Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
581
Tyska litteraturen
582
egenartad, kraftfull och motsatsrik natur, att han
bemästrade de stora ämnena, äfven, om också med mindre
smidig form, i vers. Den tredje store prosaförfattaren
var brandenburgaren T h. F o n-tane (1819-98), som
började med kraftfulla historiska ballader, men vid
äldre år utvecklade rik alstring som romanförfattare
med nutidsämnen. Framför allt iakttagare, betecknas
han som den tyska litteraturens iörste store och
konsekvente realist, som med stor människokännedom
och innerlig kärlek till lifvet, med allvar, humor och
lätt ironi gaf kulturhistoriskt och socialpsykologiskt
betydelsefulla, sunda och sanna lefnadsskildringar.
Långt mer populära än dessa tre voro flera andra
berättare. G. Freytag (1816-95) återberättade det
tyska folkets historia i en rad smärre romaner och
lämnade äfven en bred, saklig roman-skildring af tyskt
borgerligt lif samt ett förträffligt lustspel. Luise
von F r a n 9 o i s (1817- 93) visade djup
människokännedom och fast form i sina romaner, som i
viss mån erinra om Freytags, hvilket äfven gäller om
W. Riehls (1823-97) kulturhistoriska. Fr. Spielhagen
(1829- 1911) fortsatte Gutzkows liberala tendensroman
med spännande politisk-sociala berättelser. M a-rie
von Ebner-Eschenbach (1830-1916) sträfvade efter
att med rik iakttagelse och varm människokärlek
förena en human pedagogisk tendens, medan Häckländer
(1816-77) och Gerstäcker m. fl. blott sökte ge lätt
förströelselitteratur. Denna art odlades flitigt i
alla genrer: den historiska af egyptologen G. E b er s
(1837- 98) m. fl.; den konventionella kärleksromanen
af Eugenie John (pseud. E. Marlitt, 1825-87) m. fl.
Det nya dramat får sina viktigaste representanter
under den eftergoetheska tiden i de tre fullkomligt
jämnårige sachsaren R. W agn er (1813-83),
schleswig-holsteinaren Fr. H e b b e l (1813-63) och
thiiringaren 0. L u d w i g (1813-65). Wagner utgick
ifrån den tyska romantikens diktvärld, särskildt
dess behandling af sågo- och medeltidsmotiv, och
omskapade operan till ett musikdrama, där väldiga
gestalter ur myten förkunna en djup lefnadsvisdom
och där striden mellan lidelserna och själens
öfverjordiska längtan slutar med själf-öfvervinnelsens
seger. Wagners grundtendens är heroisk patriotism,
och hans lefnadsverk har genom sin storslagenhet
och upphöjda tragik haft utomordentlig litterär
betydelse, ömsesidig antipati skilde Wagner och
Hebbel. Den senare var en grubblare, som i sitt verk
sökte befrielse från problem, som kvalde honom. Hans
dramer framställa lifsprocessen i och för sig;
individens tragiska strid för sin rättsuppfattning,
hvarigenom han kommer i konflikt med samhället,
seden, tiden eller den andra individ, som är hans
lifsbehof och motsats. Hebbels dramer förfela
stundom sin sceniska verkan genom reflexionens
öfvervikt öfver gestaltningen, men deras energiska
grepp om de djupaste moraliska spörsmål har gett dem
för-blifvande betydelse, och nästan ännu mer beundran
har egnats hans tankedigra, viljestarka dagböcker. -
Ludwig frigjorde sig aldrig riktigt från teoretiska
spekulationer; hans förnämsta verk är en roman från
hembygden, som i likhet med hans få fullbordade dramer
och utkast visar, att han var
en realist af ovanlig äkthet och kraft. - L. A
n-zengruber (1839-89) är den tidigaste och förnämste
af allmogeberättarna på scenen och har såväl i
lustspel och tragedier som noveller visat sig som
en öfverlägsen karaktärsskildrare. - Lidelsefull
patriotism kännetecknade det historiska dramats
förnyare E. von Wildenbruch (1845-1909); A. Wilbrandt
(1837-1911) skref lustspel och idédramer af förtjänst.
Den nydaning inom litteraturen, som man på många
håll i Tyskland väntade sig af de stora händelserna
1864-70, lät länge vänta på sig. Först omkr. midten
af 1880-talet uppstod en rörelse, som visade
sig leda till en ny epok. Det var målsmän för
den realism och naturalism, som då redan en tid
behärskat den franska och den ryska litteraturen
och var i färd med att eröfra de nordiska, som
uppträdde med reformeringsförslag och kritiska
angrepp på den gällande vitterheten. Starkare än
under hela det föregående 1800-talet gjorde sig vid
denna tid utländska inflytanden gällande; till de
starkaste räknas Zolas och de franske symbolisternas,
Dostojevskis och Tolstojs, Strindbergs, Björnsons,
Ibsens och J. P. Jacobsens. I spetsen gingo bröderna
Heinrich (1855-1906) och Julius Hart (f. 1859) i
Berlin, som 1882 trädde i bräschen för en modern
verklighetsskildring. M. G. Conrad (f. 1846)
i München följde 1885 och K. B l e i b t r e u
(f. 1859) i Berli> följande år, och snart visade sig
på alla områden en stark jäsning.
Förblifvande resultat af de nya strömningarna
visade sig kanske tidigast på dramats område. G. H
a u p t m a n n (f. 1862) väckte med sina första
naturalistiska skådespel utomordentligt uppseende
och vann en ledande ställning, som flera af hans
senare, vacklande och osäkra stycken gjort häftigt
omstridd; ett drömspel och ett sagospel ha varit
hans största framgångar. H. Sudermann (f. 1857),
som äfven skrifvit ypperliga romaner och noveller,
bäst med hembygdsmotiv, har varit Tysklands
framgångsrikaste moderna dramatiker med sina
franskt byggda, effektfulla, lefvande, men gärna
ytliga stycken. En robust talang är E. von Wolzogen
(f. 1855); en viss lyrik i all realismen tillät sig
0. E. H a r 11 e b e n (1864- 1905). L. Ful d a
(f. 1862) är en formelegant Heyselärjunge, hvars
realism är varsam och som icke uppvisar originella
uppslag. Preussaren M. H a l b e (f. 1865) har vunnit
stora framgångar med dramer af vemodig grundstämning;
wienaren A. S c h n i t z l e r (f. 1862) är en
’elegant dialognovellist med vek lyrik, epikureisk
frivolitet och fin karaktärsteckning; hans landsman
H. von Hof-mannsthal (f. 1874) är en nyromantiker med
lyrisk läggning; tyrolaren K. Schönherr (f. 1869)
är en kraftig, naturlig skildrare af våldsamma
konflikter, H. Eulenberg (f. 1876) en tragiker
af finhet.
Lyriken har i lika hög grad som dramat uppvisat
experimentlusten hos de unge. Hos E. G r i s e b a
c h (1845-1906) finnas öfvergångs-tidens motsatser,
hos prins Emil von Schö-naich-Carolath (1852-1908) en
sensuellt modern romantik, hos F. Avenarius (f. 1856)
en blandning af stilar, hos Isoide Kurz (f. 1853),
som äfven är en betydande novellist, en gri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
