Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lysgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Lysgas
104
för kolsyre-, dels för vätesvailebindningen, hvarjämte
den använda massan blir mycket illaluktande och
därför svår att handtera. Kalkrc-ningen har därför
bibehållits endast vid en del engelska verk, där
bestämmelserna om gasens svafvelhalt nödvändiggjort,
att äfven en del af kol-svaflan borttages. Numera
användes nästan uteslutande järnoxidhydrat som
reningsmedel. Det har framför kalk den stora fördelen,
att det, sedan det blifvit mättadt med vätesvafla,
åter kan göras användbart genom oxidation med luft
och således kan användas flera gånger. Större delen
af den cyan, som ej upptages vid cyantvättningen
eller är kvar i gasen, om ej dylik tvättning
finnes, upptages också af järnoxidhydratet i form af
ber-linerblått. Järnoxidhydrat förekommer i naturen
färdigbildadt i form af myrmalm. Denna skall för att
vara lämplig för gasrening vara lös, fri från hårda
bollar samt porös, så att den lätt genomsläpper
gasen. Konstgjord massa, bl. a. alkali-seradt
järnoxidhydrat, användes äfven ofta som tillsättning
till myrmalmen. Reningsmassan upptager vätesvaflan i
form af svafveljärn. Sedan den blifvit mättad, uttages
den ur kistorna och utbredes på ett golf och får
ligga utsatt för luftens inverkan. Genom omskyffling
och fuktning med vatten påskyndas oxidationen,
massan blir ljusare, och svafveljärnet öfverföres
åter till järnoxidhydrat under bildning af fritt
svafvel, som utspäder massan. Massan är därefter
åter färdig till användning. Denna regeneration
kan också till en del ske i reningskistorna genom
tillsättning af l-2 proc. luft till gasen, innan
den inkommer i kistorna. Massan kan på detta sätt
användas mycket längre, innan den behöfver uttagas
för fullständig regeneration; per kbm. massa renas
vid lufttillsättning dubbelt så mycket gas som då ej
lufttillsättning användes. Massan inlägges vanligen
i 4 reningskislor, af den konstruktion, som
fi-
Fig. 10. Keningskista. (Genomskärning.)
fig. 10 visar, med gasledningarna så anordnade,
att kistorna kunna kopplas efter hvarandra i
hvilken ordning som helst. Af dessa användas 3
kistor för reningen, medan den 4:e står som reserv
eller är under ombyte. Kistorna drifvas så, att
gasen är fullständigt fri från vätesvafla efter den
andra kistan; den tredje upptar möjligen befintliga
spår. Hvarje kista bildas af smärre gjutjärns-plåtar,
skrufvade tillsammans. Kistorna göras vanligen 1,5 ä
2 m. djupa, bredd och längd afpassas så, att lämplig
volym efter verkets storlek erhålles. Kistan täckes
med ett lock af plåt, som fastkläm-
mes medels skrufvar. Tätningen åstadkommes antingen
genom gummilister, torr tätning, eller vätskespärr,
våt tätning. I förra fallet utföres locket i flera
delar, i senare fallet i en och förses med kanter,
som neddoppa i en med vatten fylld ränna på kistan (se
fig.), l kistan finnas gjutna stag mellan väggarna,
på dessa inläggas galler af träribbor af olika
form. Vanligen finnas 4 dylika galler öfver hvarandra
i hvarje kista, hvarvid gasen inledes så, att den
delas i två strömmar, som genomgå två lager hvardera.
Sedan gasen är fullständigt renad, ledes den genom
en stationsgasmätare (fig. 11), i
Fig. 11. Stationsgasmätare. (Genomskärning,)
hvilken all den tillverkade gasen uppmätes. Mätaren
består af en liggande cylinder, som till något
mer än halfva höjden är fylld med vatten. Inuti
denna rör sig en trumma, som genom fyra plana,
mot axeln snedt ställda skoflar delas i fyra
lika stora kammare. Trumman begränsas i sidled
af täckskoflar, som delvis täcka hvarandra,
men placerade så, att de lämna breda springor,
som tjänstgöra som aflopp från kamrarna. Genom
gasens öfvertryck får trumman en roterande
rörelse. Trumaxeln är genom kugghjulsutväxlingar
förbunden med ett visarverk, som direkt anger den
passerade gaskvantiteten. Rotationshastigheten
är vanligen 80-100 hvarf pr timme. Mätaren är
förledd med en anordning, som håller vattenhöjden
i densamma konstant, för att ej mätfel skola
uppstå. - Från mätaren kommer gasen sedan in
i gasklockan 1. gasometern, som utgör ett
uppsamlingsrum för densamma. Förbrukningen
är mycket varierande under olika timmar af
dygnet, medan tillverkningen är tillnärmelsevis
konstant. Gasklockan tjänstgör således som magasin:
den upptar tillverkningsöfverskottet de timmar,
då förbrukningen är liten, och afsänder det igen,
när förbrukningen blir större än tillverkningen. På
detta sätt erhålles äfven delvis en utjämning af
de olika dygnstillverkningarna. Gasklocksutrymmet
utgör vanligen 60- 70 proc. af verkets största
tillverkningsförmåga pr dygn. En gasklocka består af
följande hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
