Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsala universitet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förverkligades dock först, när hertig Karl fattat
rodret. Statens och den svenska protestantiska kyrkans
intressen möttes här. Det var ock Uppsala möte,
som tog initiativet genom en framställning till
hertigen, och 1 aug. 1593 undertecknade han med 8
riksråd den urkund, som återupprättade universitetet
och anordnade lön för 3 teologer och 4 professorer
i filos. fakulteten; påföljande 2 aug. inrättades
ett kommunitet (se d. o.), som skulle ge 40 studenter
bostad, föda och kläder (detta indrogs 1637). Två år
senare, 15 mars 1595, utfärdade hertigen och rådet
privilegier för högskolan och ökade lärarantalet
med ännu en professor (i medicin), hvarpå i följande
april månad 64 ynglingar högtidligen undergingo den
s. k. depositionsceremonien (se Deposition 2) och
inskrefvos som studenter. Universitetets verksamhet
och betydelse blefvo dock i Karls tid mindre, än man
kunnat vänta; hans egen häftighet, tidens svårigheter
och ej minst inre slitningar förlamade utvecklingen.
Fejden mellan den storvulne Johannes Rudbeckius och
hans rikt begåfvade, men karaktärslöse motståndare,
Johannes Messenius, upprörde universitetet djupt
under Karl IX:s sista och Gustaf II Adolfs första
år och slöt med bägges aflägsnande 1613 (se
Messenius 1).
Med Gustaf II Adolf ingick en
ny tid. Hans stora kungagärning återspeglar
sig ej minst i universitetets starka utveckling.
Genom kungabrefvet af 7 juli 1621 sattes det på
en alldeles ny fot. Lärarantalet höjdes till 17,
ett för den tiden högst betydande antal, och alla
fakulteter blefvo nu en verklighet (dittills hade de
juridiska och medicinska funnits mest på papperet).
Några år senare betryggade konungen med en
frikostighet, som står utan motstycke i historien,
universitetets framtid genom att 24 aug. 1624
skänka det en rundlig del af sina egna arfvegods
(se Gustavianska arfvegodsen). Betydenheten af
gåfvan synes bäst däraf, att lärarna därigenom
fingo en riklig aflöning, sådan som de aldrig
sedan haft, och att universitetet genom två
århundraden existerade ensamt på denna donation,
frånsedt tidigare gifna och under Kristina fortsatta
mindre tiondeanslag. Den förste akademikanslern,
Johan Skytte (sedan 1622) knöt särskildt sitt namn
vid universitetet, genom att, efter mönstret af sin
kunglige lärjunge, förmedelst en betydande godsgåfva
1622 skapa Skytteanska professuren (se d. o.)
i vältalighet och politik. Hans efterträdare
(från 1646) rikskansleren Axel Oxenstierna har dock
uppenbarligen allt ifrån början varit sin kunglige
herres högra hand i alla universitetsfrågor.
Honom hade ock universitetet att tacka för
sin äldsta grundlag, de s. k. konstitutionerna
af 1626, hvilka hvilade på själfstyrelsens
grundval. Det drag i dessa, som starkast faller i
ögonen, är den egna jurisdiktionen, som kan tyckas
oss helt underlig, men då var en lika naturlig
som rent af nödvändig förmån. Styrelsemakten
skulle enligt lagen vara utskiftad mellan de
bägge konsistorierna (Consistorium majus, "Större
konsistoriet", och C. minus, "Mindre konsistoriet"),
men i verkligheten kom det större att slå under sig
nästan hela verksamheten. Rektorsämbetet kom att
betyda mindre, än det bort göra, därför att det gick
i tur och ombyttes hvart halfår. Af fakulteternas
själfständiga verksamhet ser man länge föga, och det
dröjde en tid, innan fullt lif ingöts i alla
former. Sitt lärarkall skötte den tidens
professorer med allvar, och deras vetenskapliga
arbete skulle lämnat helt andra spår efter sig,
om medel funnits anvisade för offentliggörande af
frukterna af deras forskningar. Kristina visade
stor välvilja, men kortheten af hennes regering,
nyckfullheten i hennes väsen samt framför allt
hennes oförmåga att hushålla gjorde hennes insats i
universitetets historia mindre, än man kunnat vänta
af hennes snille och intresse för bildningens sak.
Karl X:s korta regering har lämnat ett varaktigt
minne efter sig genom de nya konstitutionerna af
1655, som kommo att gälla i nära tvåhundra år, om
ock under tidens lopp modifierade i många stycken
genom massor af k. bref. Dessa konstitutioner voro
en frukt af omsorgsfulla förarbeten, såväl från
universitetets som regeringens sida. I det hela
hvilade de på samma grundtankar som sin föregångare,
blott att universitetets protestantiska karaktär än
starkare utformades. Som lagtext öfverträffa de
nya konstitutionerna de äldre, men man saknar i dem
den gammaldags patriarkaliska tonart, som ljuder i de
äldre. Den största skillnaden mellan bägge framträder
väl däri, att Större konsistoriet nu, med
undanskjutande af det Mindre, lagfästes som det helas
medelpunkt, hvarigenom de ekonomiska frågorna
kommo att upptaga dess mesta tid; rektor blef ock
föga mer än ett konsistoriets språkrör. Fakulteterna
åter, särskildt den teol. och filos., började
föra ett själfständigt lif. Lärostolarna på stat
voro 1655 17, nämligen 4 i teol. fakulteten (3 i
exegetik med kyrkohistoria, 1 i dogmatik), 2 i jur.
(1 i svensk och 1 i romersk rätt), 2 i med. (1 i
terapi och kirurgi, 1 i anatomi och naturvetenskap)
och 9 i filos. (däraf 2 i latin, 1 i grekiska, 1
i orientaliska språk, 1 i historia, 1 i teoretisk
och 1 i praktisk filosofi, 1 i astronomi och 1 i
matematik); som den adertonde professorn tillkom
Skytteanus i vältalighet och politik. Kapitlet
om ungdomens lif och tuktan undergick kanske den
starkaste förändringen. Med förvåning ser den,
som känner den kommande utvecklingen, att i lagen
af 1655 förbjödos s. k. conventicula nationalia
(nationssammankomster); det var dock att kämpa mot
strömmen, som vi nedan få se. Den tid, som
följer intill enväldets genomförande (1680), fick
i ej ringa grad sin prägel däraf, att den lysande,
men svage M. G. De la Gardie var kansler och att den
snillrike, men obändige O. Rudbeck d. ä. hade sin
höge förmans öra. De starka slitningar, som däraf
blefvo en följd, inverkade ej fördelaktigt på
det inre lugnet och stundom ej heller på arbetet,
som dock i det hela ej saknade lif och styrka.
Enväldet återställde lugnet, men verkade ock i längden
något förlamande, i det att själfstyrelsen
alltmer inskränktes genom administrativt
förmynderskap och tankefriheten allt starkare fick
känna trycket af teologernas intolerans, som fann
stöd å högre ort. Karl XI var dock en rättvis och
för universitetet faderlig regent, han skyddade det
mot hemsökelser af den reduktion, som han annars
skonslöst genomförde, och hans frikostighet hade
man att tacka för den dyrbara om- och påbyggnaden af
Gustavianum. Stora nordiska kriget under Karl
XII återverkade i mer än ett afseende försvagande
på universitetet. Detta kom att sakna den omvårdnad
och jämna tillsyn från ofvan, som den lärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
