Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maronkaffe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
larna J. Lyly, Th. Nash och R. Greene. De
mest betydande stridsskrifterna ha omtryckts af
E. Arber i "English scholar’s library" (1879–80).
Jfr
E. Arber, "Introductory sketch to the Martin Marprelate controversy" (1880), och
H. M. Dexter, "Congregationalism" (s. å.).
V. S–g.
Marpurg, Friedrich Wilhelm, tysk musikteoretiker,
f. 1718 i prov. Altmark, d. 1795 i Berlin, lärde i Paris 1746
som sekreterare hos general von Rothenburg känna
Rameaus harmonisystem, bodde därefter flera år i Hamburg
och blef 1763 utnämnd till k. lotteridirektör i Berlin
samt erhöll titeln krigsråd. Som kompositör var han föga
märklig, men som skriftställare egde häri skarpsinne,
lätt uttryckssätt, vidsträckt lärdom och beläsenhet samt
var en väldig polemiker. Hans förnämsta skrifter torde vara
Der kritische musikus an der Spree (1749–50),
Abhandlung von der fuge (2 bd, 1753–54; 4:e uppl. utg. af Dehn, 1858),
Anleitung zum klavierspielen (1755; 2:a uppl. 1765),
Handbuch beim generalbass und der komposition (3 bd, 1757–58, 2:a uppl. 1762;
"Kort begrep om general-basen", 1782),
Kritische einleitung in die geschichte und lehrsätze der alten und neuen musik (1759),
Kritische briefe über die tonkunst (2 bd, 1759–63) och
Versuch über die musikalische temperatur (1776).
A. L.*
Marquardi, J. Se Hans Markvardsson.
Marquardsen, Heinrich, tysk rättslärd och politiker,
f. 1826 i Slesvig, d. 1897, var sedan 1861 juris
professor i Erlangen. Mest bekant är M. som utgifvare
af det stora samlingsverket "Handbuch des öffentlichen
rechts der gegenwart in monographien" (1883 ff.).
(Rld.)
Marquardt, Karl Joachim, tysk fornforskare,
f. 1812, d. 1882, blef 1836 lärare vid Danzigs
gymnasium, kallades 1856 till direktor för Friedrich
Wilhelmsgymnasiet i Posen och var från 1859 till sin
död direktor för gymnasiet i Gotha, där han äfven
hade högsta uppsikten öfver slottet Friedensteins
samlingar. M. eger förtjänsten af att ha fortsatt
W. A. Beckers Handbuch der römischen alterthümer,
af hvilket verk denne vid sin död (1846) icke
hunnit afsluta 2:a bandet. M. fullföljde arbetet,
så att det 1867 förelåg färdigt i 5 bd. 1873–82
utgafs det ånyo i omarbetadt skick, hvarvid
Th. Mommsen lämnade framställningen af romerska
statsrätten och M. af romerska statsförvaltningen
(bd 4–6) och romerska privatlifvet (bd 7).
(J. C.)
Marquesas Cays [makei’səs kei’ṡ], korallöar. Se Florida, sp. 629.
Marquesasöarna [makei’səs-], fr. Les marquises,
numera den officiella benämningen på den n. om
Tuamotuarkipelagen, mellan 7° 50’ och 10° 35’
s. br. samt 138° 40’ och 140° 46’ v. lgd belägna
ögrupp i Polynesien, hvars sydöstra del af sin
upptäckare, Alvaro Mendaña, 1595 fick namnet Marquesas
de Mendoza (efter dåv. vicekonungen i Peru), medan den
nordvästra, först 1791 af amerikaner upptäckta gruppen
erhöll benämningen Washingtonöarna. Krusenstern
föreslog namnet Mendañaöarna för hela ögruppen. Hela
arealen utgör 1,274 kvkm. med omkr. 3,500 inv. (1901),
hvaraf ett hundratal hvita, öarna bestå af två
grupper, en nordvästlig med Nukuhiva (482 kvkm.;
se fig.), Uapu (83 kvkm.) och Uahuka (65 kvkm.)
och fyra obebodda, samt en sydöstlig grupp med öarna
Hivaoa (se Dominica 2), Tahuata (70 kvkm.),
Fatuhiva (77 kvkm.) och två obebodda öar. Ehuru
af vulkanisk bildning, ha öarna inga verksamma
vulkaner. Höga berg resa sig vanligen på
 |
| Taiohae (Port Anna Maria) på ön Nukuhiva i Marquesasarkipelagen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
