Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markt Redwitz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1019
Marmontel
1020
Efter Napoleons första segrar i 1809 års krig
med Österrike lämnade M. med en nybildad armékår
Dalmatien och kom tids nog till hufvudarmén för
att hinna deltaga i slaget vid Wagram (6 juli),
hvarefter han förföljde fienden och kämpade vid
Znaim (11 juli), hvilken strid förskaffade honom
marskalksstafven. Efter att sedermera med skicklighet
ha skött styrelsen i Illyriska provinserna öfvertog
M. i maj 1811 efter Masséna befälet öfver den slagna
och i ett bedröfligt tillstånd varande franska armén i
Portugal, men blef slagen af Wellington vid Salamanca
(22 juli 1812). I mars 1813 fick han befälet öfver
den vid Hanau sammandragna 6:e armékåren, deltog med
denna i slaget vid Grossgörschen (2 maj), besatte
Dresden och kämpade med vid Bautzen (20 och 21
maj). M. rådde Napoleon efter det 4 juni ingångna
stillestån-dets utlöpande till ett infall i Böhmen,
tog del i slaget vid Dresden (26 och 27 aug.), stod
därefter i reserv och uthärdade med svårighet i kampen
mot Bliicher vid Möckern 16 okt. samt var därefter med
vid Leipzig. I 1814 års fälttåg inom Frankrike var han
en af hufvudpersonerna och hade särskildt till uppgift
att uppehålla schlesiska armén, medan Napoleon kämpade
mot den bömiska. I slaget utanför Paris 30 mars förde
han jämte Mortier befälet och afslöt med de förbundne
monarkerna det fördrag, genom hvilket hufvudstaden
öfverlämnades åt fienden. Han öfvergaf Napoleon och
bragte på förrädiskt sätt en del af dennes trupper
i fiendens våld. Då Napoleon i mars 1815 återkom
till Frankrike, rådde M. Ludvig XVIII, som 1814
utnämnt honom till pär, att i Tuilerierna försvara
sig mot donne och följde sedermera konungen till
Gent. 1830 anförde M. trupperna i Paris och bekämpade
julirevolutionen, till dess dauphin öfvertog befälet,
hvarefter han följde konung Karl X till England. Under
de närmast följande åren befann M. sig mest på resor
och var sedermera bosatt i Wien och Venezia. Det af
M. utgifna arbetet Esprit des institutions mili-taires
(1845; "Krigsväsendets grunddrag", 1847) är rikt
på tänkvärda åsikter och träffande iakttagelser i
militära ämnen. Hans Mémoires (9 bd, 1856-57) äro
ofta opålitliga och ha varit utsatta för angrepp.
C. O. M.
Marmontel [-maWl], JeanFran^ois, fransk författare,
f. 1723 i- Bort i Limousin, d. 1799 i Gaillon vid
Évreux, son till en fattig skräddare, studerade
hos jesuiterna i Toulouse och tog 16 år gammal
tonsuren. 1743 täflade han i "Académie des Jeux
floraux" därstädes med ett poem om L’invention de la
pou-dre. Han erhöll icke något pris, hvarför han skref
till Yoltaire och protesterade. Denne sände honom med
en anbefallning 1745 till Paris, där han gjorde stor
lycka med några medelmåttiga tragedier i Voltaires
stil, bl. a. Denys le tyran (1748) och Aristoméne
(1749), och kom på modet. Genom m:me de Pompadours be-
medling vardt han 1753 sekreterare vid
Versailles-byggnaderna och innehade 1758-59 det
inbringande privilegiet att utgifva den officiella
tidningen "Mercure", men förlorade det på grund af
ett satiriskt utfall mot hertigen af Aumont och måste
t. o. m. tillbringa några dagar på Bastiljen. Höjden
af sitt rykte uppnådde han med sina sentimentala och
moraliska Contes moraux (2 dlr, 1756-61; sv. öfv. i
urval 1765) och Nouveaux con-tes moraux (1791-93). De
öfversattes på främmande språk, efterliknades,
dramatiserades och gjorde honom europeiskt berömd. I
samma stil är hans politiska roman Bélisaire (1767;
"Belisar", 1768 öfv. af J. W. Liliestråle, nya
uppl. 1778 och 1799), högt skattad af samtiden, men
numera bortglömd. Dess femtonde kapitel innehöll ett
försvar för toleransen, som ådrog honom förföljelse
af Sorbonne, men försvarades af Voltaire. M:s andra
roman, Les Incas ou la destruction de Vempire de Perou
(1777; "Incas eller kejsardömet Perus förstöring",
1795 -96) angrep likaledes fanatismen; den är i
vissa afseenden en föregångare till Chateaubriands
"Åtala". (En episod därur har legat till grund för
Adlerbeth-Naumanns opera "Cora och Alonzo" 1782, samt
Kotzebues "Die sonnenjungfrau"; öfv. under titeln
"Cora eller solens prestinna", 1794.) M. författade
äfven under sina senare år texten till operor, Le
Huron (1768, m. fi.), särskildt omtyckta komiska
operor, bl. a. Lucile (1769; sv. öfv. 1776), Sylvain
(1770; sv. öfv. 1791), Zemire et Azor (1771; "Zemir
och Azor", 1778; alla tre öfv. af fru Lenngren), och
La fausse magie (1774; "Den falska svartkonsten",
1792), samtliga ton-satta af Grétry. I striden
mellan Piccinnis och Glucks anhängare tog M. parti
för den italienska musiken. Äfven som kritiker hade
han varit verksam. I sin Poétique fran?oise (3 bd,
1763) angriper han Boileau och klassiciteten samt
visar sig som en halft tveksam föregångare till den
senare romantiska rörelsen. Som medarbetare i den
stora encyklopedien skref M. en serie artiklar om
litteraturen, hvilka sedan samlades under titeln Le&
elements de littérature (6 bd, 1787; ny uppl. i 3 bd
1846-47); de tillhöra hans bästa skrifter. M. blef
medlem af Franska akademien 1763 och utsågs 1783 till
dess ständige sekreterare (efter d’Alembert) samt 1772
till rikshistoriograf (efter Duclos). 1797 var han en
tid medlem af de gamles råd, men aflägsnades därur 18
fructidor år V (4 sept. 1797). M. ansågs af samtiden
för en af Frankrikes bästa pennor; han korresponderade
med flera bland Europas krönta hufvud (t. ex. Gustaf
III, hvars bekantskap med honom förmedlades af
Creutz, som stod M. nära). Som författare har han
betecknats som en lärjunge af Voltaire, men han har
också upptagit mycket af Rousseau och af de engelska
romanernas borgerliga sentimentalitet. Han tillhör
dessa klassicitetens sista författare, som på samma
gång de uttrycka de härskande upplysningsidéerna redan
varsla om romantikens ankomst. Numera läsas af M:s
skrifter endast hans Mémoires (1805; nyare uppl. 1846,
1880, 1891), hvilka omfatta en tidrymd af femtio år
och erbjuda ett mycket intressant porträttgalleri
från detta märkvärdiga sekel. Bättre än hans "Contes"
visa de, hvilken förträfflig berättare han var. Som
människa var l M. fullt aktningsvärd, visserligen
världsklok och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
