Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1477
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1478
härskare den oklara och af kejsaren aldrig
auktoriserade titeln tai-kun, "hög herre"). Men
med detta utarmade grannland kunde ingen
handel synnerligen löna sig. Däremot gjordes
ett annat förvärf af större betydelse i samma
syfte. lyeyasu lät sin ännu mäktige förre fiende,
som han efter Sekigahara tagit till nåder på
billiga villkor, Shimazu Tada-t s u n e (1. I
y e h i s a, ett nytt namn, hvarmed lyeyasu
hedrat honom genom att taga en del af sitt eget)
af Satsuma, underlägga sig Eiukiu-öarna (1609),
hvilkas konung från denna tid erkände sig som
vasall på samma gång af fursten af Satsuma
(alltså medelbart af J’.) och af kejsaren af
Kina. öfver dessa öar, som stodo öppna för
japanerna, kunde därefter handel bedrifvas
äfven med Kina, hvarigenom portugiserna, som
betett sig öfvermodigt mot japanska sjöfarande
i Macao, lättare afhöllos från att missbruka
sitt förmenta monopol. Emellertid skärptes på
flerfaldigt sätt de religiösa motsatserna,
som syntes lyeyasu alltmer hindersamma för
landets lugn och välstånd. Han hade lärt känna
fiendskapen emellan protestanter och katoliker,
äfvensom emellan franciskaner och jesuiter,
som i själfva J. väckte skandal genom sina
ömesidiga anklagelser och tvister. Därtill
kom, att äfven på buddistisk sida liknande
split rådde mellan sekterna Jodo och Nichiren;
lyeyasu kände sig själf mest dragen till den
förra och ingrep kraftigt för att stäfja den
senares förföljelselust. Däremot lämnade
han Nichiren-bonzerna fria händer emot de
kristne på Kyushu, där han ej utöfvade en
omedelbar myndighet, men fann det politiskt
förmånligt att underhålla en viss oro. Slaget
vid Sekigahara kunde ej betraktas som ett
nederlag för de kristne som sådana, men dess
följder voro ödesdigra för kristendomens
maktställning. Konishis län indrogos och
fördelades emellan segrarens anhängare, bland
dem Kato Kiyomasa, som framför andra ådagalade
sin nitälskan emot den främmande religionen. De
fleste kristne furstar dogo eller afföllo från
sin tro, och deras områden kommo delvis i andra
ätters händer; förbudet för daimyo att låta döpa
sig upprätthölls äfven af lyeyasu. De buddistiske
munkarna uppträdde allt hätskare; flera af dem
voro affallna jesuiter eller hade enkom hycklat
omvändelse för att utspana fiendens hemligheter,
och deras sätt att gå till väga vittnade om god
bekantskap med inkvisitionens metoder. Sålunda
utbröto hårda och blodiga förföljelser emot
de inf ödde kristne på Kyushu. Många kristna
samurai fördrefvos af sina nya herrar, och
eftersom enligt lyeyasus påbud ingen fick taga
någon annans vasall i sin tjänst, måste de
irra omkring i landet som nödställda ronin,
beredda att vid tillfälle samla sig omkring
någon regeringsfientlig fana. Med spänd
uppmärksamhet följde lyeyasu de främmande
inflytelsernas utbredning i J. Han och hans
son hade utsändt skriftlärde för att i flera år
(förmodligen under någon kristlig förklädnad)
studera förhållandena i Europa, och de lyssnade
flitigt till kunskaparnas berättelser efter
hemkomsten. Den märkliga ambassad, som en af
hans mest betydande förtroendemän, furst D a t
e M a-samune i norra J., liksom på egen hand
affär-dade (1613) öfver Mexico till Spanien
och Italien, var troligen också en spejarfärd
för riksfältherrens räkning (hemkom dock först
1620). Närmast hade han dock sina blickar fästa
på den uppväxande
Hideyori och hans hof i Osaka. I det längsta
hoppades han kunna göra den farlige pretendenten,
oskadlig genom en förvekligande uppfostran
och en noggrann bevakning under hemligen vunna
rådgif-vares ledning. Han drog sig äfven för att
antasta den rivaliserande ätten, innan de fleste
af faderns forna generaler gått hädan. Äfven i
Osaka hade kristendomen vunnit starkt insteg,
så att Yodogimi, kanske på skrymt, af lyeyasu
utbad sig en varnande kungörelse (1606)
emot sådana omvändelser. Det var han första
offentliga tillkännagifvande i dylik riktning,
dock utan uttryckligt straffhot och endast
afsedt för Osaka-hofvet. Men kort därefter
(1607) mottog Yodogimi jämte sin son med stor
välvilja och ståt en jesuitisk viceprovinsial,
som konfirmerade hennes egen redan döpta
syster. Han hade visserligen förut uppvaktat
äfven lyeyasu själf och Hide-tada, men den
förre kunde ej undgå att finna Osaka-hofvets
beteende misstänkt. Spänningen växte under de
följande åren. Stora skaror af ronin, i synnerhet
kristna, upptogos och anställdes i Osaka, under
det att lyeyasu upprepade sina varningar, ännu
i allmänna, men något mera hotande ordalag,
mot öfvergång till kristendomen, först (1611)
för sina egna tjänstemän och därpå (1612) för
hela riket, sedan han uppdagat förfalskningar
och underslef af några sina kristna sekreterare,
till och med, efter hvad det påstås, spår af
en sammansvärjning för att störta hans välde
med främmande hjälp. Ett personligt, skenbart
vänskapligt möte (1611) emellan honom och
Hideyori ökade blott hans farhågor, enär han,
emot de underrättelser han inhämtat från Osaka,
fann Hideyori utvecklad till en kraftfull och
klok yngling. Han beslöt att icke belasta sin
son med den oundvikliga krisen, gammal och
sjuklig som han själf var, men han väntade
dock ännu en tid, tills han i tysthet hunnit
vidtaga alla nödiga förberedelser för att på
samma gång krossa Hideyori och den kristna
agitationen. Först utfärdades (27 jan. 1614) i
riksfältherren Hidetadas namn en kungörelse, som
påbjöd kristendomens fullständiga undertryckande
såsom en ond och riksfördärflig lära, med en
motivering i den kinesiska statsfilosofiens stil
och noggranna instruktioner för det buddistiska
prästerskapet till att uppspana de infödde
kristne och förmå dem till affall. En mängd
kristna munkar af olika ordnar hopsamlades
och inskeppades till Macao eller Manila jämte
åtskilliga förnäma kristna japaner, bland dem en
ståndaktig daimyo, som länge tjänat Hideyoshi
i fält och som Hideyori kommit för sent att
inbjuda till Osakas försvar. Ingen af dem, vare
sig munkar eller lekmän, misshandlades f. ö.,
och det förefaller ej heller, som om den af
lyeyasu påbjudna förföljelsen mot de kristna
menig-heterna hunnit taga riktig fart under hans
återstående lifstid, ehuru samtliga landsfurstar
ålades att nedrifva alla kyrkor och tvinga
alla döpta att af-svärja sin tro. Han vände
sig omedelbart emot Hideyori själf och tog till
uppslag en etikettstvist, som han förstod att
uttänja med ständigt höjda kraf på upprättelse,
tills ändtligen Hideyori afbröt förhandlingarna
hellre än att underkasta sig så godt som en
fullständig kapitulation. Därmed började Osakas
belägring (nov. 1614-juni 1615), som blef en
vida hårdare konflikt än det föregående kriget
(den moderna japanska generalstaben har nyligen
egnat denna kamp, liksom äfven Sekigahara-fält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
