Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1475
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1476
yasu, hufvudsakligen af den sluge I s h i
d a M i-t s u n a r i, en af Hideyoshis fem
ministrar och särskildt märklig därför, att
han kunde vinna en så inflytelserik ställning
ibland de månge öfvermodige krigshöfdingarna,
ehuru han uteslutande blifvit använd i civila
värf. lyeyasu visade sig likväl öfverlägsen
äfven i diplomatisk skicklighet. Medan han lugnt
afbidade angreppet och sammandrog sina trupper i
det af honom konsoliderade och från de föregående
krigsansträngningarna förskonade Kwanto, lyckades
han genom hemliga underhandlingar vinna flera
befälhafvare, som oförmodadt öfvergingo på
hans sida i det märkliga slaget vid Sekigahara
(21 okt. 1600), något ö. om Biwa-sjön, helt
nära den punkt, där de båda hufvudvägarna från
Kwanto till Kyoto skära hvarandra. Det var
den sista stora drabbningen på öppna fältet
i J., men ingalunda ett upprifvande nederlag
för motpartiet. lyeyasu befäste sin seger
förnämligast genom den försiktiga hofsam-het,
som han ådagalade mot de slagne. Endast några få
af fångarna fingo plikta med lifvet, bland dem
Ishida och Konishi, som halshöggos offentligen
i Kyoto. De andre motståndarna straffades blott
genom minskningar och omflyttningar af länen,
under det att Hideyoris moder och anhängare
i Osaka, som af hållit sig från att öppet
understödja ligan, lugnades genom försäkringar
om fullständig ansvarsfrihet. Alla furstar
skyndade därför att, med eller mot sin vilja,
hylla honom som länsherre, och han satte inseglet
på sin makt genom sin af kejsaren utverkade
utnämnning till sei-i-tai-shogun (1603), en
värdighet, hvarpå han kunde göra anspråk som
erkänd Mina-moto-ättling. Men för att få fullt
fria händer för sitt organisationsarbete nedlade
han inom kort detta ämbete (1605) till förmån
för sin son H i d e t a d a, som fick öfvertaga
representationsplikterna i den nya hufvudstaden
Yedo jämte de regeringsbestyr fadern ansåg
lämpligt att anförtro åt honom. Själf tog lyeyasu
som inkyo sitt residens i kuststaden Shizuoka
(s. v. om Yedo, i landskapet Suruga), hvarifrån
han i oaflåtlig verksamhet styrde riket ända till
sin död. Hans politiska sträfvan gick ut på att
ombilda J. ungefär till hvad man numera kallar en
"förbundsstat" med stöd af de inrättningar och
sedvänjor, som redan Hideyoshi grundlagt för att
inskränka landsfurstarnas myndighet inom sina
områden. Men därjämte vinnlade han sig ifrigt om
handelns och samfärdselns utveckling. Lika litet
som Hideyoshi såg han den kristna missionen med
blida ögon, men han kände sig ej förpliktad att
fullfölja sin företrädares ingripande däremot,
så länge han trodde sig kunna begagna sig däraf
för att främja sina handelsplaner. Dessutom hade
han fått ett nytt uppslag, som syntes lofva en
europeisk samfärdsel utan förbindelse med någon
mission. Holländarna började nu, under sin kamp
mot spanska kronan, framtränga till öst-Asien för
att angripa Portugals kolonier och göra intrång
på dess handelsområde. Ett holländskt fartyg,
som tillhörde en af ett Rotterdamskompani
utrustad eskader, vinddrefs (april 1600)
till furstendömet Bungos kust, där det togs
i beslag och sedan med sin besättning fördes
till Yedobukten. Dess kanoner kommo lyeyasu väl
till pass vid Sekigahara. Men ännu följdrikare
var den bekantskap han gjorde med den främste
mannen ombord, hela den skingrade eskaderns
"ofverlots’’, engelsmannen William Adams, som
