Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratus cum imperio ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
473
Maglerup-Magna charta
474
byggd på fynden i Mas d’Azilgrottan (se d. o. och H
i a t u s 2). Enligt R. Sernanders undersökningar
torde emellertid Maglemosefynden vara något
yngre, än Sarauw beräknat, och först tillhöra
Litorinatiden. Sernander visar nämligen, att
furubestånden fortlefvat mycket längre (ännu under
bronsåldern) i Danmark, än Steenstrup och efter
honom Sarauw antagit. På en nivå, belägen under ett
troligen till bronsåldern hörande tallstubblager,
ha Maglemosefynden anträffats. Litt.: Sarauw,
"En stenålders boplads i Maglemose ved Mullerup" (i
"Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie", 1904)
och "Maglemose" (i "Praehistorische zeit-schrift",
1911, 1912); Sernander, "Om Ancylus-tidens
människa och tallperioden i södra Skandinavien" (i
Geol. fören:s i Stockholm Förhandlingar, bd 30, 1908).
T. J. A.
Maglerup, socken. Se Maglarp.
Magiestenen. Se Ljungby horn och pipa, sp. 877.
Magliabecchi [maljabe’kki], Antonio, italiensk
bibliograf, f. 1633 i Florens, d. 1714, var till
sitt 40:e år guldsmed, men förvärfvade sig på
egen hand vidsträckt vetande och utnämndes 1673
till bibliotekarie hos Cosimo 111. M. ut^af flera
katalogverk och gamla arbeten samt brefväx-lade
med sin tids förnämsta lärde (en stor del af hans
bref utcrafs 1745, i 5 bd). Det af honom samlade
magliabecchiska biblioteket, som innehåller dyrbara
handskrifter och äldre verk, testamenterade M. till
storhertigen, hvilken skänkte det till staden
Florens. Jfr Bibliotek, sp. 273.
Magliani [maljäni], Agostino, baron, italiensk
finansman och statsman, f. 1824, d. 1891, gjorde
sig bemärkt som nationalekonom af frihandelsskolan,
blef senator 1871 och var 1877-88 med korta afbrott
finansminister samt afskaffade som sådan tvångskursen.
Magma (grek., knådbar massa, salfva), plur.
magmor (i grek. är ordet neutrum), geol., petrogr.,
en inom jordkroppen under starkt tryck befintlig
eller därur frambrytande, plastisk, amorf, af
hufvudsakligen smälta silikat bestående glödflytande
massa. Enligt nyare åsikter äro magmorna verkliga
smältlösningar. När en magma långsamt afkyles
och stelnar på större eller mindre djup under
jordytan, hvarvid en kristalliseringsprocess hinner
försiggå inom massan och flera olika silikatmineral
utskiljas, uppstår en kristalliniskt kornig bergart,
en s. k. djupbergart (abyssisk bergart), såsom
granit, diorit eller andra alltefter magmans
sammansättning. Om däremot magmans afsvalning
och stelnande sker jämförelsevis hastigt, på
eller nära jordytan, och någon kristallisering af
beståndsdelarna således blott i ringa grad eller
alls icke medhinnes, öfvergår magman alltefter
omständigheterna till antingen finkorniga och
täta eller mer och mindre glasartade bergarter,
såsom porfyrer, diabaser, basalter, trakyt,
obsidian m. fl. s. k. ytbergarter. Lavan ur
nutida vulkaner framkommer i form af en magma.
E. E.
Magmun, anat. Se Kardia och Mage, sp. 456.
Magna Charta, lat. (eng. The great charter,
"det stora frihetsbrefvet" ; jfr Charta och
Frihetsbref) är namnet på en ryktbar urkund från 1215,
som anses utgöra grunden för Englands konstitutionella
frihet. Att Magna charta, hvars
utfärdande närmast var en feodal seger, kunnat få en
sådan betydelse, berodde på det engelska länsväsendets
egendomlighet. De normandiske konungarnas och den
förste konungen af huset Plantagenet Henrik II:s
(1154–89) kraftfulla regemente räddade England (se
d. o., sp. 608 o. f.) från att genom feodalismen
hemfalla under anarki. Där behöfde därför ej
såsom i andra feodala länder skapas en stark
regeringsmakt, för att lagbunden frihet skulle
kunna uppstå, utan hvad som i England kräfdes härför
var skrankor mot despotiska missbruk af den starka
konungamakten. Sådana hade nämligen förekommit vid
sidan af dennas nyttiga verkningar och drabbat ej
blott den ofrälse, genom den normandiska eröfringen
(1066) undertryckta angelsaxiskt befolkningen,
utan ock den härskande, till börden hufvudsakligen
normandiska länsadeln, som medelst de feodala
skyldigheterna oskäligt betungats (se
Länsväsen, sp. 204).
En verksam opposition häremot omöjliggjordes
länge af motsatsen mellan de båda folkelementen,
men denna förlorade sin söndrande kraft till följd
af den förbittring, som Henrik II:s yngre son, Johan
utan land (1199–1216), genom sin måttlösa despotism
uppväckte inom alla klasser, och
då förlusten af hans flesta franska besittningar
och hans skamliga underkastelse under påfven
Innocentius III (se England, sp. 611) äfven ådrogo
honom allmänt förakt, kom missnöjet till utbrott. Det
första motståndet restes af den feodala högadeln,
då norra Englands "baroner" vägrade att fullgöra
sin rusttjänst vid Johans 1213 tillämnade försök
att återeröfra de förlorade besittningarna, men
baronerna fingo understöd af prästerskapet under
ledning af ärkebiskopen i Canterbury Stephen Langton,
och denne skall ha gett rörelsen dess riktlinjer
genom att på ett möte af andliga och världsliga
stormän i S:t Paulskyrkan i London framdraga Henrik
I:s karta (se England, sp. 609) till bevis på,
att det gällde häfdandet af lagligt grundade,
ehuru kränkta rättigheter. Johans tilltag (1214)
att utskrifva "scutagia" (se Länsväsen, sp. 204)
till dittills ej brukligt belopp framkallade efter
nederlaget vid Bouvines (se d. o. samt England,
sp. 611) en väpnad resning af baronerna. Fåfängt
sökte Johan genom medgifvanden åt prästerskapet
draga detta öfver på sin sida, och lika fruktlöst
blef hans försök att vinna anhängare bland de ofrälse
genom ett privilegiebref (karta) åt London. Stadens
portar öppnades 17 maj 1215 för baronernas här under
befäl af Robert Fitzwalter (se denne), och vid det
allmänna affall, som nu följde, återstod för Johan
intet annat än att på Runnymedes äng (nära Windsor)
börja underhandlingar. Redan på dessas första dag, 15
juni, måste han underkasta sig baronernas fordringar,
framställda i 49 artiklar ("capitula"), och på
grundvalen af dessa utskrefs Magna charta. Den blef
sannolikt ej färdig att mottaga Johans stadfästelse
– genom påtryckning af det kungliga sigillet –
förr än 19 juni, men den är (ante)daterad 15 juni
(underkastelsedagen). Den bekräftades med ömsesidiga
eder. – Åtskilliga försök ha gjorts att inordna
Magna charta under moderna rättskategorier (grundlag,
oktrojerad författning o. s. v.); i själfva verket
var den en af dessa konungaförsäkringar (se
Handfästning),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
