Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskerad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1161
Maskerad-Maskin
1162
undre läpp är så starkt uppsvälld, att kronans
svalg alldeles tillslutes och ståndare och
stift helt inneslutas. En dylik krona finnes hos
Scrophulariacece, t. ex. hos Antirrhinum och Linaria,
hvarför denna familj äfven fått namnet Per-sonatoB
(af lat. persöna, mask). W. L-m.
Maskerad (it. mascheräta, af mafschera, mask,
se d. o.), bal, till hvilken deltagarna infinna
sig maskerade och utklädda; samling af maskerade
personer. Under medeltiden voro "åsnefesten" och
andra upptåg af blandad religiös och uppsluppet
världslig art ett slags maskerader. Men det var
framför allt. vid de italienska karnevalerna, som
maskeradnöjena utbildades. Jfr Karneval.
Maskering, befästningsk., utföres dels för att
för fienden försvåra upptäckandet af utförda
förstärkningsarbeten och inskjutningen mot sådana,
dels för att för fientlig insyn dölja eljest
blottade uppställningsplatser, anmarschväger
m. m. För maskerings underlättande böra vid
förstärkningsarbetenas utförande å deras framsidor
inga ytor tillklappas och inga skarpa kanter bildas,
hvarjämte man söker ge anläggningen sådan form och
färg, att den så litet som möjligt skiljer sig från
omgifvande mark. Mot fienden vända ytor täckas
därför på ängsmark med torf och gräs, i bevuxen
mark med buskar, ris och grenar, på snöfält med
snö, o. s. v. Ibland, t. ex. vid besättandet af
en kal höjdkam, kan det vara lämpligt att bakom
anläggningen uppsätta träd, buskar o. d. för att
befästningens konturer ej så tydligt skola synas af
fienden. En maskering är lyckad, om befästningen
ej utan svårighet kan upptäckas på ett par hundra
meters afstånd; och en fältbefästnings värde
är i hög grad beroende på, om dess maskering
är väl och omsorgsfullt utförd. Jfr Mask 2.
L. W:sori M.
Maskfrö, Flos Cince Sv. farm., farm., kallades förr
Semina Cince till följd af en förvrängning af drogens
italienska narnn, Semenzi’na ("litet frö"), och "Gina"
uttyddes som "Kina", hvaraf uppstod det antagandet,
att maskfrö erhölls från Kina. Slutligen blef Cina
förvandladt till ett nomen proprium för maskfrö i
allmänhet, och man kallade de äkta maskfröna Cina
leoanlica till skillnad från andra slag, såsom
C. rossica och C. berberica o. s. v. Drogen i fråga
utgöres numera alltid (eller åtminstone i de allra
flesta fall) af de små, ännu outslagna blomkorgarna
af Artemisia Cina Berg, en afart af A. maritima,
som ymnigt växer på stäpperna i södra Turkestan,
hvarifrån drogen f. n. er-hålles. Vacker äkta
drog, handelns Cina levantica, består af hela,
omkr. 3 mm. långa, outslagna blomkorgar, som äro
för blotta ögat hårlösa, gulgröna och afsmalna mot
basen och spetsen. Blomkorgarnas 3-5 små blommor
äro alldeles omslutna af holkfjällen, hvilkas antal
icke öfverstiger 20. De äro tätt tegellagda, tydligt
kölade, i kanten hinnaktiga och färglösa samt på
ryggen försedda med glesa, tilltryckta, mjuka hår
samt med oskaftade gula körtlar, innehållande flyktig
olja, som ger drogen dess fina aromatiska lukt samt
dess kylande, kryddartade smak, som därjämte är
bitter. God vara skiljes genom sin glatthet och färg
lätt från andra slag af "maskfrö", hvilka äro håriga
och därigenom sammanhänga i små klumpar samt således
icke äro hvad man kallar "gryniga", såsom den rätta
drogen. Sådana icke officinella slag äro Cina ber-
berica, af den nordafrikanska Artemisia ramosa Sm.,
hvars blomkorgar äro helt små, rundade och gråhåriga,
samt den förr i handeln förekommande Cina rossica
(af de i södra Ryssland växande A. Lercheana och
A. pauciftora), som är snarlik den äkta drogen,
men hårig. Bland beståndsdelarna äro santoninet
(se d. o.) och den flyktiga oljan (se Maskörtolja)
de viktigaste. Maskfrön äro ett sedan medeltiden
(genom korstågen) kändt medel mot inälfsmaskar. Från
denna tid härledes ett annat gammalt namn på drogen:
Semen contra, "frö mot", nämligen maskar. För
att drifva bort spol-mask, Ascaris lumbricoides,
användes numera sällan maskfrö eller det därpå
beredda preparatet Confectio cince, "sockradt maskfrö"
1. "maskfrö-pullor", utan i regel santoninkakor (se
M a s k-medel och Sa n to ni n). O. T. S. (C. G. S.)
