Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maronkaffe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1043
Maroto-Marprelate-striden
1044
Venezia erhöll han ett fripass för att besöka
Frankrike. Sin återkomst till Paris firade han med
ett högstämdt och rörande kväde, Dieu gärd. Men han
emottogs icke som fordom. Hans afundsmän sällade sig
tillsamman, och FranQois Sagon, präst och dålig poet,
angrep honom i en dikt för hans misstänkta åsikter
och lättsinniga lif. M:s kvicka Réponse samlade
emellertid skrattarna på hans sida. 1542 utgaf han
de första trettio af Davids psalmer på franska (sedan
följde ytterligare tjugu; öfversättningen fortsattes
sedan af Théodore de Béze). Tolkningen emottogs med
entusiasm af hofvet och hugenotterna, men Sorbonne
ansåg den kättersk, och ovädret bröt ånyo löst öfver
hans hufvud. Konungen och hans syster vågade icke
längre beskydda honom. För att undgå straff flydde
M. först till Geneve 1543 och sedan till Turin,
där han dog följande år.
M:s diktning står på gränsen mellan medeltiden
och renässansen och kanske närmare den förra. Hans
käraste läsning förblef alltid "Roman de la rose"
och Villons dikter, hvilka han utgaf i nya och
föryngrade upplagor. Åtskilliga af hans tidigare
dikter ansluta sig ännu till den senare medeltidens
allegoriska maner. Detsamma gäller flera andra af hans
mest lyckade dikter, bl. a. hans Blasons, ett slags
humoristiska beskrifningar, hans Coq å Våne, som af
honom användes till djärfva satiriska utfall. Hans
klassiska bildning var däremot obetydlig, men han
har dock utfört ett par öfversättningar af antika
skalder. Å andra sidan tog han småningom intryck af
den nya tidens anda och påverkades af den samtida
italienska humanismen och diktningen. Han var en af
de förste skalder, som i Frankrike införde sonetten
och den italienska elegien. Banerförare för dessa
idéer blef M. dock aldrig. Endast i mycket inskränkt
bemärkelse kan han räknas som en föregångare för
Plejaden. Hans diktning innehåller öfver hufvud
inga idéer. Den eger uteslutande värde genom hans
rent personliga egenskaper. Han tjusar genom sin
lifliga intelligens, sitt goda humör, sin smak,
sin lätthet och naturlighet. Hans dikter utgöras af
kvicka och älskvärda rimbref och kåserier. De bästa
äro tillfällighetsdikter, hvilka tillsammans bilda
en krönika öfver hans eget lif och till en viss
grad återspegla själfva tidens oroliga lynne. Vissa
af hans épitres och några af rondåerna äro små
mästerverk af behagfullt och stundom känslofullt
framställningssätt. Samma egenskaper återfinnas äfven
i åtskilliga af hans ballader och étrennes. Han är en
mästare i epigrammet. Det var dessa olika egenskaper,
som man sammanfattade under det smickrande uttrycket
style marotique. Han eger i hög grad detta äkta
galliska skämtlynne, som redan lyste i fabliåerna och
sedan åter lefde upp i La Fontaines berättelser och
fabler. M. öfverlefdes af en son, M i c h e l M.,
f. omkr. 1520, som bland annat skref några numera
bortglömda skaldestycken till drottning Margareta
af Navarra. M. utgaf själf upplagor af sina arbeten
1529, 1532, 1538 och 1544. Sistnämnda år utkom hos
Dolet en upplaga, i hvilken de olika skrifterna äro
ordnade efter arterna, hvilken anordning sedan följts
i alla följande editioner. Huru populär hans diktning
var, visar det faktum, att ej mindre än 70 upplagor
utkommo under 1500-talet (den värdefullaste af dessa
är Niorts af 1596). Därefter sjunker hans stjärna. Af
följande upplagor
kunna nämnas Lenglet du Fresnoys (1731), P. Jannets
(1868-72) och G. Guiffreys (1875-81; bäst, men
ofullbordad). Litt.: Sainte-Beuve, "Ta-bleau de
la poésie francaise au XVLe siécle", 0. Douen,
"C. M. et le psautier huguenot" (1878 -79),
Colletet, "Notices biographiques sur les trois
M." (1871), G. Lanson, "C. M." (i "Revue suisse",
1882), Voizard, "De disputatione inter Marotum
et Sagontum" (1885), Bonnefond, "Le différence de
M. et de Sagon" (i "Revue d’histoire littéraire de
la France", 1894), och Faguet, "XVI:e siécle" (1893).
J. M.
Maroto [-rå’tå], Rafael, spansk karlistgeneral,
f. 1785 i Murcia, d. 1847 i Chile, stred 1833-35 i
pretendenten don Carlos’ här, kom sedan i konflikt
med denne, men blef 1838 öfverbefälhafvare för
karlistarmén. Utan stöd hos don Carlos vid sina försök
att reorganisera armén och inseende lönlösheten af
fortsatt strid, afslöt M. med befäl-hafvaren öfver
regentinnan Maria Kristinas trupper, Espartero,
konventionen i Bergara (31 aug. 1839), enligt hvilken
han med hela sin här öfvergaf pretendenten, som då
måste fly till Frankrike. M. erhöll en pension af
regentinnan och tillbragte sina sista år i Chile.
(V. S-g.)
Maro’tse, folkstam. Se Mar u tse-Ma(m)-b u n d a.
Marozia [-rå’tsia] 1. Mariuccia (dim. af M aria)
j en förnäm italiensk dam, som lefde i slutet af
800- och början af 900-talet, har liksom sin moder,
Teodora d. ä., och sin syster, Teodora d. y., förvärf
vät sig historisk ryktbarhet genom det lika skamlösa
som skickliga sätt, hvarpå hon förstod att uppsätta
sina älskare eller anhöriga på påfvestolen. Hon
var gift tre gånger, första gången med markgrefve
Alberik, andra gången med mark-grefve Guido af
Toscana och sista gången (932) med konung Hugo af
Italien. Påfven Sergius III var hennes älskare,
påfven Johannes XI hennes son och påfven Johannes
XII hennes sonson. Påfven Johannes X, hennes moders
älskare, lät hon kasta i fängelse och aflifva, då han
sökte göra sig oberoende af hennes inflytande. Själf
störtades hon 932 af sin son i första giftet, Alberik
af Toscana, och dog i fängelse (dödsåret obekant).
Ma’rpingen, by i preussiska reg.-omr. Trier
(Rhenprovinsen). 1,820 inv. (1900). M. vann i
senare hälften af 1870-talet en viss ryktbarhet
genom föregifna uppenbarelser af jungfru Maria
(juli 1876), hvilka väckte stort uppseende
och föranledde folksamlingar, för hvilkas
skingrande man nödgades anlita militären.
(J- F- N.)
Marple [mä’pl], stad i engelska grefsk. Che-ster,
20 km. s. ö. om Manchester. 5,595 inv. (1901).
J. F. N.
Marprelate-striden [mä’prolot-], en i engelsk
kyrkohistoria berömd, våldsam broschyrstrid 1588
-89 mellan en puritansk författare, som använde
pseudonymen Martin Marprelate, och ett flertal
försvarare af den anglikanska kyrkan och särskildt af
biskopsstyrelsen. De puritanska skrifterna trycktes
på ett hemligt tryckeri, tillhörigt en walesare,
John Penry, som 1593 hängdes som upp-rorsmåkare. Om
författarskapet ha flera hypoteser framställts,
utan att frågan ännu kan sägas vara löst. Bland
motskrifternas författare märkas biskop Th. Cooper
af Winchester samt de vittre skriftstäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
