramanismen betecknas af centraliseringen af
denna makt hos bramanerna (de vid offren fungerande
prästerna); ty endast de egde den riktiga kunskapen
om offrets utförande, utan hvilken det — också en
rest af magien — förblef utan verkan. I den rika
litteraturen framhålles här särskildt: Bergaigne,
"La religion védique" (bd 1—3; 1878—83), Oldenberg,
"Die religion des Veda" (2:a uppl. 1917), Bloomfield,
"The religion of the Veda" (1900), Hillebrandt,
"Vedische mythologie" (bd 1—3; 1891—1902) och
"Vedische mythologie. Kleine ausgabe" (1910),
Macdonell, "Vedic mythology" (i "Grundriss der
indo-arischen philologie etc.", 1897), E. Hardy,
"Die vedisch-brahmanische periode der religion des
alten Indiens" (1893), Vodskov, "Sjæledyrkelse og
naturdyrkelse" (I, 1890—97), Kægi, "Der Rigveda" (2:a
uppl. 1881), A. Z. Collin, "Om och ur Rigveda" (I, II,
1877—78); dessutom de vanliga handböckerna af Hopkins,
Chantepie de la Saussaye o. s. v. Texter i öfrigt för
studiet af vedareligionen, t. ex. af K. F. Johansson
i "Främmande religionsurkunder", I (1908),
Bertholet, "Religionsgeschichtliches lesebuch"
(1911). — De flesta af de under art. Rigveda,
Veda o. d. omnämnda exegetiska arbetena äro af
betydelse äfven i religionshistoriskt hänseende.
K. F. J.
Vedaspråket l. Vedisk sanskrit är den form af
fornindiska (sanskrit i vidsträckt betydelse),
som föreligger i den vediska litteraturen (Veda,
Brahmaṇa, Araṇyaka och Upaniṣad samt Sutra)
i motsättning till såväl det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