kvarhölls i hans tjänst och gick ho-
nom till hända både som skeppsbyggmästare
och som rådgifvare i politiska och ekonomiska
ting (d. 1620 som innehafvare af ett mindre
län; hans och hans japanska hustrus graf,
Anjin-zuka, "lotskullen", återfanns 1872 nära det
nuv. örlogsvarfvet Yoko-suka). Genom Adams fick
han veta, att jesuiterna voro fördrifna från alla
Europas protestantiska länder, och han styrktes
däraf i sin uppfattning, att ingenting kunde
tillvitas honom från den allmänna folksämjans
synpunkt, om han själf vid behof utestängde dem
äfven från J. Tills vidare åtnöjde han sig dock
med att genom Adams, som lyckades sätta sig i
förbindelse med både holländare och engelsmän,
för dem båda öppna fritt tillträde till J:s
hamnar. På Hirado grundades i kraft af hans
privi-legiebref såväl ett holländskt faktori
(1609) som ett engelskt (1613); holländarna
företogo därifrån sin första stora ambassadfärd
till hofvet i Yedo (1611). Men tillika inlät han
sig i underhandlingar med spanjorerna, som i både
kyrkligt och världsligt af-seende fortsatte sin
täflan med portugiserna och ändtligen lyckats
af påfven (1600 och fullständigt 1608) utverka
upphäfvandet af jesuiternas privilegium på den
japanska missionen, äfvensom af sin egen konung
(1609), tvärtemot unionsakten med Portugal,
frihet åtminstone för Manilaborna att drifva
handel på J. och Kina. F. ö. lågo spanjorerna
i tvist äfven inbördes, i det att vicekonungen
af Mexico (Nya Spanien) ville, emot det rådande
kolonialsystemet, öppna direkt samfärdsel med
J. utan förmedling genom Manila. Från båda hållen
anfördes naturligtvis klagomål mot engelsmän
och holländare såsom sjöröfvare och fiender
till det spanska majestätet, lyeyasu lät alla
dessa rivaliteter bryta sig mot hvarandra och
insläppte, med förbud mot hvarje slags mission,
både dominikaner .och franciskaner i Kwanto,
men egentligen ville han skaffa sig bistånd till
sitt skeppsbyggen och till sitt bergsbruk för
bättre bearbetande af några nya fynd af guld
och silfver i J. Spanjorerna visade sig likväl
på samma gång opraktiska och högdragna. Utan
att verksamt hjälpa japanerna företogo de på
egen hand misslyckade upptäcktsfärder för att
bemäktiga sig de "guldöar" och "silfveröar",
som på deras kartor förlades utanför J. Därjämte
yrkade de, att deras konung skulle ega rätt
till andel i de japanska grufvornas afkastning,
där kunna anställa egna kommissarier, bygga
fartyg äfven för egen räkning och låta uppmäta
J:s hamnar och kuster, äfvensom med sin flotta
hjälpa till att fördrifva holländarna ur landet
och dess farvatten. På sådana villkor kunde ingen
uppgörelse ingås, men lyeyasu visade ingen otidig
vrede och begagnade sig af underhandlingarna för
att låta äfven japanska fartyg segla till Manila
och ända till Acapulco i Mexico. Portugiserna
ville han ej heller undvara, emedan J. egentligen
endast genom dem från Macao kunde erhålla
eftersökta kinesiska varor. Kinesiska regeringen
ansåg sig alltjämt vara i krigstillstånd med
J. och af visade alla förslag till fredsslut och
samfärdsel. Med Korea kunde visserligen lyeyasu,
som afgjordt uppgaf alla eröfrings-planer, efter
åtskilliga svårigheter bilägga den långvariga
osämjan (1607); japanerna behöllo åtminstone
sitt faktori i Fusan (midt emot Tsushima),
och koreanerna utfäste sig att åter affärda
beskickningar, som alltjämt i J. betraktades
som vasallhylMngar (därvid allenast användes af
riksfältherren som J:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