Maskfröolja, kem. farm. Se Maskörtolja.
Maskfördrifvande medel. Se Maskmedel och Masksjukdom.
Maskhackare, Buphaga, zool. Se B u p h a g a.
Maskin (lat. machina). 1. I vidsträcktaste betydelse
en mekanisk anordning, bestående af, utom stativ
eller underrede, en eller flera rörliga delar med
trefaldigt ändamål, nämligen 1. att upptaga ett
mekaniskt arbete från en motor (en energiafgifvande
kropp), 2. att förflytta och ombilda det upptagna
arbetet och 3. att afge detsamma till det föremål,
som skall bearbetas. Den arbetsombildning, om hvilken
här är fråga, består i ändring af förhållandet
mellan arbetets två faktorer, kraft och väg, utan
att arbetets storlek därigenom undergår vare sig
förökning eller förminskning – hvad man vinner i
kraft, det förloras i väg och tvärtom. Maskinens
hufvuddelar äro tre, nämligen 1. receptorn,
den del, som upptar arbetet, 2. verktyget, den
del, som afger detsamma, och 3. transmissionen,
ledningen för arbetets öfverförande från receptorn
till verktyget. Ordet verktyg är här taget i en
mera speciell betydelse än den vanliga. Påpekas
må, att flertalet af handverktygen och redskapen
också är maskiner, i det att deras uppgift är
den nyssnämnda trefaldiga, men skillnaden ligger
däri, att stativ saknas och att de arbetsbelopp,
som vid dem omsättas, äro relativt obetydliga. Vid
vissa handverktyg förekommer emellertid icke någon
arbetsomsättning, t. ex. i sådana fall, då verktyget
tjänar endast att gripa och fasthålla ett föremål,
som icke lämpligen kan fattas med händerna. Man brukar
vanligen indela maskinerna i tre hufvudklasser,
nämligen kraftmaskiner, mellanmaskiner och verktygs-
eller arbetsmaskiner. Kraftmaskinerna, som utgöras
af receptorerna och till dem närmast hörande delar,
upptaga omedelbart det mekaniska arbete, som afges af
de motoriska ämnena. Vattenhjulen och turbinerna äro
sålunda kraftmaskiner för uppfångande af det mekaniska
arbetet vid vattenmassors fall. Ångmaskinen är en
kraftmaskin, där arbetet utöfvas af ångans tryck mot
kolfven. Ångturbinen är ock en sådan maskin, men den
nyttiggör hufvudsakligen ångans kinetiska energi,
dess rörelseenergi l. s. k. lefvande kraft. Likaså
äro varmlufts-, gas- och explosionsmaskinerna samt
vindhjulen kraftmaskiner, äfvensom tramphjul,
hästvandringar och andra maskiner för upptagande
af människors och djurs muskelkraft. Brukligt är
f. ö. att benämna kraftmaskinerna motorer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
