Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Remmert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmaste åren i sina filologiska och religionshistoriska
studier. 1852 utgaf han Averroès et averroisme (ny
uppl. 1869), där han påvisade ortodoxiens faror,
som hos araberna gjort slut på naturvetenskapernas
och filosofiens utveckling. 1856 vardt han medlem
af Franska institutet. Samtidigt publicerade han i
"Journal des débats" och "La revue des deux mondes"
uppsatser om olika frågor, hvilka sedan samlades
till böckerna Études d’histoire religieuse (1857;
ny uppl. 1863) och Essais de morale et de critique
(1859; nya uppl. 1860 och 1867). Man finner i dessa
artiklar redan alla de egenskaper, som utmärka honom
som historiker. Han stöder sig på ett noggrant studium
af texterna, söker ur de historiska händelserna
frigöra de filosofiska synpunkterna och bemödar sig
att tala till känslan och fantasien genom de lefvande
porträtt, i hvilka han inkarnerar det historiska
förloppet. Om Frankrikes sociala och politiska
förhållanden uttrycker han sig mycket pessimistiskt:
ingenstädes finner han någon pliktkänsla. Han visar
sig i dessa essayer också intresserad af det rent
stilistiska framställningssättet. Hans äktenskap
1856 med en brorsdotter till den berömde målaren Ary
Scheffer stärkte detta intresse för framställningens
naturlighet och väckte den slumrande skalden. Hans
stil vann i friskhet och behagfullhet. Dessa
egenskaper prägla det stora verk, som han nu påbörjade
och som sedan sysselsatte honom under 20 år, Histoire
des origines du christianisme (8 bd). Första delen,
Vie de Jésus, skref han 1860–61 under en på uppdrag
af Franska institutet företagen vetenskaplig resa
till Fenicien (Mission de Phénicie, 1865). Idén till
verket fick han i Galiléen, inför de landskap,
i hvilka Jesus vandrat, och han skref sin bok vid
sidan af systern, som följt honom på resan och hvars
plötsliga död (1861) kastar ett dämpadt skimmer af
melankoli öfver framställningen. Till hennes minne
skref han det lilla mästerverket Ma soeur Henriette
(1862; ny uppl. 1895). Efter återkomsten utnämndes han
till professor i hebreiska, kaldeiska och syriska vid
Collège de France 1862, men hans första föreläsning,
i hvilken han kallat Jesus "un homme incomparable",
framkallade våldsamma demonstrationer. Under tiden
hade "Vie de Jésus" utkommit 23 juni 1863. Detta
arbete gjorde R. världsberömd, och det har sedan
utkommit i många upplagor samt öfversatts till
alla europeiska språk ("Jesu lefverne", 1863;
"Jesu lefnad", s. å. och 1907). Men arbetet uppväckte
också en storm af förbittring hos de klerikale;
regeringen såg sig nödsakad att afsätta R. 1864;
först efter kejsardömets fall återfick han sin
professur. R. hade i detta arbete sökt att på
grundvalen af den nyare historiska bibelkritiken på
ett fullt naturligt och vetenskapligt sätt förklara
Jesu lif ur den tid och de sociala förhållanden, under
hvilka han lefvat. Denna ytterst svåra uppgift kan
dock icke anses löst. Skildringen är för romantisk
och sväfvande, men den hänför genom sina ypperliga
naturbeskrifningar från de trakter, där Jesus lefvat,
och sina psykologiska iakttagelser. 1866 utkom
fortsättningen, Les apôtres ("Apostlarna", 1866), där
R. rent psykologiskt söker förklara uppkomsten af
tron på Jesu återuppståndelse. Tredje delen, Saint
Paul, utkom 1869, sedan han företagit en ny resa
till Orienten 1864–65 för att besöka de platser,
där aposteln
lefvat. Det problem, som han där söker lösa, är
att ur det romerska rikets sociala och politiska
förhållanden samt ur Paulus’ karaktär förklara, huru
kristendomen från drömmaren Jesu rent inre religion
blef en världskraftig organisation, som samtidigt
sprängde judendomens trånga rituella skrankor. 1869
uppställde R. sig som den liberala oppositionens
kandidat, men han föll igenom (liksom 1876, då han
uppställde sig som kandidat för senaten). Kriget
och kommunen de följande båda åren uppskakade honom
häftigt; förnuftets och rättvisans regemente tycktes
honom aflägsnare än någonsin. Det var barbariet
och den moraliska råheten, som behärskade äfven
de mest civiliserade nationerna såsom Tyskland och
Frankrike. Han afbröt sina historiska studier för
att i La réforme intellectuelle et morale (1871)
föreslå Frankrike en plan för dess reorganisation
på aristokratisk basis, i det han uttalade
sin förkastelsedom öfver den från revolutionen
härstammande demokratiska samhällsordningen. I sina
Dialogues et fragments philosophiques, skrifna 1871,
men tryckta först 1876, utvecklar han ånyo sin gamla
älsklingstanke om naturvetenskaperna som vägen för
sanningens upptäckt, men han uttrycker sig mera
skeptiskt och pessimistiskt om våra kunskapers
osäkerhet och frågar sig, om ej allt, hvad den
aristokratiska eliten kan uträtta i denna oförnuftiga
och orättvisa värld, inskränker sig till att skydda
sig för massans skadliga välde. Samma pessimistiska
uppfattning präglar också de sista delarna af "Les
origines", L’antichrist (1873) och Les évangiles
et la seconde génération chrétienne (1877), som
berättar striden mellan hedendom och kristendom,
mellan Nero och Paulus och den kristna kyrkans
definitiva skilsmässa från judendomen.
I L’église chrétienne och Marc-Aurèle uppvisar han
vådorna af en alltför aristokratisk styrelse: såväl
gnosticismen som stoicismen ha misslyckats, därför
att de uteslutande vändt sig till en aristokratisk
minoritet; kristendomen däremot har segrat, därför
att dess universella moral passade för alla. Som ett
slags förgård til1 denna sin historia om kristendomens
uppkomst utarbetade han vid öfver 60 års ålder
Histoire du peuple d’Israël (I–V, 1887–94), där han
söker visa, huru profeterna småningom utbildat idén
om en religion utan dogmer och rituella föreskrifter,
uteslutande grundad på hjärtats renhet och kärleken
till rättvisan. Ett mycket betydande rum i hans
författarskap intaga också hans läsdramer, i hvilka
han behandlar filosofiska och sociala problem med
skeptisk ironi: Caliban (1878; sv. öfv. af E. Alkman
1896) mot demokratien, L’eau de jouvence (1880),
geniets och vetenskapens ställning, Le prêtre de
Nemi (1885), om krigets nödvändighet, L’abbesse de
Jouarre (1886) om kärlekens rätt. Bland hans öfriga
arbeten kunna nämnas essaysamlingarna Questions
contemporaines (1868) och Mélanges d’histoire et
de voyage (1878), Conférences d’Angleterre (1880),
Discours et conférences (1887), Feuilles detachées
(1892) m. fl. Dessutom öfversatte han en del af gamla
testamentets böcker med kommentarer, hvilka dock
numera anses föråldrade: Le libre de Job (1859),
Le cantique des cantiques (1860) och L’ecclésiaste
(1881). Slutligen finnes en grupp af själfbiografiska
arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
