Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. Före universitetets stiftelse 1477 funnos
inga andra undervisningsanstalter än de skolor,
som hvarje domkapitel måste åt sig inrätta, för
att försäkra sig om tillräcklig bildning hos de
blifvande landtprästerna; dessa skolor stodo under
ledning af en domkapitlets ledamot, som därför fick
namnet scholasticus. Den vidsträcktare utbildning
åter, som kräfdes för det högre prästerskapet och
klostrens ledare, måste förvärfvas genom studier
vid utlandets högskolor. Också gick en ständig ström
af svenskar söderut för att studera vid dessa och
vid dem förvärfva nödiga lärdomsgrader, i början
uteslutande till det ryktbara Paris-universitetet,
men sedan ock till dem, som efter hand upprättades
i Prag, Erfurt, Leipzig, Rostock, Greifswald m. fl.,
och mot slutet af medeltiden i öfvervägande grad till
de nordtyska läroanstalterna. Stundom sträcktes färden
äfven längre söderut, till Bologna, Perugia och Rom
(se vidare Universitet, sp. 1121–22). Svårigheten
att anskaffa medel för dessa dyrbara resor och det
naturliga intresset af att se den högre undervisningen
byggd på svensk grund och genomträngd af svensk anda
måste väcka tanken på att skaffa fosterlandet en egen
högskola. Enligt en sannolik uppgift (hos Messenius)
fingo de ombud, som på kyrkomötet i Arboga 1417
utsågos för att bege sig till konsiliet i Konstanz,
äfven i uppdrag att söka införskaffa från Tyskland
lärda män i och för en högre undervisnings anordnande
i Sverige. Det är dock icke bekant, om detta ledde
till någon åtgärd, och den rättighet, som konung Erik
XIII 1419 utverkade af påfven Martin V att i något
af de tre nordiska rikena grundlägga ett universitet,
blef ej af honom begagnad. Det första steget i denna
riktning togs under den rörelse, som skilde Erik från
Sveriges krona, i det svenska riksrådet 1438 beslöt,
att den tionde, som dittills tillfallit Enköpings
hospital, skulle anslås till att i Uppsala hålla
föreläsningar, "sådana som en mästare in studiis
privilegiatis plägar att göra", ett beslut, som
konung Kristofer bekräftade 1444. Hur länge denna
undervisning varade, är ej bekant, och lika litet om
något åtgjorts med anledning af kyrkomötets beslut
i Söderköping 1441, att ett "studium privilegiatum"
skulle inrättas. Det afgörande steget togs, först
sedan den nationella rörelse, som dref Kristian I ur
riket, växt sig stark, och hedern däraf tillkommer
nog i ej ringa grad ärkebiskop Jakob Ulfsson. På
ett kyrkomöte (troligen 1475) beslöt man sända
Uppsalakaniken Ragvald Ingemundsson till Rom för att
hos påfven, utan hvars tillstånd ett universitet
den tiden ej kunde upprättas, utverka bifall till
det fosterländska företaget. Man lyckades ock, ty 27
febr. 1477 utfärdade Sixtus IV en bulla, hvari han
gaf sitt bifall till, att ett "studium generale"
(medeltidens namn på universitetet) upprättades i
Uppsala efter mönster af det i Bologna med rätt att
undervisa i teologi, kanonisk och borgerlig rätt,
medicin och filosofi samt att utdela akademiska
grader inom dessa vetenskaper. Och därpå utfärdade
ärkebiskopen och hans lydbiskopar, Sten Sture och 23
världsliga riksråd 2 juli s. å. det ännu i behåll
varande fundationsbrefvet, som beviljade det nya
universitetet samma privilegier som det i Paris,
ej som det i Bologna, som påfven föreskrifvit; man
fann förmodligen de
aristokratiska formerna i det förra mera passande för
våra förhållanden än de demokratiska i Bologna. 7
okt. s. å., således på den dag, som bar det
enda svenska helgonets, Birgittas, namn, öppnades
universitetet i närvaro af ärkebiskopen, Sten Sture
och riksrådet.
Någon fullständigare högskola kunde det ej vara
fråga om, då man var hänvisad till de säkerligen ej
stora anslag, som kyrkan kunde vara villig att afstå,
och då sannolikt tillgången på infödda lärarkrafter
ej varit särdeles riklig. Någon egentlig uppdelning i
fakulteter har knappast egt rum, åtminstone ser man
ej spår af en medicinsk sådan, och den juridiska
har troligen ej haft mer än en lärare; öfriga
lärare läste nog ömsom teologi, ömsom filosofi,
hvilket har fallit sig helt naturligt, då all
undervisning hade endast ett mål: att utbilda
ungdomen till kyrkans tjänst. Namnen äro kända på
8 lärare; främst står vår förste häfdatecknare,
Ericus Olai; endast en lärare har, såvidt man vet,
varit utlänning. Undervisningen har, med hänsyn till
lärarantalets ringhet, svårligen kunnat motsvara ett
verkligt universitets uppgifter. Man tyckes också
ej heller ha kommit så långt, att några högre grader
kunnat utdelas, utan fått nöja sig med, att den lägre
filos. examen, det s. k. baccalaureatet, aflagts;
därefter ha lärjungarna, som förr, måst resa utrikes
för att fortsätta sina studier och förvärfva de då
så ansedda doktorsgraderna. Den unga högskolan fick
ej upplefva många årtionden. Af allt att döma har
den stilla afsomnat, sedan striden mellan Sten Sture
d. y. och Gustaf Trolle skakat kyrkan i dess innersta;
den omtalas ej heller vidare efter 1515.
Konung Gustaf I tog ej något steg till
dess återupprättande; för honom trängde hans
hufvuduppgift, den nya svenska statens befästande,
allt annat åt sidan, och han har sannolikt ej heller
haft fullt klart för sig den stora betydelsen af,
att den högre undervisningen hvilade på en nationell
grundval. I sig själft skulle ej heller företaget
ha varit så lätt i ett tidigare skede af hans lif
genom den stora bristen på infödda lärarkrafter,
som ytterligare skärptes genom den gamla kyrkans
upplösning, men sedan konungadömet väl växt sig
starkt, hade den store riksbyggaren ej saknat utvägar
att gripa saken an. Många unga män fingo dock i hans
tid understöd för att utbilda sig vid Tysklands
protestantiska universitet. Först Erik XIV gjorde
något åt saken genom att 1566 utnämna Laurentius
Petri Gothus (sedermera ärkebiskop) till professor
i grekiska och utse ett gammalt kapitelshus för
undervisningen, hvarjämte han ställde i utsikt,
att flera lärarplatser skulle tillskapas. Johan
III ökade lärarantalet med fyra nya, men dessas
fasthet i sin protestantiska öfvertygelse förde i
den liturgiska striden till deras och universitetets
ofärd; det senare stängdes slutligen 1580. Johans
kortlifvade försök att ersätta det genom sitt redan
1576 påbegynta collegium i Stockholm (se Collegium
regium) fick dock för Uppsala universitets framtid
sin stora betydelse genom de utmärkte män, som, sedan
de tidigare jesuitledarna aflägsnats, inträdde i dess
lärarstam, såsom Nicolaus Olai Bothniensis, Petrus
Kenicius, Ericus Jacobi Skinnerus. Mot slutet af sin
regering hvälfde Johan III planer på att återställa
universitetet i Uppsala; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
