Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedaspråket l. Vedisk sanskrit - Vedbæk - Wedberg, Johan Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
episka som det genom grammatiker och den
klassiska sanskritlitteraturen normerade klassiska
sanskrit. Inom det vediska sanskrit finnas emellertid
rätt stora olikheter, beroende dels på dess långa
utveckling i tiden, dels på olika lokala förhållanden
(dialekter). Olikheterna komma företrädesvis till
synes i ord- och formval samt äfven till någon
del i stilen. Så företer helt naturligt "Rigveda"
i detta hänseende ålderdomligare material, som i
de senare vedaskrifterna antingen försvunnit eller
är uppenbarligen föråldradt. Hvad prosan angår, så
är den enklare och mera formelartad i "Yajurveda"
än den omständliga, fastän väsentligen enformiga
prosan i "Brahmaṇa", mellan hvilka och "Sutra"
Upaniṣads stil bildar öfvergång. Yngst är språket
i "Sutra", som närmar sig det af grammatikerna
normerade sanskrit. Af de litterära minnesmärkena
framgår, att redan från äldsta tid ett konstspråk
(litterärt språk) är under bildning och att detta
torde ha varit de bildade klassernas (speciellt
bramankastens) språk i motsättning till den stora
massans af folket allmänna umgängesspråk. Af detta
torde vi ha spår i dess äldsta form i det mera
folkliga epos (Mahabharata); f. ö. har det i ostörd
utveckling ledt till de egentliga folkspråken,
representerade genom dialekter (prakrit i olika
former). Vedaspråkets afvikelser från det klassiska
sanskrit bestå i: 1) olikhet i ordförråd, i det
Veda karakteriseras af såväl ålderdomligare ord,
som sedan förekomma blott sporadiskt, eller som
arkaismer eller tekniska benämningar; 2) olikhet i
de grammatiska formerna och deras bruk. I verbet har
vedaspråket kvar de gamla konjunktiv-formerna,
äfven som injunktiv-kategorien (augmenttempus
utan augment i konjunktivisk betydelse), som äro
nästan undantagslöst försvunna i senare språket;
vidare en stor mängd nominala former (infinitiver och
participiala bildningar); ett rikare verbalschema
i öfrigt råder i vedaspråket, medan det klassiska
sanskrit tagit sin tillflykt till perifrastiska
bildningar, särskildt perf. pass. uttryckt med
part. på -ta- och verbum "vara"); perf. akt. medelst
perf. part. akt. eller ett part. på -ta- utbildadt
med adj.-suff. -vant- (kṛtavant- = "hafvande
gjort") o. d.; presenskategorierna äro långt
talrikare i vedaspråket än senare samt skillnaden
i bruket af aktivum och medium mera distinkt. Inom
deklinationen har vedaspråket ett antal former,
som senare dödt ut eller ombildats eller äro
att anse som lokaldialektiska i förhållande
till senare språkstudier: t. ex. a-stammens
nom. plur. -asas (jämte -as); neutr. plur. af
a-st. på -a (jämte -ani, instr. plur. -ebhis i samma
stammar — liksom i pali -ehi- — mot klassiska
sanskr. -ais. Äfven pronominaldeklinationen
afviker starkt i vedaspråket. I vedaspråket
har man ännu i stor utsträckning spår af gammal
från arisk (indoeuropeisk) tid ärfd accentuering,
åskådliggjord genom vissa texters (främst "Rigvedas’")
accentbeteckningar, medan det klassiska sanskrit
fått en accentuering, som närmast kan jämföras med
latinets. Jfr f. ö. Indiens språk och litteratur,
sp. 543—544. — Att inom bramanskolorna vediska
språkets grammatik idkades, framgår af de discipliner,
som under namn af grammatik (vyakaraṇa),
fonetik (praticakhya), etymologi
(niukta), metrik (chandas) äro inordnade i
Vedanga, och af den grammatiska tradition, som är så
stark i Indien såväl före som efter höjdpunkten, Paṇini
(se d. o.). Af europeiska grammatiker behandlas
äfven det vediska språket i Benfey, "Vollständige
grammatik" (1852), och Whitney, "Sanskrit
grammar" (2:a uppl. 1889); en specialgrammatik,
företrädesvis statistisk, Macdonell, "Vedic grammar"
(i Bühlers "Grundriss der indo-arischen philologie"
(I, 4; 1910); fullt vetenskaplig behandling
Wackernagel, "Altindische grammatik" (I, 1896; II,
1, 1905). F. ö. hithörande spörsmål behandlade af
Muir, "Original sanskrit texts" II (1874), Lanman,
"A statistical account of Nouninflection in the Veda"
(i "Journal of the American oriental society" bd X;
1880), Avery, "The unaugmented verb-forms of the
Rig- and Atharva-Vedas" (ibid., 1885), Delbrück,
"Altindisches verbum" (1874), v. Negelein, "Zur
sprachgeschichte des Veda" (1898), Grassmann,
"Wörterbuch zum Rigveda" (1873), Geldner, "Rigveda
im auswahl" (I glossar, 1907; II texte, 1909). Af
syntaktiska arbeten må nämnas Delbrück (och Windisch)
"Syntaktische forschungen" I—V, speciellt sista bd
af Delbrück, "Altindische syntax" (1888), Speyer,
"Vedische und sanskritsyntax" (i Bühlers "Grundriss
der indoarischen philologie", I, 6, 1896). Bland
praktiska hjälpmedel må framhållas, utom de bekanta
krestomatierna (af Lanman, Böhtlingk o. s. v.),
Bergaigne och Henry, "Manuel pour étudier le sanscrit
védique" (1896), Delbrück, "Vedachrestomathie"
(1874), Hillebrandt, "Vedachrestomathie mit
anmerkungen und glossar" (1885), Windisch,
"Zwölf hymnen des Rigveda mit Sayaṇa’s commentar"
(1883). F. ö. hänvisas till specialarbeten under
rubrikerna Atharvaveda, Rigveda, Samaveda, Upaniṣad,
Yajurveda o. s. v. — Om principiella utredningar
om sanskrit och dess arter o. s. v. se Sörensen,
"Om sanskrits stilling" (1894), Jacobi, "Was ist
sanskrit?" (i "Scientia", XIV; 1913) samt Wackernagel
i inledningen till "Altindische grammatik" I.
K. F. J.
Vedbæk, danskt fiskeläge vid Öresund, 17 km. n. om
Köpenhamn, med många vackra sommarställen. Sedan
1900 går en järnväg från Lyngby till Vedbæk. 922
inv. (1916). 28 aug.—4 sept. 1700 inskeppade
Karl XII vid V. sina trupper. (I det närbelägna
Eenrums park "Karls kilde", där enligt legenden
konungen själf dagligen hämtade vatten, till minne
hvaraf brunnshuset jan. 1780-talet pryddes med en
krona och inskrifter.) Vid V. landsteg engelska
hären 16 aug. 1807 för att angripa Köpenhamn.
E. Ebg.
Wedberg, Johan Otto, jurist, ledamot af konungens
högsta domstol, f. 31 mars 1826 i Stockholm, d. där
10 febr. 1912, blef student i Uppsala 1844 samt
aflade där kameralexamen 1846 och hofrättsexamen
1848, utnämndes efter tjänstgöring i och under Svea
hofrätt till vice häradshöfding 1861, blef assessor
i nämnda hofrätt 1864 och revisionssekreterare 1867,
var sedermera led. af Lagbyrån och Nya lagberedningen,
blef byråchef för lagärenden 1876 och var justitieråd
1877—92. God jurist och utmärkt ämbetsman, var W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
