Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedanta - Vedantasutra - Vedantasystemet - Vedareligionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
existerande; 2) en lägre, som anpassar sig mera till dsn
folkligt-religiösa uppfattningen, enligt hvilken
Brahman blir en personlig gud, som skapar och styr
världen samt belönar och straffar människornas
gärningar. Själavandringen erkännes, men endast som en
sanning för "ovetande". — Vedanta brukar sammanfattas
med det s. k. Purvamimaṁsa (se Mimaṁsa) till en
större enhet och kallas i motsättning till denna andra
del Uttaramimaṁsa ("den högre mimaṁsa"), eftersom den
behandlar vetandet (jñana) om de högsta problemen,
medan Purvamimaṁsa företrädesvis filosofiskt
behandlar offerläran. Vedanta kallas också efter
innehållet Brahma-mimaṁsa eller Çariraka-mimaṁsa
(om världssjälens förkroppsligande). — Vedanta-sutra
är utg. af P. Deussen, "Die Sutra’s des Vedanta"
(text med Çaṁkaras kommentar och öfv.; 1887), och
öfv. af Thibaut (med Ramanujas kommentar i "Sacred
books of the East", bd 34, 38, 48, 1890—1904);
vidare litt.: Deussen, "System des Vedanta" (1906;
2:a uppl.), Thibaut i "Introduction" till 1:a bd af
ofvannämnda öfv.; M. Müller, "Three lectures on the
Vedanta philosophy" (1894), "Six systems of indian
philosophy" (1899), Garbe, "Beiträge zur indischen
kulturgeschichte" (1903), "Die Saṁkhya-philosophie"
(2:a uppl. 1907), Walleser, "Der ältere Vedanta"
(1910), Sukhtankar, "The teachings of Vedanta
according to Ramanuja" (i "Wiener zeitschrift für die
kunde des Morgenlandes", bd 22; 1908). Om ytterligare
litt. se Garbe, "Die Saṁkhya-philosophie" (1917).
K. F. J.
Vedantasutra. Se Lingaiter och Vedanta.
Vedantasystemet. Se Vedanta.
Vedareligionen, ind. relig., sammanfattningen af de
föreställningar och den kult, som träda oss till
mötes i vediska litteraturen. Fattar man denna i
dess vidsträckta betydelse af Veda (se d. o.) och
Vedanga (se Indiens språk och litteratur, sp. 536),
skulle man med vedareligionen förstå hvad vi annars
benämna (äldre) bramanism, för såvidt man under denna
term sammanfattar hela den religiösa utveckling,
som på indisk botten försiggått från äldsta tider
intill uppträdandet af heterodoxa sekter, såsom
jainism, buddism o. a. Emellertid torde det —
i anslutning till uppdelningen af den vediska
litteraturen i vidsträckt bemärkelse uti 1.
vedisk litteratur (Veda) i inskränkt mening och
2. bramansk litteratur (Brahmaṇa och Upaniṣad)
med Vedanga — kunna sättas i fråga, om med
vedareligionen skulle förstås den i de fyra Saṁhitãs
(se d. o.) framträdande gudsdyrkan. Men äfven
så erhåller man en högst olikartad utvecklingsmassa
med stor växling till tid och rum såväl i fråga om
religionsföreställningarnas innehåll som i fråga om
den religiösa kultens form. Först och främst torde
man böra afskilja den på ett lägre plan stående
trolldomspraxis, som utgör hufvudföremålet för
Atharvaveda (se d. o. Suppl.). Men äfven mellan Rigveda
(resp. Samaveda) och de öfriga (Yajurveda-recensionerna
och därtill hörande litteratur)
råder uppenbarligen mycket stor skillnad i olika
perioders religiösa utveckling. Det synes därför
ändamålsenligt att uppdela den
äldre bramanismen i 1. den vediska religionen (i
inskränkt mening), såsom den framgår ur "Rigveda";
2. den äldre bramanska offerreligionen, sådan
den framträder i "Yajurveda" (med "Brahmaṇa" och
"Vedanga"). Under det att i "Rigveda" religionen
har ett starkt polyteistiskt naturalistiskt drag
(alltså i stor utsträckning är en naturreligion),
träda dessa drag i det senare utvecklingsstadiet
mer och mer tillbaka för ett i detalj utveckladt
offerväsen (ritual), i hvilket de gamle gudarna
visserligen ännu spela en viss traditionell roll,
men dock småningom förblekna och träda tillbaka
för antingen mera abstrakta eller med mera
omfattande funktioner utrustade och i sammanhang
med offret af den prästerliga föreställningskretsen
skapade gudagestalter (Prajapati, Viçvakarman,
Bṛhaspati o. s. v.). — Denna utvecklingsgång är
redan påbörjad i "Rigveda", som hvarken till rum
eller tid är en enhetlig urkund. Därför rymmas
inom samma urkund rester af äldre, delvis mycket
primitiva föreställningar af olika art, och början
till en detaljerad kultreligion, sådan som den
senare, framträder. — Vedareligionen karakteriseras
genom en utpräglad polyteism. Men dess rötter äro
mångartade. Det är flera olika element, som ingå
däri. 1) Till grund har man att lägga ett starkt
animistiskt åskådningssätt. Däraf förklaras den
mängd af makter för olika lefvande (och döda)
föremål, för olika verksamheter och förrättningar,
som — till dels ur tillfällighetskonceptioner,
specialgudar o. s. v. — förtätats till mera fristående
varaktiga gudomsmakter med växlande verkningskrets
och betydenhet. De kunna vara välsignelsebringande
och godartade (lyckobringande och goda gudamakter)
eller skadliga och hemska (demoner). En tudelning,
som har benägenhet för att anpassa sig efter: 2)
en annan betydelsefull tudelning inom den synliga
tillvaron, nämligen växling i årstider (speciellt
mörk och ljus: vinter och sommar), mörka och ljusa
delar af dygnet (natt och dag); öfverflyttning af
dessa begrepp på andra områden, såsom köld och värme,
och särskildt på det abstrakta och andliga området
(ondt och godt = mörkt och ljust) o. s. v. Redan i ett
förvediskt tänkande hade man tänkt sig enhet i dessa
växlingar. Detta ledde bl. a. till koncipierande af
enhetsmakter, -gudar eller växelgudar för olika
årstider, för växling af natt och dag o. d. Man
fick sålunda ljusa, solara himmelska gudamakter (med
särskildt solen som synligt och verksamt substrat)
växlande med mörka, jordiska makter (särskildt
boende i jorden, mörkret, ktoniska makter). Som
uttryck för dylika växelmakter, -gudar kan man se
å ena sidan himmelska och ljusa (merendels sol-)
gudar som Dyaus, himmelsguden, Mitra, dagens och det
rättsligt förbindande fördragets gud, å andra sidan
Varuṇa, nattens, den obönhörliga världsordningens,
världsväxlingens (ṛta’s), vinterns, regntidens
gudom. Alltefter betoningen af härskarmakten som en
ljus och välgörande eller som en hemsk och farlig
blef Dyaus eller Varuṇa herren (asura) par préférence
(jfr härom Johansson, "Über die altindische göttin
Dhiṣaṇa und verwandtes", 1917). Olika specialgudar
af öfvervägande himmelsk eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
