- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
17-18

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir - Johan Kasimir. Se Johan, konungar af Polen 1. - Johan Kristiernsson. Se Vasaätten. - Johan Kristineson - Johan Manuel. Se Juan Manuel - Johan Månsson till Göksholm. Se Natt och Dag - Johan Månsson - Johanna, astron. - Johanna, en av Komoro-öarna. Se Anjouan - Johanna "påfvinnan"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förtroligaste förhållande med svenska konungahuset,
hvilket ännu mera befästes, då den
kärlek, som han fattat för Gustaf Adolfs
halfsyster, prinsessan Katarina, af henne
fullt besvarades. Trots J. K:s reformerta
trosbekännelse kom en äktenskapsförbindelse
till stånd, och bröllopet firades på
Stockholms slott 11 juni 1615. De nygifta
begåfvo sig först i slutet af 1617 till sitt
lilla furstendöme. Då detta emellertid snart
utsattes för trettioåriga krigets härjningar,
nödgades J. K. först inflytta till Strassburg,
men då hans ställning blef alltmera hotad,
ej blott till följd af hans släktskap med den
besegrade kurfursten Fredrik V af Pfalz, utan
särskildt på grund af de uppdrag han af honom
mottagit att inleda understödsförbindelser med
Nordens konungar, Kristian IV och Gustaf II
Adolf, följde han 1622 den senares uppmaningar
att för sig och de sina söka en tillflykt i
Sverige. Den furstliga familjen tog sin fasta
bostad på Stegeborgs slott, hvilket J. K. fick
i förläning som underpant på sin gemåls
innestående brudskatt. Gustaf Adolf skattade
högt J. K:s stora förstånd och många redbara
egenskaper samt gaf honom flera ansvarsfulla
uppdrag. Så hvilade på J. K. under hela
fortsättningen af polska kriget omsorgen om
de svenska truppernas rekrytering, mönstring
och utsändning samt öfverinseendet öfver
krigsstaten i dess helhet. Och sedan konungen
(1630) inlåtit sig i det stora tyska kriget,
uppdrog han formligen åt pfalzgrefven uppsikten
öfver kammarverket (finansväsendet) jämte
fortsatt tillsyn öfver krigsväsendet. Enskildt
i sina bref ställde konungen vidare på honom
det anspråk, att han skulle hålla ett vaksamt
öga på de allmänna ärendenas gång och deras
kraftiga bedrifvande. Ehuru samtliga riksråden
satte pfalzgrefvens insikter, duglighet och
redbarhet mycket högt och några af dem voro honom
personligen varmt tillgifna, kunde de ej lida,
att den främmande fursten skulle intaga någon
plats i Kristinas förmyndarstyrelse eller med
stödet af sin nära släktskap med konungahuset
tro sig berättigad till några förmåner i fråga
om landets politiska förhållanden eller dess
statsförvaltning. Emellertid yrkade man på,
att han fortfarande skulle sköta kammarverket,
tills en förmyndarregering hunnit ordnas
och riksskattmästare tillsättas. Redan
i midten af juni 1633 lämnade han dock
befattningen, då han dels mottog ständiga
afslag på sina framställda anspråk, dels såg
utsikterna på riksskattmästarplatsen alltmera
aflägsnas. Pfalzgrefvens sträfvanden afsågo
emellertid vida mindre att för egen räkning vinna
fördelar af större betydenhet än att bereda sin
ätt arfsrätt till svenska tronen. Men hans planer
mötte det största motstånd hos rådet, och den
spänning, som häraf uppstod, bidrog att till
en tid ganska mycket förbittra pfalzgrefvens
dagar. Småningom lade sig dock oviljan på
ömse sidor; rådet anförtrodde åt prinsessan
Katarina drottning Kristinas uppfostran, och Axel
Oxenstierna, pfalzgrefvens ifrigaste motståndare,
när det gällde vinnandet af förmåner, som kunde
få något slags politisk karaktär, tog sig an
äldste sonens, Karl Gustafs, uppfostran och
beredde honom tillfälle att besöka främmande
länder. Nya konflikter uppstodo emellertid, då
pfalzgrefven flera år senare dels återupptog
frågan om successionen, dels sökte få Karl
Gustaf anställd i statens tjänst, dels äfven
syntes vilja framhålla planen på en förmälning
mellan honom och drottningen. Hon löste alla dessa tvister,
då hon i stället för sin hand skänkte Karl Gustaf
sin krona. Själf emottog J. K. af drottning Kristina
bekräftelse på ärftligheten af Stegeborgs län och
upphöjdes af henne därjämte till hertig af nämnda
län. Stilla och tillbakadraget förflöt hans lif, sedan
han lämnat sin befattning med kammarverket och
återvändt till Stegeborg, men ofta anlitades i viktiga
fall hans kloka och mogna råd t. o. m. af hans forne
motståndare. Den korrespondens, som under
prinsessan Katarinas vistelse vid hofvet fördes mellan de
båda furstliga makarna och som ännu till stor
omfattning finnes förvarad i Riksarkivet, lämnar ej blott
en klar inblick i bådas karaktär, utan innehåller
äfven ganska värderika upplysningar rörande inre
politiska förhållanden och verkliga kulturbilder i
fråga om det enskilda lifvet. J. K. efterlämnade
sönerna Karl Gustaf (se Karl, svenska konungar, 4)
och Adolf Johan (se denne) samt döttrarna Kristina
Magdalena, Maria Eufrosyna (se De la Gardie,
4) och Eleonora Katarina (se denna). En son och en
dotter hade aflidit i späd ålder.
O. v. F.*

