Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johanna "påfvinnan" - Johanna (eng. Jane), drottningar av England. Se Grey 5, Henrik, sp. 434 och Seymour - Johanna (fr. Jeanne), franska drottningar: 1. Filip den skönes gemål. Se Johanna, drottningar av Navarra. - 2. J. af Valois, Ludvig XII:s gemål. Se Annunciater 3 - Johanna (sp. Juana) - Johanna (fr. Jeanne) drottningar av Navarra - 1. Johanna I - 2. Johanna II - 3. Johanna III - Johanna (it. Giovanna), drottningar av Neapel - 1. Johanna I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påfveraden mellan Leo IV (d. 855) och Benedikt III
(d. 858). Berättelsen om ”påfvinnan Johanna”
förekommer, såvidt kändt är, första gången i midten
af 1200-talet hos Jean de Mailly och efter honom
hos Estienne de Bourbon; båda förlägga hennes
uppträdande till omkr. 1100. Sin spridning har
den vunnit förnämligast genom Martins af Troppau
bekanta världskrönika, som placerar påfvinnan
mellan Leo IV och Benedikt III. I sin utbildade form
förmäler sägnen, att ”påfvinnan” härstammat från
Mainz eller England, i manlig dräkt, studerat i
Aten, i Rom väckt uppseende genom sin lärdom
och valts till påfve 855 och därefter berömligen
regerat i 2 1/2 år, tills hon under en procession
oförmodadt röjt sitt kön genom att på gatan gifva
lifvet åt ett barn, hvarefter hon af blygsel
uppgifvit andan eller — enligt andra — af den
uppretade folkmassan stenats. Berättelsen går förmodligen
tillbaka till en romersk folksaga, som enligt
Döllinger haft sitt upphof i vissa kända förhållanden,
näml. dels att från Paschalis II:s tid (1099)
till Leo X:s (1521) den nyvalde påfven under en
af invigningsceremonierna tog sin plats på två
stenstolar med öppen sits, hvilket lätt kunde ingifva
föreställningen, att därmed afsågs en undersökning
af den valdes kön, dels att vid en gata i Rom,
hvilken de påfliga processionerna undveko —
förmodligen på grund af dess ringa bredd — fanns en
illa medfaren bild, som ansågs föreställa en kvinna
med sitt barn och sålunda kunde antagas syfta på
den sällsamma tilldragelsen, äfvensom en gammal
inskrift, som misstolkades. Se Döllinger, ”Die
papstfabeln des mittelalters” (1863; ny uppl. af Friedrich
1890).
(T. H—r.)
Johanna (eng. Jane), drottningar af England. Se
Grey 5, Henrik, sp. 434, och Seymour.
Johanna (fr. Jeanne), franska drottningar: 1.
Filip den skönes gemål. Se Johanna, drottningar
af Navarra. — 2. J. af Valois, Ludvig
XII:s gemål. Se Annunciater 3.
Johanna (sp. Juana), drottning af Kastilien och
Aragonien, dotter till Ferdinand af Aragonien och
Isabella af Kastilien, f. 6 nov. 1479 i Toledo,
d. 12 april 1555 i Tordesillas, förmäldes 1496 med
ärkehertig Filip den sköne af Österrike och efterträdde
1504 sin moder som drottning af Kastilien, dock så,
att enligt Isabellas förordnande konung Ferdinand
vid behof skulle föra regentskapet, tills J:s äldste
son, Karl, hunnit myndig ålder. Ärkehertig Filip
lyckades dock vinna den kastilianska adelns understöd
och erkändes som konung. Efter hans död
(1506) träffades J. af en obotlig sinnessjukdom,
hvaraf redan förut spår visat sig, och tillbragte
återstoden af sitt lif på slottet i Tordesillas. Konung
Ferdinand styrde i hennes ställe till sin död, 1516,
och därefter hennes son Karl. Under de kastilianska
städernas uppror 1520 ställdes J. af de upproriske
till namnet i spetsen för styrelsen. — Litt.: Roesler,
”J. die wahnsinnige” (1870), v. Höfler, ”Donna
Juana” (1885), Villa, ”La reina doña Juana la
loca” (1892).
Johanna (fr. Jeanne), drottningar af Navarra. 1.
J. I, dotter af Henrik I af Navarra och Blanche
af Artois, f. 1270, d. 1305 i Vincennes,
uppfostrades vid Filip III:s af Frankrike hof och
förmäldes med hans andre son, sedermera konung Filip
den sköne, 1284. J. styrde själf Navarra med stor
duglighet och besegrade bl. a. i egen person Henri
III af Bar, som infallit i det med Navarra förenade
Champagne, vid Comines (1297). — 2. J. II,
dotter till den föregåendes äldste son, konung
Ludvig X af Frankrike och Navarra, d. 1349, var som
sådan berättigad att ärfva Navarra vid sin faders död
(1316), men kom icke i besittning af detsamma förr
än 1328, sedan hennes yngste farbroder, Karl IV
(som konung af Navarra Karl I), aflidit utan manlig
afkomma. På grefskapet Champagne, som äfven
tillhört Ludvig X, gjorde hon inga anspråk; det
tillföll därför den nye franske konungen, Filip VI.
J. var förmäld med grefve Filip af Évreux och blef
1343 änka. Hon efterträddes af sin son Karl II
den elake. — 3. J. d’Albret, dotter af Henrik
II af Navarra och Margareta af Angoulême, Frans
I:s af Frankrike syster,
f. 7 jan. 1528, d. 5
juni 1572, förmäldes
1548 med Anton af
Bourbon och
efterträdde 1555 sin fader på
tronen. Kraftfull och
statsklok, blef hon ett
af protestantismens bästa
stöd i Frankrike och
Navarra, där hon 1567
införde kalvinismen.
Hon, liksom sedermera
hennes son, Henrik IV
af Frankrike, var
hugenotternas enande kraft
och stöd under de religiösa striderna i
Frankrike. För att återvinna den af spanjorerna 1512
eröfrade delen af Navarra samtyckte hon till sonens
förmälning med Margareta af Valois, Karl IX:s
syster, men hindrades af döden att deltaga i de
hemska bröllopshögtidligheterna (jfr Bartolomeinatten).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
