Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madagaskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarje provins har sin infödde styresman, hvartill
vanligen utnämnes den, som folket valt. Hvarje
by bildar ett slags kommun med en för tre år vald
föreståndare. Fransk lag gäller för européer och i
mål mellan dem och infödingar, men i mål mellan de
sistnämnde tillämpas sedvanerätt. Hvarje underdomstol
har jämte en fransk domare två infödda bisittare. –
Koloniens inkomster härröra dels från direkt
beskattning (grundskatt, husskatt och personella
skatter), tullar och andra indirekta skatter,
licenser, försäljning af koloniland samt bidrag från
moderlandet. För 1910 hade budgeten 30,54 mill. frcs
i inkomster och utgifter. Moderlandets tillskott var
s. å. 15,5 mill. frcs, hufvudsakligen för militära
ändamål. Koloniens skuld var s. å. omkr. 100
mill. frcs. Enligt hvad som meddelats i franska
senaten (febr. 1909), beskattas allting på ön,
och ej förr har ett företag vunnit framgång, än
det beskattas så tungt, att det går under, och vissa
skördar förstöras af kolonisterna, som nedlagt arbete
på dem; så är fallet med tobak, socker och äfven i
fråga om smörtillverkning, kreatursafvel m. m. Oaktadt
denna mördande beskattning har moderlandet 1895-1908
måst ge ut mer än 200 mill. kr. för kolonien, och
denna utgift ökas fortfarande.
Historia. Arabiska nybyggen funnos på M. långt
tillbaka i tiden, och språket har rönt inflytande
af arabiskan. 1500 sågs ön sannolikt första gången
af en europé, portugisen Diogo Diaz i Pedro Cabrals
indiska flotta. Bland stammarna på M. framträdde
sakalava (i s. v.) mot midten af 1600-talet som ett
eröfrande folk. De trängde mot n., underkufvade en
stor del af ön samt bildade två riken, hvilka hade
öfverväldet till slutet af 1700-talet. Då reste sig
hovastammen i den centrala prov. Imerina under sina
krigiska och energiska höfdingar Andrianimpoina och
hans son Radama, gjorde sig oberoende af sakalava,
underkufvade de kringboende stammarna och svingade
sig upp till öns mäktigaste folk, därvid understödda
af engelsmännen med vapen och ammunition. Med
Radama I, som 1810 grundlade hovariket, börjar M:s
egentliga historia. Denne härskare blef tillika
sitt folks civilisator. Han uppförde skolor och
sände ynglingar till Mauritius och England för att
undervisas i tekniska yrken, förbjöd slafhandeln
och tillät missionärer att inkomma (1820). Men
i juli 1828 dödades han genom gift af en af sina
gemåler, Ranavalona I, hvilken, sedan hon jämväl
bragt flera af Radamas anförvanter om lifvet,
utropades till drottning och sedermera regerade med
blodig despotism, utplånande så mycket som möjligt
alla spår af europeisk civilisation. Kristendomen
utrotade hon med de grymmaste medel och afbröt all
förbindelse med engelsmännen, som fullständigt
behärskat företrädaren. Efter drottningens
död (1861) och hennes son Radama II:s
tronbestigning öppnades ön åter för européerna,
och missionärerna började ånyo sin verksamhet. Men
genom den hänsynslöshet, hvarmed konungen gynnade
utlänningarna, retade han hova-ädlingarna, och dessa
bildade en sammansvärjning, för hvilken han föll
offer (1863). Hans änka Rasoherina afslöt
1865 vänskaps- och handelsfördrag med England och
Nord-Amerikas förenta stater. Hon efterträddes 1868
af sin kusin Ranavalona II.
En af dennas första regeringsåtgärder var
att offentligen erkänna kristendomen, till hvilken
hon och hennes gemål, premiärministern, öfvergingo
(1869). Från denna tid gjorde undervisning och
upplysning stora framsteg, och hovaregeringen
sträfvade att få M. erkändt som en själfständig
civiliserad stat. Ranavalona II dog 13 juli 1883 och
efterträddes af sin systerdotter Ranavalona III,
som 1897 afsattes af fransmännen.
Portugiserna namngåfvo de flesta uddar, men gjorde
intet kolonisationsförsök. Sådana gjordes däremot
af holländare och engelsmän, men misslyckades. Ett
gifvande sjöröfveri idkades omkr. 1700 från M. och
S:te Marie af en samling fribytare af skilda
nationer. Förföljda af sjömakternas krigsskepp,
erbjödo de slutligen Karl XII genom deputerade flera
gånger protektoratet öfver ön under erbjudande af
ofantliga summor för att bli tagna under svenskt
skydd, och 24 juni 1718 utfärdades protektionsbref
samt vidtogos i sammanhang därmed åtgärder
för etablerandet af närmare förbindelser med
fribytarna. (Svenska regeringen släppte ej tanken
på en malagassisk kolonisation ur sikte; en 1721
för ändamålet utrustad expedition under kommendör
Ulrich kom dock icke längre än till Cádiz. 1727-28
återupptogs, på enskildt initiativ, arbetet för
en sådan.) I senare hälften af 1600- och under
hela 1700-talet försökte fransmännen grundlägga
militärkolonier på flera ställen af östra kusten,
ehuru med ringa framgång. Och i början af 1800-talet
uppgåfvo de alla sina besittningar på själfva M.,
men innehade fortfarande småöarna S:te Marie och
Nossi Bé. Sommaren 1882 upptogo de emellertid med
allvar de redan af Ludvig XIII år 1642 proklamerade
besittningsanspråken på vissa delar af kusten. De
sände krigsskepp till M., besatte i juni 1883 Tamatave
och tvungo i dec. 1885 hovadrottningen att erkänna
Frankrikes protektorat, afträda viken Diego-Suarez
jämte kringliggande område till Frankrike och betala
en krigsskadeersättning af 10 mill. frcs. Däremot
förpliktade sig Frankrike i fredsslutet att
ej inblanda sig i öns administration. Ordet
"protektorat" undveks omsorgsfullt i fördraget,
ehuru de franska underhandlarna utan tvifvel afsågo
ett sådant, öns utrikesärenden skulle kontrolleras
af en fransk resident i hufvudstaden med militärisk
eskort. Hova-regeringen respekterade ej fördraget,
residenten var snarare gisslan än representant för
skyddsherren, och han kunde ej vinna det inflytande,
som franska regeringen ansåg sig ha rätt att
kräfva. M:s premiärminister Rainilaiarivani var
ej benägen att ge Frankrike några företräden samt
underhöll och lät brittiska officerare inöfva en stor
armé, beväpnad med moderna gevär och delvis modernt
artilleri, och då slutligen fransmän mördades och
plundrades, framställde residenten i okt. 1894 ett
ultimatum, på hvilket hovaregeringen svarade, att
den skulle vika endast för våld, men gjorda vissa
medgifvanden. Franska regeringen utrustade då, i
febr. 1895, en expedition under general Duchesne till
M. Tamatave besattes redan i dec. 1894 af trupper från
Réunion. Från Mojanga på västkusten framträngde den
17,500 man starka hären, som led stora förluster till
följd af terrängens och klimatets svårigheter, mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
