Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 21-22 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johanna I - 2. Johanna II - Johanna Darc. Se Jeanne d'Arc. - Johannelund - Johannes, "kärlekens apostel" - Johannes. 22 påfvar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Petrarcas lärjunge och firades af skalder och lärde.
— Litt.: Baddeley, ”Queen Joanna I of Naples”
(1893), Scarpetta, ”Giovanna I di Napoli” (1903).
— 2. J. II, dotter till ofvannämnde Karl af
Durazzo (sedan konung Karl III af Neapel), f. 1371,
d. 2 febr. 1435, var änka efter ärkehertig Vilhelm
af Österrike, då hon 1414 efterträdde sin broder
Vladislav på Neapels tron. 1415 äktade hon Jakob
II af Bourbon, grefve af La Marche, som lät afrätta
J:s gunstling Pandolfo Alopo och själf tog makten,
men störtades af de store, flydde till Frankrike 1417
och dog 1438 som franciskanmunk. Afundsjukan
mellan två af drottningens gunstlingar,
storkonnetabeln Sforza och Giovanni di Caraccioli, framkallade
nya förvecklingar. Sforza slöt sig till Ludvig III
af Anjou (sonson till den ofvannämnde), som gjorde
anspråk på Neapels krona. Till sin hjälp inkallade
J. konung Alfons V af Aragonien, som hon
adopterade till arfvinge (1421). Men snart uppstod
spändt förhållande dem emellan, och J. belägrades
af Alfons i Capua. Hon befriades dock af Sforza
och adopterade (1423) Ludvig, som återvann Neapel.
Efter Ludvigs död, 1434, adopterade J. hans broder
Renatus (René), som ock efterträdde J., då med
henne äldre huset Anjou i Neapel utdog. Jfr
Faraglia, ”Storia della regina Giovanna II d’Angiò"
(1904).
1 o. 2. (G. W—k.)

Johanna Darc. Se Jeanne d’Arc.

Johannelunds missionsinstituts hufvudbyggnad.

Johannelund, gård i Bromma socken, Stockholms
län, vid Ulfsundafjärden af Mälaren, inköptes i
juli 1863 för 50,000 kr. af Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, som där i sept. s. å. öppnade ett
missionsinstitut ”för att upptaga, pröfva, fostra,
undervisa och utsända unga män, som ha håg och
gåfvor för missionskallet”. Till en början var
institutet afsedt endast för den yttre
missionsverksamheten, men numera är äfven missionsskolan för
bildande af kolportörer förlagd dit. Vid
Johannelund hållas årliga friluftsfester af de till
Fosterlandsstiftelsen anslutna missionsvännerna i samband
med nämnda stiftelses årsmöte. Se vidare
Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
(J. T. B.)

Johannes, ”kärlekens apostel”, broder till Jakob
d. ä., son till fiskaren Zebedeus och dennes hustru,
Salome, samt antagligen född i den galileiska staden
Betsaida, var frälsarens mest förtrogne lärjunge.
Han blef först en af Johannes döparens hängifnaste
lärjungar och öfverflyttade sedan sin hängifvenhet
på honom, hvilken Döparen utpekade som den
utlofvade Messias. J. idkade, liksom fadern, fiskarens
yrke. Under förutsättning att aposteln J. och
evangelisten J. äro identiska, egde J. en långt större
begåfning än sin broder Jakob och var en djup,
kontemplativ natur, som helst försänkte sig i det
inre lifvets stilla värld. Därför fäste han sig
särskildt vid det djupare i frälsarens tal, som gick
förbi den stora mängden, och detta har han i sitt
Evangelium bevarat åt eftervärlden. Men därför
var han ingalunda vek och blödig, såsom den
allmänna föreställningen och konsten präglat hans bild.
Full af eld, var han ”en tordönsman”, enl. Jesu
eget ord (Mark. 3: 17), som ville nedkalla eld
från himmelen öfver otrogna samariter (Luk. 9: 54).
Med denna evangeliska berättelse öfverensstämmer
den af Irenæus anförda historien, att J. en gång
vid inträdet i ett offentligt badhus genast rusat ut,
då han fick se den gnostiske irrläraren Cerinthus,
emedan han ej ville vistas under samma tak som
en så gudlös människa, af fruktan att huset skulle
instörta. Enligt den kyrkliga traditionen verkade
han som kyrkans ledare från Efesos under den
apostoliska tidens sista skede. Därifrån förvisades han,
enl. traditionen, under kejsar Domitianus’ 14:e eller
15:e regeringsår (94 eller 95) till ön Patmos, där
han såg de syner, som han i Uppenbarelseboken
tecknat. Ehuru kyrkofäderna samstämmigt förlägga
förvisningen till denna tid, har en modern hypotes
i exegetiskt intresse förlagt den till kejsar Neros
tid. Till Efesos återvände J. vid Nervas
tronbestigning (år 96), och där dog han, efter år 100, den
sist kvarlefvande af apostlarna och den ende, som
ej led martyrdöden. En sägen gick bland de kristne,
att han skulle upplefva Kristi återkomst (jfr Joh.
21: 23). 27 dec. är i katolska kyrkan hans
åminnelsedag. J. anses vara författaren jämväl till
”Johannes första bref”; om han skrifvit det 2:a och
det 3:e är mera ovisst. Jfr Johannes’
evangelium och Uppenbarelseboken. – Om
ett par exempel på framställning af J. inom den
bildande konsten se pl. till art. Apostel och
Dürer.
J. P.

Johannes. 22 påfvar ha burit detta namn (den
siste af dem kallas emellertid J. XXIII, emedan
den tjugonde i ordningen oriktigt kallade sig J.
XXI).

1. J. I den helige (523–526), f. i Toscana,
sändes mot sin vilja af Teoderik den store på en
beskickning till Bysans för att utverka inställandet
af den kättarförföljelse, som kejsar Justinus 523
anordnade och som gick ut öfver de arianske goterna
vid Donau, hvilka därför anropat sina italienska
trosförvanter om hjälp. Ehuru J. lyckades bringa
sitt värf till önskad utgång, blef han efter
återkomsten till Ravenna 526 – af hvad orsak synes
dunkelt – kastad i fängelse, där han s. å. afled.

2. J. II (533–535) hette förut Mercurius
Johannes, var presbyter vid kyrkan San
Clemente och valdes efter en häftig valstrid till påfve
med konungamaktens hjälp. Han invecklades i de
monofysitiska stridigheterna samt lät för
äktenskapsbrott inspärra biskop Contumeliosus af Riez i ett
kloster och utnämnde Cæsarius från Arles till vikarie
– den första yttringen af påfvens myndighet på
detta område.

3. J. III (561–574), till börden romare,
lyckades med Rom återförena de frånfallna
kyrkoprovinserna (Ravenna, Milano).

4. J. IV (640–642), från Dalmatien, fördömde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>