Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marcellus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jean de Muris fastslagna teorierna och anteciperar
genom flera djärfheter (särskildt genom fritt
införande af kromatiska toner) en långt senare tid.
A. L.*
Marchfeld [-fält], en stor vågformig, af byar
uppfylld slätt, som nedanför Wien utbreder sig
på Donaus norra strand ända till dess biflod
March. Slätten mäter från v. till ö. 45 km., från
n. till s. 30 km. På M. blef konung Ludvig Barnet 907
slagen af ungrarna (vid Theben, nära Marchs inflöde
i Donau). Där (vid Kroissenbrunn, 8 km. från Marchs
mynning) segrade konung Ottokar af Böhmen 1260 öfver
konung Bela IV af Ungern, men i samma trakt (vid
Diirnkrut, något längre upp på högra Marchstranden)
blef han 26 aug. 1278 i sin ordning besegrad
af kejsar Rudolf af Habsburg. På M. utkämpades
äfven, 21 och 22 maj samt 5 och 6 juli 1809, de
väldiga slagen vid Aspern och Wagram (se d. o.).
C. O. N.
Marchi [ma’rki], Francesco, italiensk
fästningsbyggare, f. 1506, d. 1598, tjänade efter
hvartannat hertig Alessandro de’ Medici i Florens,
påfven Paul III och hertig Ottavio Farnese i
Parma, kom med dennes gemål, Margareta, 1559 till
Bruxelles och kvarstannade i spansk tjänst, äfven
sedan Margareta 1567 nedlagt sin befattning som
ståthållarinna öfver Nederländerna. M:s arbete Della
architettura militäre libri tre (1599, omtryckt 1840,
4 bd med 161 kopparstick; ny edition af L. Marini
1810), som var rikt på geniala idéer och innehöll
en mängd olika förslag samt påpekade nyttan af yttre
verk, blef epokgörande i befästninsskonstens historia.
L. W:son M.
Marchi [ma’rki], EmiIio de, italiensk författare
och skolman, f. 1851 i Milano, d. där 1901, beklädde
olika hedersplatser i Milano, såväl inom det kommunala
lifvet som inom undervisningsområdet. Som författare
är M., uppfostrad som han blef i Manzonis skola,
känd främst genom sina romaner, af hvilka särskildt
den första, Demetrio Pianelli (1890), med ämne ur den
lägre milanesiska borgarmiljön väckte berättigadt
uppseende. M. har ej någon dramatisk läggning, men
skildrar i ett starkt objektivt framställningssätt
fint och skarpt, hvad han iakttager. Språket
kännetecknas af klarhet och enkelhet. Hans öfriga
romaner äro Arabella (1895), Giacomo Videalista
(1897) samt den postuma Col fuoco non si scherza
(1901). M. publicerade novellsamlingar, många i
undervisande och moraliserande syfte. Men äfven inom
lyriken var han förfaren (Poesie, 1875, Sonetti, 1878,
Casa mia, 1882), och han försökte sig dessutom på ett
lyriskt drama, Roncisval (1891). Till italiensk vers
öfverflyttade han La Fontaines fabler (1886). H. N.
Marchia. lat., markgrefskap.
Marchienne-au-Pont [marjiän-å-på’], stad i
belgiska prov. Hainaut, vid Sambre och Bruxelles—
Charleroi-kanalen. 19,935 inv. (1904). Järn- och
glasindustri, stenkolsgrufvor.
(J. F. N.)
Marchio, lat., markgrefve.
Marchioness [mä’janes], eng., hustru till en marquess
(se Markis). Jfr Lady.
Marchland [-lant], ritter von. Se Krones.
