Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
)7S
maner. Han gjorde dissonansen till princip för sin
konst; efterbildande och sammanfattande den föregående
epokens rika poetiska landvinningar, gjorde han dem
till verktyg för sin disharmoniska subjektivitet. Som
prosaist och tidningsman var han en outtröttlig
stridsman mot det politiska förtrycket och en kvick,
ironisk, hänsynslös förfäk-tare af julirevolutionens
idéer med en ny, mångskiftande stilkonst af smidighet
och lätthet, fotade på franska förebilder. - Den af
Heine skamlöst smädade grefve A. von Platen-Haller-m u
n d (1796-1835) var också en fiende till den urartande
romantiken; strängt angrep han schick-salsdramatiken
och epigonpoesien. Hans egen diktning var idékylig,
formellt omväxlingsrik och mönstergill; politiskt
liberal, omfattade han polackernas frihetssträfvan
med särskild värme. Otroligt produktiv och
dilettantiskt mångskrifvande, gaf Riickert
(1788-1866) likväl i patriotiska stridsdikter och
kärleksvisor samt tolkningar af österländska diktverk
betydande tillskott till sitt lands förblifvande
diktskatt. Äfven hos Hoff-mann von Fallersleben
(1798-1874) är det alltför mycket innehållstorftiga
versöfningar; folkligt kraftiga improvisationer,
fosterländska och politisk-demokratiska sånger
ha gjort honom populär. Obeaktad förblef däremot
Annette von Droste-Hiilshoff (1797-1848), nu
kallad Tysklands största skaldinna, trots bristen
på musikalisk form, på grund af sin kraftfulla,
själsstarka, innerligt fromma poetiska alstring,
hvars realistiska landskapsteckning bär utpräglade
hembygdsdrag. Sent kom äfven uppskattningen af K. I m
m e r-mann (1796-1840), som i romanform angrep tidens
falska anspråk och som motsats häremot gaf den första
stora realistiska hembygds- och bondeskildringen;
bland hans efterföljare som allmoge-skildrare var
schweizaren A. B i t z i u s (1797- 1854) en af
de förnämste. Massan af romanförfattare sökte
endast åstadkomma populär förströelseläsning,
K. Heun (pseud. H. Clauren; 1771- 1854) genom
flackt sentimentala, S p i n d Te r (1796 -1855)
genom spännande historiska romaner. En renässans
kom delvis genom Walter Scotts inflytande, som
tidigast vardt skönjbart hos H a u f f (1802-27),
hvilken äfven författade omtyckta sagor, och
Härin g (pseud. Wilibald Alexis; 1798 -1871), som
romantiserade Brandenburgs historia, medan K. von
Holtei (1797-1880) skildrade sitt eget brokiga lif
och K. P o s 11 (Ch. Seals-field; 1793-1864) med
själfsynens pålitlighet, stark naturalism och ifrig
beundran berättade om det nya Amerika; F. Gerstäcker
(1816-72) var hans vida svagare lärjunge. - Dramat
mottog näppeligen nya impulser, men var föremål för
flitig odling. Ett naivt geni var wienaren F. Raimund
(1790-1836), som helt anslöt sig till sin stads
folkdramatik, sagorealismen, feeri-operan. Jämförlig
med Kleist var wienaren Grillparzer (1791-1872),
som med sagodramer, klassicistiska och historiska
skådespel skapat psykologiskt djupa, sceniskt
verksamma och af en vemodig idealitet fyllda dikter,
i hvilka typiskt stora och betydande lefnadsöden
framträda. Fragmentarisk var Chr. Grabb e (1801-36),
hos hvilken en måttlös genisjuka förstörde den
dramatiska kraften. Epigon var den lifligt uppskatta
do
Tryckt den 8’3 20
M ii n c h - H c l l i n g h a u s e n ’,1806-
71). «-n scenens realist den tidigt bortryckte G. B
ti c h-ner (1813-37). Lustspelsförfattare med stark
dragning åt det lumpna var den populäre N e-stroy
(1802-62), gemytligare den ytlige E. von Bauernfeld
(1802-90), till hvilken den tokrolige R. B e n e d i x
(1811-73) ansluter sig.
Med 1830-talet vardt oppositionsrörelsen inom
litteraturen alltmer framträdande. En polemisk
tendenslitteratur växte fram, som i mycket visar
beröringspunkter med Sturm-und-drang, hvars kraf
på individens rätt, af nyromantiken väsentligen
omformadt till estetisk och psykologisk grundsats, nu
framfördes med social betoning. Das junge Deutschland,
som riktningen kom att nämnas med ett citat från
kritikern Wienbarg (1802-72), omfattar egentligen
bara ett fåtal författare, men angaf programmatiskt
den nya tidens signatur. Strid mot det antikvariska,
pappersmässiga i bildningen och uppfattningen,
förnyelse i realitetsrikt-iiing, nygestaltning af
de politiska och samhälleliga förhållandena. Den
radikala riktningen bland He-gels lärjungekrets
angrep teologiska, filosofiska och estetiska dogmer
(B. Bauer, Strauss, Feuerbach, Ruge m. fl.), och
både den vetenskapliga litteraturen, tidningspressen
och vitterheten blefvo en tummelplats för hetsiga
meningsbyten, i hvilka regeringarna ingrepo med
oförsvarliga förbud och censur-åtgärder. Förelöpare
och läromästare voro framför andra Heine och L. B
örn e (1786-1837), hvars abstrakta radikalism och
i Paris utbildade journalistik blefvo i hög grad
bestämmande för utvecklingen under tidsskedet. G u
t z k o w (1811- 78), under tiden 1840-70 Tysklands
ledande kritiker, gaf ett antal aktuellt färgade,
framgångsrika skådespel och samtidsskildrande
romaner. H. Laube (1806-84) var en skicklig
teaterförfattare och en öfverlägsen teaterledare,
hvars verksamhet burit rika frukter för realismen på
scenen. Mindre betydande voro T. Mun dt (1808-61),
hvars egentliga betydelse låg på litteraturkritikens
område, den schwabiskc novellförfattaren H. Kurz
(1813-73), den underhållande Levin Schiicking
(1814-83), den kloka och energiska Fanny Lewald
(1811-89), den nyktra skaparinnan af kvinnoromanen
i Tyskland, berättaren G. K ii h n e (1806-88) och
H. K ö n i g (1790-1869) m. fl. I personlig beröring
med flera af rörelsens män stod den originelle
naturentusiasten och reseskildraren Piickler-Mu-skau
(1785-1871). En förbittrad fiende hade riktningen
däremot i den doktrinäre tyskhetsifraren W. M en z el
(1798-1873), som med våldsam polemik späckade sina
historiska arbeten.
Politiken bemäktigade sig vid denna tidpunkt äfven
lyriken. Den äldsta gruppen uppstod -i Österrike, där
reaktionens tryck var starkast. N. L e na u (1802-50),
framför allt elegiker, en svårmodig virtuos i
stämningsskildring och subjektiverad landskapsmålning,
en af den tyska lyrikens mästare, gaf äfven uttryck åt
sin frihetslängtan. Väsentlig betydelse som politisk
tendensskald har A. v. Auersperg (pseud. Anastasius
Griin; 1806-76), hvars varmhjärtade liberala åskådning
och harmsna missnöje med den metternichska regimen
framträda i veka vers och som var en aristokratiskt
onkel, folkligt manlig lyriker, i hvilken
30 b. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
