Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bref af högt intresse: Souvenirs d’enfance et
de jeunesse (1884; "Barndoms- och ungdomsminnen",
1915), Lettres intimes d’Ernest Renan et d’Henriette
Renan, 1842–1845 (1896), Correspondance avec
M. Berthelot (1898), Lettres du séminaire (1905),
Cahiers de jeunesse (1905) samt slutligen en
stor mängd specialafhandlingar af mycket växlande
innehåll, såsom artiklar i "Journal asiatique" och i
"Corpus des inscriptions sémitiques", hvars plan han
utkastat 1868. Hans stil undergick under senare år en
förändring. Den förlorade kanske den stränga skönhet,
som utmärkt den i "Vie de Jésus", men den vann i
djärfhet och fantasi. Hans mästerverk i detta senare
maner är utan tvifvel hans "Souvenirs d’enfance et de
jeunesse". 1879 blef R. medlem af Franska akad., 1881
dennas direktör och 1884 "administrateur du Collège
de France". Hans staty, modellerad af Jean Beaucher,
restes 1903 i hans födelsestad. – R. tillhör genom sin
lärdom, mångsidiga begåfning och höga ideella läggning
det yppersta, som Frankrike frambragt under det gångna
seklet. Visserligen har det riktats och kan det riktas
berättigade anmärkningar mot såväl uppfattningen
som enskildheter i hans båda stora verk om den
judiska och kristna religionen, men det kan icke
råda mer än en mening om deras stora betydelse. Den
lifaktighet, som under de sista årtiondena rådt
på det religionshistoriska forskningsområdet,
är icke minst att tillskrifva det inflytande, som
R:s på en gång lärda och mästerligt skrifna arbeten
utöfvat. Hos honom förena sig tysk panteism och fransk
positivism för att ge en ny fördjupad uppfattning af
religionens problem, och han står därigenom i centrum
för en riktning, som visserligen ännu icke kan
öfverskådas, men säkerligen är af den största sociala
betydelse. Under åttiotalet var R. en författare
på modet, högt uppburen i salongerna, omsvärmad af
de mondäna skönheterna, och hvars skepticism och
fina ironi funno många efterföljare. Anatole France
är en af dessa, som spridt mästarens mångsidiga
dialektiska uppfattningssätt äfven till kretsar,
för hvilka hans egna voro slutna; och Maurice Barrès
är i den senare generationen en representant för
den aristokratisk-patriotiska reorganisation af
Frankrike, om hvilken R. drömde. Se R. Allier,
"La philosophie d’E. R." (1895; 2:a uppl. 1903),
G. Séailles, "E. R." (s. å.), M:me J. Darmesteter,
"La vie d’E. R." (1898), Brunetière, "Cinq lettres sur
R." (1904), René d’Ys, "R. en Bretagne et sa famille"
(s. å.), Brandes, "Samlede skrifter", VII (1901)
och Levertin i "Diktare och drömmare" (1898). Se för
vidare bibliografi Thieme, "Guide bibliographique
de la littérature française" (1907).
2. Ary R., den föregåendes son, fransk målare och
skald, f. 1857 i Paris, d. 1900. Som målare hörde han
till den klassiskt lyriska riktning, som följde efter
G. Moreau och Puvis de Chavannes. Hans ämneskrets
framgår af titlarna på hans arbeten: Afrodite
(1883), Predikan på stranden af Genesaret (1887),
Jakob och Rakel (landskapet från Döda hafvet, 1889)
och Sappho (Luxembourgmuseet). R. öfvergaf måleriet
för konstkritik och poesi, var redaktionssekreterare i
"Gazette des beaux-arts" och skref flera
konststudier där samt utgaf Paysages
historiques (1898). Efter hans död utkom
diktsamlingen Rêves d’artiste (1901).
1. J. M. 2. G-g N.
Renard [rånar]. Se Volpato, G.
Renard [renar], Alphonse, belgisk mineralog och
geolog, f. 1842 i Renaix, d. 1903 i Bruxel-les, vardt
1887 professor i geologi i Gent, författade Mémoire
sur les caractéres minéralogiques et stra-tigraphiques
des roches dites plutoniennes de la Belgique et de
VArdenne francaise (1877), Réac-tions microchimiques
å cristaux (1886), Report ön the petrology of oceanic
Islands (1889) m. m.
Renard [renar], Marie, konstnärsnamn för österrikiska
operasångerskan Marie Pölzl, f.
1863 i Graz, debuterade där 1882 och anställdes
1883 vid landsteatern i Prag, 1886 vid Berlins
hofopera och tillhörde 1888-1900 Wiens hofopera. 1901
blef hon gift med grefve Rudolf Kinsky och lämnade
scenen. Hon utmärkte sig högligen som Carmen,
Mignon, Regementets dotter, M anon och i flera
subrettroller. E. F-t.
Renard [renar], J u l e s, fransk författare,
f.
1864 i Chålons-sur-Mayenne, d. 1910 i Paris,
var en fin, stundom skarp humorist, af hvars
arbeten skisserna Sourires pincés (1890),
romanen Uécorni-fleur (1891; dramatiserad under
titeln "Monsieur Vernet", 1903), den rörande
barnhistorien Poil de Carotte (1894; dramatiserad
1900), enaktaren Le plaisir de rompre (1897) och
landtlifsskildrin-garna Le vigneron dans sa vigne
(1900) och Les bucoliques (1905) kunna nämnas
som karakteristiska.
Renäta. Se R e n é e.
Renäte, astron., en af småplaneterna.
Renätus. Se René.
Renaud [rena], Achilles, tysk rättslärd, f. 1820
i Lausanne, d. 1884 som professor i juridik i
Heidelberg, utgaf bl. a. Lehrbuch des gemeinen
deutschen wechselrechts (1854; 3:e uppl. 1868),
Das recht der actiengesellschajten (1863; 2:a
uppl. 1875), Das recht der kommanditgesellschaften
(1881), Das recht der stillen gesellschaften (1885)
och Rechtliche gutachten (2 bd, 1886).
Renaudot [ronådå]. 1. ThéophrasteR., fransk
tidningsman, f. 1586, d. 1653, kom 1612 som
med. doktor till Paris, blef där lifmedikus, inrättade
en poliklinik och fick af Richelieu privilegium
bl. a. på att öppna en kommissionsbyrå och ett
pantlånekontor samt utge tidningen "Gazette de France"
(se d. o.). Biogr, af Bonnefont (1893). - 2. Eusébe
R., den föregåendes sonson, fransk orientalist,
f. 1646, d. 1720, vardt medlem af Franska akademien
1689 och af Aca-démie des inscriptions 1691 samt utgaf
Historia patriarcharum alexandrinorum jacobitarum
(1713), Liturgiarum orientalium collectio (2 bd,
1715 -16) m. m.
Renault [röna], Louis, fransk rättslärd, f. 21 maj
1843, var anställd 1868-73 vid juridiska fakulteten i
Dijon för undervisning i romersk rätt och handelsrätt,
sedan 1873 i Paris, där han öfvergick till folkrätten,
hvari han 1881 blef professor, liksom han redan
1874 blifvit detta i internationell rätt vid Ecole
libre des sciences politiques. R. har sedermera ofta
anlitats dels som juridisk rådgifvare och sakkunnig
i franska utrikesministeriet (sedan 1890), dels för
internationella under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
