Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muraviev, rysk adelsätt - Muraviev 5. Michail Nikolajevitj M. - Muraviev 6. Sergej Ivanovitj M.-Apostol - Muraviev 7. Andrej Nikolajevitj M. - Muraviev 8. Nikolaj Nikolajevitj M.-Amurskij - Muraviev 9. Michail Nikolajevitj M. - Muraviev 10. Michail Valerianovitj M. - Muravliv, pseud. Se Golitsyn 10 - Murazzi. Se Venezia - Murbeck, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll, hvarför han ock rundt om i Europa häftigt
tadlades och erhöll vedernamnet "Vilnas bödel". 1865
återkallades han och erhöll greflig värdighet. En
bildstod öfver M. restes 1898 i Vilna. Hans sonson
(se M. 9) har utgett "Der diktator von Wilna, memoiren
des grafen M. N. M." (tysk uppl. 1883).
6. Sergej Ivanovitj M.-Apostol, militär,
upprorsman, f. 1796, tillhörde en ättegren, som på
mödernet härstammade från en kosackhetman Apostol,
och var öfverstelöjtnant vid Tjernigovska
regementet, då han i dec. 1825 framträdde som
en af ledarna för dekabristernas sammansvärjning.
Efter dess misslyckande i Petersburg utropade M. 5
jan. 1826 storfurst Konstantin till kejsare och intog
med några kompanier soldater staden Vassilkov,
men tillfångatogs svårt sårad i en strid med
kejserliga trupper (15 jan.) och afrättades genom
hängning i Petersburg 25 juli s. å.
7. Andrej Nikolajevitj M., resande och
skriftställare, son till M. 2, f. 1806, d.
1874 i Kiev, var medlem af Heliga synoden och
af riksrådet samt företog mycket omfattande
resor i Kaukasien, Armenien, Palestina, Syrien,
Italien o. s. v. Han utgaf (på ryska) en mängd
reseskildringar, bl. a. från Palestina (1830,
hållna i poetisk-religiös stil), Syd-Ryssland,
Syrien och Armenien (3 bd, 1848), samt flera
kyrkohistoriska arbeten, däribland en "Ryska kyrkans
historia" (3:e uppl. 1845).
8. Nikolaj Nikolajevitj M.-Amurskij, grefve, militär
och statsman, f. 1810 i Petersburg, d. 1 dec. 1881 i
Paris, var guvernör i Kursk 1836–40, i
Grodno 1840–47, därpå en kortare tid
i Tula och utnämndes i dec. 1847 till
generalguvernör öfver Öst-Sibirien. Han eröfrade
hela Amurområdet, anlade nära Amurflodens mynning
1850 staden Nikolajevsk, främjade energiskt
landets geografiska utforskning och begynnande
kolonisering samt aftvang Kina fördraget i Aigun
(28 maj 1858), hvarigenom hela Amurområdet afträddes
till Ryssland. M. belönades med grefvevärdighet
och fick tillnamnet "Amurskij". Genom en
flottdemonstration mot Yedo aftvang M. Japan 1859
ett för Ryssland fördelaktigt fördrag, hvarigenom
bl. a. ön Sachalin afträddes till Ryssland. M.
återvände 1861 till Petersburg och blef medlem
af riksrådet. Monument öfver M. ha rests i
Blagovjestjensk och Chabarovsk.
9. Michail Nikolajevitj M., grefve, sonson
till M. 5, diplomat, f. 19 april 1845, d. 21 juni
1900, inträdde 1864 på den diplomatiska banan,
var legationssekreterare i Stockholm 1866–68 och
1873–74, blef 1880 förste ambassadsekreterare
i Paris, 1885 ambassadråd i Berlin och 1893
envoyé i Köpenhamn, där han kom i nära beröring
med ryska kejserliga familjen under dess sommarbesök,
hvilket torde ha bidragit till hans utnämning
(jan. 1897) till utrikesminister efter furst
Lobanov-Rostovskij. Hans politik i de då brännande
Kreta- och Kinafrågorna var vacklande; han afslöt
i mars 1898 det fördrag med Kina, hvarigenom
Ryssland arrenderade Kwantung-området. I aug.
1898 framförde han i en rundskrifvelse tsarens
inbjudan till den första fredskonferensen i Haag.
Utbrottet af boxarupproret
i Kina 1900 och ryska agenters hållning under den
föregående agitationen där och i Mandschuriet uppges
ha framkallat häftig konflikt mellan tsaren och
M. kort före den senares plötsliga frånfälle. M. utgaf
på ryska och i tysk öfv. ett arbete om sin farfar
(se ofvan M. 5.).
10. Michail Valerianovitj M., brorson till M. 8,
jurist och diplomat, f. 1850 i Moskva, d. 14 dec. 1908
i Rom, var prokurator först i Petersburg, sedan i
Moskva och gjorde sig bl. a. bemärkt i processen mot
Alexander II:s mördare, blef 1892 generalprokurator
vid senatens kassationsdomstols kriminalsektion
och var 1894–1905 justitieminister. M. presiderade
1903 i skiljedomstolen om flera europeiska staters
skadeståndsanspråk mot Venezuela och blef 1905 rysk
ambassadör i Rom, där han framgångsrikt arbetade
för ett närmande mellan Ryssland och Italien. Hans
plötsliga död framkallade rykten om, att han skulle
ha fallit offer för ett attentat, men dessa uppges
ha varit grundlösa.
1–10. (V. S-g.)
Muravlin, pseud. Se Golitsyn 10, sp. 1445.
Murazzi [mora’ddsi]. Se Venezia.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
