Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratus cum imperio ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom hvilka aristokratien i åtskilliga länder under
medeltiden till sin fördel utnyttjade den germanska
uppfattningen af konungamaktens begränsbarhet
(se Germaner, sp. 1042–43). Också är det i full
öfverensstämmelse med denna uppfattning, liksom med
den feodala, som Magna charta genom rätt till väpnadt
motstånd och ej genom moderna konstitutionella
garantier söker betrygga de aftvungna villkorens
helgd. Dess 61:a § bemyndigade nämligen en af
och bland baronerna utsedd 25-mannanämnd att, om
konungen bröte öfverenskommelsen, med hjälp af hela
landet ("cum communa totius terræ") göra honom
all möjlig skada, genom intagande af hans borgar
och besittningar, till dess rättelse vunnes (jfr
ett liknande stadgande i Kalmar recess,
se d. o.). Ej heller proklamerar Magna charta några
allmänna frihetsprinciper, utan dess bestämmelser
gå ut på afskaffandet af bestämda faktiska missbruk
– såsom stridande mot häfdvunnen rätt – något,
som äfven sedermera blef utmärkande för engelska
frihetssträfvanden. De flesta af dessa bestämmelser
afsågo skydd mot länsherrliga öfvergrepp af konungen
(missbruk af förmynderskap, giftorätt o. s. v.), såsom
naturligt var, då Magna charta närmast framtvungits
af länsaristokratien. Betydelsefullt var emellertid,
att skyddet sökts i allmängiltiga rättsnormer. I
Frankrike, där länsaristokratien i sådana fall
hufvudsakligen litade blott till individuella
resningar, fick konungamakten öfverhanden och blef
enväldig. I England hade vasallerna hädanefter att
stödja sig på en af konungen som bindande erkänd
urkund, och deras opposition kunde därför antaga
konstitutionella former och leda till konstitutionella
konsekvenser. Som ofvan nämnts, genomdrefvos
under medeltiden äfven utom England aristokratiska
konungaförsäkringar, men i olikhet med de flesta
af dessa kom Magna charta att gagna äfven icke
aristokratiska samhällsklasser. Då all jordbesittning
i England var af feodal natur, berördes nämligen alla
jordinnehafvare med tryggad besittningsrätt (se
Freehold och Länsväsen, sp. 203), äfven ofrälse
angel-saxiska, af de stipulerade inskränkningarna,
helst dessa (§ 60) uttryckligt förklarades skola
binda äfven kronvasallerna i förhållande till deras
läntagare, och dessutom måste "baronerna" gälda de
öfriga folkklassernas medverkan genom att i Magna
charta intaga åtminstone några direkta bestämmelser
till dessas fördel. Till följd häraf ha sträfvandena
att åt hela folket vinna konstitutionell frihet kunnat
erhålla stöd i detta öfvervägande feodala frihetsbref,
och därför har Magna charta icke utan skäl kommit
att i England betraktas som den nationella frihetens
palladium. – Magna charta var urspr. ej indelad i
paragrafer, men de tryckta editionerna ha uppdelats
i 63 sådana. Af dem, som voro riktade mot missbruk
af de iänsherrliga rättigheterna, ha i synnerhet §§
12 och 14 blifvit ryktbara, hvilka för utkräfvande
af scutagia och icke sedvanliga feodala bevillningar
(aids, se Länsväsen, sp. 199) fordra samtycke af
en riksförsamling (commune concilium), bestående ej
blott såsom dittills af kronans andliga och världsliga
storvasaller ("lorder", "baroner"), utan äfven af
samtliga mindre omedelbara vasaller. Man har nämligen
häri sett upphofvet
till parlamentets skattebevillningsrätt, men en sådan
riksförsamling kom aldrig till stånd, och stadgandena
därom liksom § 61 (om rätten till väpnadt motstånd)
utelämnades vid kartans förnyande under Johans son
Henrik III. I st. f. samtliga mindre kronvasaller
kallades sedermera valda grefskapsriddare och
ombud från städerna (se England, sp. 612), och först
därigenom bereddes möjlighet till parlamentariska
garantier för skattebevillningsrätten. En del
§§ sökte, ej blott i aristokratiens, utan ock i
rättssäkerhetens intresse, reglera den domsrätt,
hvarigenom de engelske konungarna inskränkt den
feodala (se Länsväsen, sp. 203), och en
af dessa var den ryktbara 39:e, som stadgade,
att ingen fri man fick fängslas, beröfvas egendom
eller straffas utan laga dom af sina likar (pares)
eller enligt landets lag. Det är sannolikt, att
med "fri man" här menas blott freeholder, och
visst är, att "dom af likar" ej, såsom antagits,
syftade på jurydom, utan på de feodala domstolarnas
sammansättning (se Länsväsen, sp. 199), men i
alla fall blef detta stadgande grundläggande för den
följande engelska lagstiftningen till betryggande
af egendomsrätt och personlig säkerhet. Bland
stadganden till förmån för andra klasser än den
egentliga feodaladeln märkas stadfästelse af den
engelska kyrkans fri- och rättigheter, löfte, att
förbudet mot egenmäktigt påläggande af aids skulle
komma äfven Londons borgerskap till godo, bekräftelse
på Londons och andra städers gamla friheter, löfte om
likformighet i mått och vikt och tillåtelse för köpmän
att fritt komma in i landet och lämna det. – Magna
charta utfärdades i en mängd officiella exemplar,
af hvilka 4 finnas i behåll (2 i British museum,
1 i Salisbury och 1 i Lincoln). – Innocentius III
löste Johan från hans samtycke till Magna charta,
men under det däraf förorsakade inbördes kriget
afled Johan 1216, och under hans efterträdare Henrik
III förnyades akten 1216, 1217 och 1225 med vissa
förändringar; 1225 års karta gällde länge för att
vara den ursprungliga och låg till grund för de äldre
tryckta editionerna (den äldsta trol. 1499). Den
första kritiska uppl. utgafs 1759 af Blackstone
(se denne). I S\erige är Magna charta utgifven af
H. Hjärne, "Medeltidens statsskick, valda texter"
(1895). Jfr W. Stubbs, "Select charters" (1870),
och W. Sh. McKechnie, "Magna carta" (1905).
S. B.
Magna charta island [mä’gna kä’t8 äiland],
en ö i Thames, mellan Staines och Windsor nära
Egham (se d. o.), där konungens och baronernas
ombud underhandlade om Magna charta, innan
konungen stadfäste den på Runnymedes än».
J- F- N.
Magnälium. Se G j u t n i n g, sp. 1234, och L e-ge
r i n g, sp. 40.
Magna mäter, lat. ("stormodern"). Se C y be le och
R h e a.
Magnan [manja7], Bernard Pierre, marskalk
af Frankrike, f. 1791, d. 1865, ingick 1809 i
franska armén och deltog som kapten i slaget vid
Waterloo 1815. Han gick 1832 i belgisk krigstjänst
och utnämndes till brigadgeneral, återinträdde
1839 i fransk krigstjänst och utnämndes 1840
till befälhafvare öfver 16:e militärdivisionen (i
dep. Nord). När prins Louis Napoleon 1840 förberedde
expeditionen till Boulogne, lät hac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