Johan Kasimir, konung af Polen. Se Johan,
konungar af Polen 1.

Johan Kristiernsson, riksråd. Se Vasaätten.

Johan Kristineson tillhörde den ätt, som förde en
sparre i vapnet. Han egde gods i Finveden, Västergötland
och Skåne och var 1341 höfding (”advocatus”)
i sistnämnda landskap. 1344 insattes han af
konung Magnus Eriksson i den under konungens
vistelse i Norge tillförordnade svenska regeringen och
bar då titeln konungens högste ämbetsman (”officialis
noster generalis”). 1346 nämnes han i konungens
och drottning Blankas testamente som en af dettas
exekutorer. Han lefde ännu 1359, men var död
1361.
B. S.*

Johan Manuel, spansk infant, författare. Se
Juan Manuel.

Johan Månsson till Göksholm, riksråd. Se
Natt och Dag.

Johan Månsson, sjöofficer, nautisk författare, d.
1658 ombord å skeppet ”Leoparden” i en drabbning
mellan svenska och danska flottan i Öresund, var
kapten vid amiralitetet och ”ålderstyrman”
(lotsdirektör), då han 1644 utgaf Een siö-book, som
innehåller om siöfarten i Östersiön, jämwäl om koosar,
landkänningar
etc., hvartill 1645 kom ett nytt Passkort
öfver Östersjön ”i platt”. En 2:a uppl. af J:s
”Sjöbok” utkom 1677. 1725 blef den ”tre gånger
uplagd” af en fortifikationsofficer M. O. Nordenberg
samt hade ytterligare utkommit två gånger, då
kaptenen vid amiralitetet Jonas Hahn 1748 utgaf
en omarbetad och tillökad upplaga med titel: ”Johan
Månssons uplifwade aska, eller des förnyade
sjömärkesbok .... jämte tilökning öfwer farwatnen uti
Kattegatt och Skagerack”. Arbetets behöflighet och
värde framgå äfven däraf, att det under förra hälften
af 1700-talet flera gånger utkom på tyska och
en gång på danska.

Johanna, astron., en af småplaneterna.

Johanna, en af Komoro-öarna. Se Anjouan.

Johanna, ”påfvinnan”, var en, enligt hvad
forskningen uppvisat, mytisk figur, som allmänt af den
senare medeltidens krönikor under namnet Johannes
anglicus
(den engelske) insköts i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free