Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1379-1380 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muraviev, rysk adelsätt - Muraviev 1. Michail Nikititij M. - Muraviev 2. Nikolaj Nikolajevitj M. - Muraviev 3. Aleksander Nikolajevitj M. - Muraviev 4. Nikolaj Nikolajevitj M.-Karskij - Muraviev 5. Michail Nikolajevitj M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underlöjtnant vid Lifgardet till häst och
ordonnansofficer hos Karl XV. Han var sedan
1873 g. m. prinsessan Eudoxia Orbeliani, född
Somov.
C. O. N.


Muratori [moratåri], Lodovico Antonio,
italiensk arkivforskare, f. 21 okt. 1672 i Vignola,
d. 23 jan. 1750 i Modena, blef 1695 konservator
vid Ambrosianska biblioteket i Milano samt 1700
hertiglig bibliotekarie och arkivarie i Modena. Han
hade tagit prästerlig ordination, men anfäktades
mot slutet af sitt lif af jesuiterna för frisinnade
yttranden. M:s utomordentligt flitiga forskningar i
arkiv och bibliotek skänkte viktiga förvärf åt flera
vetenskapsgrenar, särskildt åt bibelexegesen (se nästa
art.) och Italiens historia. Som hans märkligaste
arbeten må nämnas Rerum italicarum scriptores
præcipui (25 bd, 1723–51; jfr Italien, sp. 1064),
Antiquitates italicæ medii ævi (6 bd, 1738–42), Novus
thesaurus veterum inscriptionum (4 bd, 1739–42) och
Annali d’Italia (12 bd, 1744-49). En större samling af
M:s arbeten utkom i 48 bd 1790–1810. Hans brefväxling
(Epistolario di L. A. M.) har utgetts af Campori
(flera bd, 1901 ff.). – Biografier af Soli-Muratori
(1756) och Belviglieri i "Scritti storici" (1882). Jfr
Troya, "Studi intorno agli Annali d’Italia del M." (2
bd, 1867–79).

Muratoriska fragmentet (Muratoriska kanon)
kallas en latinsk förteckning på nya testamentets
kanoniska böcker, ett ganska felaktigt fragment,
som sannolikt tillkommit före år 190. Förf. är
obekant. Förteckningen upptar som kanoniska böcker de
4 evangelierna, Apostlagärningarna, 13 Paulus’ bref,
1 Johannes’, hvarjämte ett 2:a Johannes’ och Judas’
bref upptagas som kanoniska, ehuru med orätt bärande
dessa författares namn, samt slutligen Johannes’
Uppenbarelse och en sådan af Petrus. Fragmentet
är återgifvet i en handskrift från 8:e eller 9:e
årh. Denna påträffades i Ambrosianska biblioteket
i Milano af L. A. Muratori (se föreg. art.),
som offentliggjorde den i 3:e bandet af sitt verk
"Antiquitates italicæ" etc. (1740). Fragmentet har
sedermera flerfaldiga gånger utgifvits och framkallat
en rik litteratur.
G. R-l.*

Muratoriska kanon. Se Muratoriska fragmentet.

Muraviev [-jå’ff], rysk adelssläkt, urspr. en
bojarfamilj med besittningar i storfurstendömet Moskva
och från 1488 på Novgorods område.

1. Michail Nikititj M., furste,
ämbetsman, f. 1757 i Smolensk, d. 1807 i Petersburg,
blef 1785 guvernör för storfurstarna Alexander
(sedermera kejsar Alexander I) och Konstantin, 1796
kurator för Moskvauniversitetet, 1800 senator,
1801 sekreterare i kejserliga kabinettet för
böneskrifters mottagande och 1802 adjoint i
undervisningsministeriet. Efter hans död utgåfvos
hans för storfurstarnas undervisning skrifna arbeten
Opijtij (3 bd, 1810) och dess supplement Emiljevij
pisma (1815), båda af moraliskt, historiskt
och litterärt innehåll.

2. Nikolaj Nikolajevitj M., militär, f. 1768 i
Riga, d. 1840 i Moskva, anställdes 1788 vid flottan,
deltog i kriget mot Sverige 1788–90 och råkade därvid
1790 i svensk fångenskap, frigafs efter freden i
Värälä s. å., var därefter en tid befälhafvare på
kejsarinnan Katarina II:s lustjakt, öfvergick 1796
till landtarmén som öfverstelöjtnant och inrättade
1797 på ett gods invid Moskva en enskild
krigshögskola för utbildning af stabsofficerare.
I fälttågen mot fransmännen 1812–14 deltog M. som
grefve P. A. Tolstojs stabschef med utmärkelse,
bl. a. vid Hamburgs belägring, befordrades till
generalmajor och återvände sedan till sin
krigshögskola, som han ledde till 1823 (den
benämndes sedan 1816 "kejserlig akademi").

3. Aleksander Nikolajevitj M., den föregåendes son,
militär och ämbetsman, f. 1792, d. 1864 i Moskva,
invecklades som öfverste 1825 i dekabristernas
sammansvärjning och förvisades till Sibirien,
fick efter några år återvända, inträdde vid
Krimkrigets utbrott 1853 åter i aktiv tjänst och
befordrades under kriget till generalmajor.
M. blef 1856 guvernör i Nizjnij-Novgorod och
sedermera generallöjtnant och senator samt var
ifrigt verksam för lifegenskapens afskaffande.

4. Nikolaj Nikolajevitj M.-Karskij, furste,
den föregåendes broder, fältherre, f. 1794, d. 4 nov. 1866
i Petersburg, i yngre år bemärkt genom utförandet (1819) af en
beskickning till Chiva, hvilken han äfven
beskref (1822), deltog 1828–29 med utmärkelse som
generalmajor i kriget mot Persien. M. spelade vid
polska upprorets kufvande (1830–31) i spetsen för den
litauiska grenadjärbrigaden en framstående
roll och anförde bl. a. ryssarnas högra flygel vid
Warschaus stormning (6–7 sept. 1831). Under
fälttåget befordrades M. till generallöjtnant. 1832
afgick han i en utomordentlig beskickning
till Egypten för att stämma Muhammed Ali för fred
med sultanen och anförde sedan de ryska trupper, som
1833 landsattes till sultanens skydd vid Bosporen.
1838–48 tillhörde han privatlifvet, men blef 1853
general af infanteriet, 1854 ståthållare i Kaukasien
och 1855 öfverbefälhafvare på den asiatiska
sidan i fälttåget mot Turkiet. Han eröfrade
27 nov. s. å. efter en långvarig belägring det
starkt befästa Kars (däraf hans binamn "Karskij")
och belönades med furstetitel. I juli 1856 nedlade
han sitt befäl och inkallades i riksrådet.

5. Michail Nikolajevitj M., grefve,
ämbetsman, den föregåendes broder, f. 1795,
d. 11 sept. 1866 på sitt gods vid Luga, blef 1842
öfverdirektör för ryska fältmätningskåren,
1850 medlem af riksrådet och 1857 minister
för riksdomänerna. Han var mycket verksam för
landtbrukets förkofran, men motsatte sig
hårdnackadt lifegenskapens upphäfvande och
gjorde sig på hösten 1861 genom sina yrkanden på
stränga åtgärder med anledning af de då inträffade
studentoroligheterna i Petersburg så förhatlig,
att han i dec. s. å. måste begära sitt afsked.
Då 1863 års polska uppror utbredde sig äfven till
Litauen, sändes M. som generalguvernör till Vilna och
undertryckte med hänsynslös hårdhet resningen på detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>