Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1021-1022 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marmontel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1021

Marmontel-Marne

1022

skeptisk, men aldrig begagnande sig af dåliga medel. I
Sverige ha hans skrifter spelat en mycket stor roll
(se F. Book, "Romanens och prosaberättelsens historia
i Sverige intill 1809", 1907). Hans Oeuvres complétes
utgåfvos 1818-19 i 19 bd, 1819-20 i 7 bd, Oeuvres
choisies 1814 -27 i 12 bd. Litt.’: Sainte-Beuve,
"Causeries de lundi" IV, S. Lenel, "M." (1902), och
M. Freundt, "Die moralischen erzählungen M:s" (1904).
J. M.

Marmontel [-mäta’!], Antoine F r a n c o i s,
fransk musikskriftställare och tonsättare,
f. 1816 i Clermont-Ferrand, d. 1898 i Paris,
elev af Ha-lévy och Le Sueur i komposition samt
af Zimmer-mann i pianospelning, var 1848-87 högt
ansedd pianoprofessor vid Pariskonservatoriet
(till hans lärjungar hörde bl. a. J. Wieniawski,
Paladilhe, Duvernoy, Bizet och Dubois). Han
komponerade en mängd etyder o. a. instruktiva
pianoverk samt sonater, nocturner, serenader, danser,
karaktärs-och salongstycken samt gjorde sig bemärkt
som skriftställare med Vart classique et möderne du
piano (2 bd, 1876; 2:a uppl. 1886), Les pianistes
celebres (1878), Symphonistes et virtuoses (1881),
Virtuoses contemporains (1882), Elements d’esthé-tique
musicale (1884) och Histoire du piano (1885). - Hans
son Émile Antonin Louis M., f. 1850, d. 1907, var
från 1901 sångprofessor vid Pariskonservatoriet och
komponerade genrestycken för piano, en violinkonsert
m. m. E- F-t.

Marmor (grek. marmaros) benämnas rätteligen endast
sådana kalkstensarter och dolomitiska kalkstenar eller
dolomiter, som ega kristalliniskt kornig struktur
och äro med fördel användbara inom arkitekturen och
skulpturen (se Kalksten). Men äfven om tät
kalksten nyttjas i dagligt tal ofta detta namn, om
den i likhet med den verkliga marmorn är mottaglig
för polityr. Det anses, att all marmor urspr.
varit tät kalksten af olika ålder och erhållit sin
nuv. beskaffenhet i följd af

Forsling af marmorblock bland bergen vid Carrara.

omvandling genom regional- eller kontaktmetamorfos. Sverige
är ganska rikt på marmorarter af växlande färg. Alla
förekomma som mer eller mindre mäktiga lager och
linsformade stockar inom urberget
och kallas därför äfven urkalkstenar. Flera
af dessa ha redan i äldre tider bearbetats. Så
t. ex. den rödgula marmorn vid Vattholma i Uppland,
af hvilken västra portalen m. m. i Uppsala domkyrka
(1200–1400-talen) är huggen, samt den genom inblandad
serpentin grönflammiga Kolmårdsmarmorn (ofikalcit)
från det omkr. 1668 anlagda Kolmårdens marmorbruk
i Östergötland (se vidare Kalksten, sp. 645
o. fig. 1). Gröna marmorarter brytas numera äfven
vid Gropptorp och Klastorp nära Katrineholm samt vid
Mölnbo och Vrå m. fl. ställen i Södermanland. En
vacker, hvit marmor (dolomitmarmor) från Ekeberg
n. om Hjälmaren har under de senare åren i stor
skala användts vid uppförandet af flera bland
Stockholms modernare byggnader (Dramatiska teatern,
Sundsvallsbanken m. fl.). Som "statymarmor" är ännu
ingen af de svenska förekomsterna använd. Den för sin
skönhet mest berömda och använda marmorn för nämnda
ändamål är Carraramarmor (se d. o.), hvarjämte må
nämnas den likaledes hvita, sedan gammalt kända
marmorn från ön Paros (parisk l. Parosmarmor)
och Pentelikon i Attika (pentelisk l. attisk marmor);
vidare må nämnas marmo rosso antico, röd, mer eller
mindre ådrig; m. mandelato, ljusröd, ådrig och
flammig; m. giallo antico, gul med rödbruna partier;
m. verde antico, grönflammig; m. cipollino, blekgul,
med ljusgråa ådror; m. bardiglio, svartgrå, med
ljusgråa ådror; m. nero, svart. Vackra marmorarter,
såväl rent hvita som gråa och brunflammiga, förekomma
och brytas i England (Devonshire), Irland, Frankrike
o. s. v. samt i Nord-Amerika. Vid Saltenfjord i Norge
finnes en ljus brecciamarmor, som på senare tiden
fått användning till inre väggbeklädnader m. m. Svart
marmor brytes vid Namur i Belgien m. fl. ställen. Dess
färg härrör från inblandning af kol och bituminösa
ämnen. Äfven vissa varieteter af den i Sverige
förekommande orstenskalken ha blifvit använda
som svart marmor. Om Gottlandsmarmor se d. o.
E. E.

Marmor ancyranum. Se Angora 2.

Marmorasjön. Se Marmarasjön.

Marmorbreccia [-brä’ksia] l. Kalkstensbreccia,
petrogr. Se Breccia.

Marmorearlen [-əl-], binamn på earlen af Arundel. Se
Howard 9.

Marmorera, förse med en marmorliknande (brokigt
fläckig, ådrig, strimmig) färgbeteckning. Se Böck,
"Die marmorierkunst" (2:a uppl. 1896).

Marmorerade darr-rockan, zool. Se Darr-rockan,
sp. 1406.

Marmoreradt lack. Se Lack.

Marmorit, en stucksort, som användts för att på
väggytor m. m. härma marmor. Marmorit nyttjades en
tid ganska mycket.

Marmottolja, fet olja, som vinnes ur fröna af Prunus
armeniaca och som användes till matolja och till
parfymberedning.

Marne [ma’rn]. 1. (Lat. Matrona) Största bifloden
till Seine i Frankrike, upprinner på 380 m. höjd
på Langres’ högplatå i dep. Haute-Marne, flyter
nästan parallellt med Seine, blir segelbar vid S:t
Dizier och faller ut i Seine vid Charenton-le-Pont,
2 km. ofvanför Paris. Längd 525 km., hvaraf 364
km. segelbara. Bifloder: t. v. Blaise,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>