Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
f)8()
romantiken förbinder sig ined Das junge Deutsch- |
land. Svagare genljud funno samma stämningar hos
tyrolaren, jesuitfienden H. von Gilm (1812 -64),
de med retoriskt patos fyllda K. Beck (1817-79)
och A. Meissner (1822-85), bö-maren M. Hartmann
(1821-72) och tyrolaren A. P i ch l er (1819-1900). I
Tyskland hade den oppositionella lyriken en
radikalare tendens. F. Freiligrath (1810-76),
först en praktfullt målerisk och af fransk-engelsk
romantik påverkad skildrare af främmande, exotiska
scener, öfvergick 1842 till frihetssångarna, bland
hvilka han stod först genom den lysande bravuren i
sina revolutionära, klangfulla dikter. Uteslutande
retoriker var G. Herwegh (1817-75), hvars schvungfulla
diktion höjer hans agitationspoesi öfver all annan
tysk. Ironisk, en smula blaserad, elegant var F. D i
n g e l s t e d t (1814-81), en omedelbar lärjunge
till Heine, medan Hoffmann von Fallers-leben var
en bred, jovial sångarnatur; vidare den produktive,
lättare R. Prutz (1816-72), den något frasrike G. K
i n k e l (1815-82), hvars hustru Johanna K i n k e l
(1810-58) skildrade de från Tyskland utvisades lif i
landsflykten - deras väninna Malwida von Meysenbug
(1816-1903) har i sina memoarer tecknat tiden -;
schlesierna R. G. S. v. H a u e n s c h i l d
(pseud. Max Waldau; 1825-55) och F. von Sa l le t
(1812-43), R. vonGottschall (1823-1909), som äfven
var en insiktsfull litteraturhistoriker och god
dramatiker. Ur de konservatives läger äro att nämna
den ridderlige, patriotiske grefve M. vonStrachwitz
(1822-47), den lidelsefulla, äktlyriska Elisabeth
Gliick (pseud. Betty Paoli; 1814-94) och den
salongssentimen-tale, fromt fadde 0. von Redwitz
(1823-91), en på sin tid högt uppburen modeförfattare.
På den politiska lyriken följde, sedan 1848
års revolutionsförsök icke burit någon frukt,
en af-mattningsperiod, i hvilken man på det hela
taget endast fortsatte vandringen på den tidigare
diktningens vägar och stigar, ofta med resignerad
stämning eller flykt till forntid och saga som
huf-vudkännetecken. Berömdast af skalderna under
1850- och 1860-talet var den våldsamt öfverskat-tade
E. Geibel (1815-84), en äkta lyriker, känslovek,
musikalisk, otadlig i form, sann och karaktärsfast,
men utan djupare originalitet. Kring honom samlades
i Munchen, dit konung Maximilian II kallade en rad
poeter och författare, en krets, för hvilken Geibel
var ledaren, liksom han öfvade ett bestämmande
inflytande på den tyska diktens utveckling ända
till århundradets slut. Ur mängden af lyriker
och versepiker må nämnas bajrarna H. L i n g g
(1820-1905) och H. H o p f e n (1835 -1904), båda
som poeter Geibels efterbildare, Hopfen tillika en
kraftfull romanförfattare; den älskvärde J. G ros s
e (1828-1902), den omstridde H. F r e y (signaturen
Martin Greif; 1839-1911), den lidelsefulle schweizaren
H. L e u t h o l d (1827-79), de forntyska epernas
omdiktare W. Hertz (1835-1902) och K. Sim-rock
(1802-76), rhenländarna 0. Roquette (1824-96) och
J. Rodenberg (1831-1914), den folkkäre J. Y. von Se
h ef f el (1826-86), som med friskt humör förnyade
riddardikten efter romantiskt mönster och dryckesvisan
- bland hans
tallösa efterföljare äro J. W u i I i (1834-1910)
och R. Baumbach (1840-1905) -; W. Jordan (1819-1904),
som sträfvade att återuppväcka Nibelungendiktens
anda; den i österländsk kostym epigramdiktande
Bodenstedt (1819- 92); de religiöse lyrikerna
P h. Spitta (1801-59) och K. G er ok (1815-90),
P. Heyse (1830 -1914), en skönhetsdyrkare som få,
en harmoniskt stiliserad romantiker, med drag af
klassiker och till sin åskådning liberal, ypperst
som novellist; balladskalden F. Dahn (1834-1912),
som äfven skref romaner från folkvandringstiden;
den bajerske dialektskalden och humoristen Fr. von
Kobell (1803-82); nederösterrikaren J. G. S e i d l
(1804 -75); den mångsidige Fr. K u g l e r (1808-58);
grefve W. Fr. von Schack (1815-94), form-konstnär
och reflexionspoet; H. Landesmann (pseud. Hieronymus
Lorm; 1821-1902), som tillhör pessimismens skalder
lika helt som Lenau, och R. Hamerling (1830-89),
som i melankoli öfver sig och sin tid sträfvade att
nå klassisk storhet och ideal lyftning.
På romanens och novellens områden har alltsedan
Immermanns "Oberhof" 1839 allmoge- och
hembygdsskildringen spelat en mycket betydande
roll, hvarom sydtyskarna inlagt särskild
förtjänst. B. Auerbach (1812-82) är banbrytaren
med sina varmt kända och åskådliga schwarzwaldska
noveller; J. Rank (1816-96) skildrade bömerwald-ska,
M. Schmidt (1832-1917) och H. von S c h m i d
(1815-80) bajerska bönder; den senare var äfven
påverkad af W. Scott i lokalhistoriska romaner;
den store plattyske humoristen F r. Re u t er
(1810-74) närmar sig i karaktärsteckning och
omfattande samhällsskildring Dickens; äfven hans
dialektberättelser på vers äro utmärkta; hans närmaste
föregångare som dialektskald, dith-marscharen Kl. G r
o t h (1819-99) var en betydande lyriker; rostockaren
J. Brinckman (1814-70) följde Reuter. Steiermarkaren
P. R o s e g g e r (1843-1918), frodig, lefnadsglad
och oöfverträfflig som berättare, har nått den
största populariteten af de senare allmogeskildrarna;
ober-bajraren L. G a n g h o f e r (f. 1855) var en
tid hans medtäflare. - Bunden vid sin hembygd var på
sätt och vis äfven naturmålaren och miniatyristen
A. Stift er (1805-68). Liksom denne en stämningens
mästare var T h. Storm (1817-88) en utomordentlig
lyriker af Eichendorffs art och en vemodig novellist
med alla sina rötter i hembygden, Schleswig. Wienaren
F. von Saar (1833 -1906) erinrar om Storm i sina
vemodiga, stäm-ningsinnerliga noveller. W. R a a b e
(1831- 1910) var en svårmodig idylliker i Jean Pauls
maner. Ännu mera betydande än Storm var ziiricharen
G. Keller (1819-90), som efter sin död nått
uppskattningen som en af Tysklands yppersta författare
genom sin fantasistarka och verklighetsmättade,
på djupgående karaktärsteckningar och fylliga
lefnadsbilder rika, manligt vederhäftiga alstring,
i hvilken hembygds- och folk-lifsberättelserna intaga
en central plats. Kellers landsman K. F. M e y e r
(1825-98) betecknar, äfven han, en höjdpunkt i den
tyska berättarkonsten; en aristokratisk, plastiskt
formsträng epiker, som valde problematiska, rika
individualiteter och stora epoker till behandling
och var en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
