Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1377-1378 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murano, Antonio da - Murarbin, zool. Se Megachilinae - Murargetingar, zool. (se Getingar) - Muras, en indianstam vid Amasonfloden - Murat, arr.hufvudstad i franska Cantal - Murat, Henriette Julie de Castelnau - Murat, Joakim - Muratori, Lodovico Antonio - Muratoriska fragmentet (Murartoriska kanon) - Murartoriska kanon. Se Muratoriska fragmentet - Muraviev, rysk adelsätt - Muraviev 1. Michail Nikititij M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tronande madonna under en baldakin med kyrkofäderna på sidorna
(båda i Venezias akademi). Efter 1446 försvinner den
tyske Johannes, och Antonio börjar arbeta tills.
med sin broder Bartolommeo (se Vivarini).
C. R. N.*

Murarbin, zool. Se Megachilinæ.

Murargetingar, zool. Till detta ord har felaktigt
hänvisats från Anthophora (om dem se Podaliriinæ)
och Chalicodoma (om dem se Megachilinæ). Det senare släktet
kallas murarbin, det förra åter kunde kallas murbin
l. väggbin, enär vissa arter göra sina bon i murbruket
i gamla tegelstensmurar eller i lerväggar. Som murargetingar
kunde man däremot beteckna arterna af släktet Eumenes
(se Getingar).
G. A-z.

Muras, en indianstam vid Amasonfloden från Madeira
till Purús. En gång ett mäktigt folk, blefvo de 1788
besegrade af sina grannar, mundrukus (se d. o.). De
äro numera delvis civiliserade, men stå fortfarande
på en mycket låg kulturståndpunkt.

Murat [myra7], arrondissemangshufvudstad i franska
dep. Cantal (Auvergne), vid Alliers biflod
Alagnon och Orléansbanan. 2,937 inv. (1901).
J. F. N.

Murat [myra7], Henriette Julie de Castelnau, grefvinna
af M., fransk författarinna, f. 1670, d. 1716, var
en snillrik och vacker kvinna, men föga nogräknad i
sitt lefverne och sitt uppträdande. Mme de Maintenon
kände sig sårad af en libell, som man tillskref M.,
och lät förvisa henne till Loches. 1715 fick hon af
regenten tillstånd att återvända till Paris. Hennes
vers äro eleganta, hennes romaner voro på sin tid
mycket lästa. Bland hennes arbeten må nämnas Mémoires
de Mme la comtesse de M*** avant sa retraite (1697),
Nouveaux contes des fées (1698), Voyage de campagne
(1699), Histoires sublimes de l’année 1699 (s. å.).



Murat [myra’], Joakim, konung af Neapel, f. 25
mars 1767 i Bastide, nära Cahors (Frankrike),
var son af en värdshusvärd. Han ämnade bli
präst, men tog vid revolutionens utbrott (1789)
tjänst som frivillig vid ett till Ardennesarmén
hörande kavalleriregemente. Efter att därpå
en tid ha varit kypare i Paris och tillhört
Ludvig XVI:s konstitutionella garde blef han 1791
officer och några månader senare öfverste vid ett
kavalleriregemente. Vid skräckväldets fall (juli 1794)
afsattes M., men upptogs ånyo af Bonaparte efter 13
Vendemiaire år IV (5 okt. 1795), följde honom som
adjutant 1796 till Italien och 1798 till Egypten,
utmärkte sig för oförvägen tapperhet samt blef 1799
divisionsgeneral. När Bonaparte 18 Brumaire år VIII
(9 nov. 1799) gjorde sin statskupp, sprängde M. med
60 grenadjärer De femhundras råd i S:t Cloud. Som belöning därför
fick han befälet öfver konsulsgardet och 1800
Bonapartes yngsta syster, Karolina (f. 1782), till
hustru (se om henne Bonaparte 9). Fälttåget uti
Italien 1800 stadfäste M:s rykte som framstående
kavallerigeneral. Efter kejsardömets inrättande
(1804) blef han marskalk, guvernör i Paris och
kejserlig prins. I 1805 års krig, hvarunder han skar
lagrar vid Austerlitz (2 dec. 1805), gick han med
kavalleriet som avantgarde, och under 1806–07 års
fälttåg mot preussarna hade han samma plats framför
armén. 1806 utnämndes han till storhertig af Kleve
och Berg. 1808 skickades M. till Spanien som högste
befälhafvare, kufvade upproret i Madrid samt förmådde
konung Karl IV att bege sig till det ödesdigra mötet
med Napoleon i Bayonne, där Napoleon frånryckte Karl
Spaniens krona, hvilken gafs åt Napoleons broder
Josef. 15 juli 1808 lät Napoleon utropa M. till
Josefs efterträdare i konungariket Neapel under
namnet Joakim I Napoleon. 1810 erhöll han dessutom,
efter Bernadotte, furstendömet Ponte-Corvo. På allt
sätt sökte M. befordra sitt lands väl och vann sina
undersåtars förtroende. På Napoleons tåg emot Ryssland
(1812) stod han ånyo i spetsen för hela kavalleriet
och förde högsta befälet öfver armén, sedan Napoleon
under återtåget lämnat densamma. I 1813 års krig i
Tyskland förde han med lysande framgång högra flygeln
till anfall vid Dresden (27 aug.), men lyckades mindre
väl med det stora kavallerianfallet vid Wachau (16
okt.). Efter Napoleons nederlag vid Leipzig skyndade
han hem samt afslöt 11 jan. 1814 med Österrike
och England ett fördrag, som garanterade honom
besittningen af Neapel, om han med 30,000 man deltog
i kriget mot Napoleon. Han marscherade också emot vice
konung Eugen af Italien, men efter Napoleons återkomst
(1815) slöt han sig till denne och proklamerade hela
Italiens oberoende. I grund slagen af österrikarna vid
Tolentino (2 maj 1815), begaf han sig till Neapel,
men måste fly därifrån till Frankrike och efter
Napoleons nederlag vid Waterloo till Corsica. Därifrån
afseglade han 28 sept. med 250 anhängare för att
återeröfra sitt rike. En storm skingrade skaran, och
med endast 29 följeslagare landsteg han 8 okt. vid
Pizzo i Kalabrien. Där öfvermannades han och dömdes
af en krigsrätt som upprorsstiftare till döden samt
sköts 13 okt. 1815 i en sal i slottet Pizzo. M:s
sonsons son, prins Joachim, prins af Ponte-Corvo,
familjens nuv. hufvudman (f. 1856), har utgifvit
"Lettres et documents pour servir à l’histoire
de Joachim Murat 1767–1815" (6 dlr till 1912),
med upplysande noter af P. Le Brethon. Jfr H. Weil,
"Le prince Eugène et Murat 1813–14" (5 bd, 1901–07)
och Chavanon och G. Saint Yves, "J. M. 1767–1815"
(1905). – M. hade i sitt äktenskap fyra barn:
sönerna Napoléon Achille (f. 1801, d. 1847 i Florida,
författare till flera arbeten öfver nordamerikanska
statsförfattningen) och Napoléon Lucien Charles
(f. 1803, 1812 neapolitansk prins af Ponte-Corvo, en
tid föreståndare för en flickpension i Nord-Amerika,
1848 medlem af franska nationalförsamlingen, 1852
senator, 1853 fransk prins M. med predikatet "höghet",
d. 1878) samt 2 döttrar. Prins Luciens son prins Louis
Napoléon M. (f. 1851 i Paris, d. där 1912) var 1872–73

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>