Marchlewski, Paul, polsk kemist, f. 1869 i Wloclawek,
professor i medicinsk kemi vid universitetet i Krakau,
har utgifvit betydande arbeten inom den preparativa
växtkemien, i synnerhet ang.
klorofyll och dess spjälkningsprodukter. Sina och
andras arbeten om klorofyll har han sammanfattat
i en monografi: Die chemie der chlorophylle
(1909). Särskildt anmärkningsvärd är M:s (och Küsters)
upptäckt, att klorofyll och blodfärgämnet hemoglobin
innehålla samma atomgrupp, hemo-pyrrol (se Hematoporfyrin).
H. E.
Marci, Nicolaus. Se Nils Markusson.
Marci, Georg, psalmdiktare, f. omkr. 1540 som
bondson i Angelstads socken, Småland, d. 1613, kom
ungefär 20-årig till Uppsala, anställdes på grund
af sin vackra handstil i k. kansliet, blef under
danska kriget skeppsskrifvare och sedan på grund af
befälsbrist fregattkapten. 1568 prästvigdes han på
konung Johans önskan och blef "superintendent öfver
hela fältkleresiet" och några år senare hofpredikant
hos konung Johan. 1575 blef han kyrkoherde i
Annerstad, beläget ej långt från födelsesocknen. —
I sin "Psalmopeographia" (1736) säger Högmarck,
att M. bevisligen "sammansatt" n:r 403 i gamla
psalmboken, hvilken psalm, h. o. h. omarbetad
af Wallin, återfinnes under n:r 497 i 1819 års
psalmbok. —rn. (B. R—g.)
Marcia [ma^fcja], it., mus., marsch. — Marcia
funëbre [fö-], sorgmarsch (jfr Marche funèbre). —
Marciale, alla marcia, marschartadt, i marschtakt.
Marcia aqua (Aqua Marcia), en 90 km. lång
vattenledning i Rom, anlades af Q. Marcius Rex 144
f. Kr., förbättrades af Agrippa och återställdes
under Pius IX. Vattnet, som hämtas från Sabinska
bergen, anses vara bland de yppersta i Rom.
R. Tdh.
Marcianise [-tjanlse], stad i italienska
prov. Caserta (Kampanien). 12,504
inv. (1901). Linne- och hampväfverier.
J. F. N.
Marcianopolis, af kejsar Trajanus anlagd stad i Nedre
Mesien, v. om Varna. Vid Djevnja, ö. om Pravadia i
Bulgarien, tror man sig ha funnit ruiner af M.
Marcianus, Flavius, östromersk kejsare, d. 457,
var en duglig krigare samt togs efter Theodosius
II:s död af dennes syster Pulcheria 450 till gemål
och kejsare. Han vägrade betala Attila tribut och
hjälpte den västromerske kejsaren Valentinianus III
vid hunnernas infall i Italien 452. Äfven hans inre
förvaltning var prisvärd. M. sammankallade det fjärde
ekumeniska kyrkomötet i Chalkedon 451. Jfr Östromerska riket.
J. C.
Marcianus (grek. Maoxiavos), grekisk geograf från
Herakleia i Bitynien vid Pontos, lefde omkr. 410
e. Kr. och skref en Periplus tes exo thalasses
(segling kring det främmande, d. v. s. icke grekiska,
hafvet), med noggrant angifvande af orternas afstånd,
samt en beskrifning af Medelhafvets kuster (ett
utdrag ur Artemidoros’ verk), hvaraf endast några
fragment finnas i behåll.
Wbg.
Marcinelle [-sinäl], kommun i belgiska prov. Hainaut,
vid Sambre. 15,915 inv. (1904). Järnverk,
stenkolsgrufvor.
J. F. N.
Marcion, gnostiker, sektstiftare, d. omkr. 165—170
e. Kr., var en förmögen skeppsredare från Pontos,
som omkr. 140 kom till Rom och där öfvergick till
kristendomen, men under inflytande af en syrisk
gnostiker Cerdo råkade i strid med församlingens
ledande män och 4 år efter sin omvändelse bröt
fullständigt med den härskande kristna tron samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
