Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1473
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1474
full gång, gaf en uppseendeväckande händelse
det lämpligaste uppslaget till ett skarpare
förfarande mot de kristne. Ett spanskt skepp,
på väg från Manila till Mexico, drefs af en
orkan till Shikoku-kusten, där det med hela sin
dyrbara last togs i beslag som strandvrak. Då
inga protester eller föreställningar hjälpte,
föll lotsen, (d. v. s. styrmannen) på det orådet
att för de japanska tjänstemännen upprulla en
världskarta och där hotande utpeka den spanske
konungens många och ofantliga besittningar;
på tillfrågan, hur monarken hade burit sig åt
för att underlägga sig så vidt spridda länder,
svarades, att han först plägade sända sina
munkar för att omvända folken och sedan sina
soldater för att understödja de ny kristnades
resning mot sin otrogna öf-verhet, hvarefter
allt annat ginge af sig själft. Dessa yttranden
blefvo genast allmänt bekanta och väckte hos
japanerna den största förbittring, hos jusuiterna
en bestörtning, som de aldrig glömde under
missionens följande öden. Hideyoshi, som just då
vänligen mottagit den förste missionsbiskopen
i J. (en jusuit med sändebudsfullmakt från
vicekonungen af Goa), af skickade honom
visserligen till Macao, liksom de utplundrade
spanske sjömännen till Manila. Men den värsta
näpsten drabbade till en början franciskanerna,
som så länge trotsat på nåden. De brännmärktes i
en offentlig kungörelse som bedragare, lagbrytare
och orostiftare, fängslades i Kyoto (6 till
antalet), kringfördes i rikets förnämsta städer
jämte 3 jesuiter af japansk börd, som bistått
dem i deras verksamhet, och 17 döpta japaner i
deras tjänst ända till Nagasaki, där allesammans
korsfästes i den kristna menighetens, äfven de
till kriget kommenderade kristne furstarnas, åsyn
(5 febr. 1597; dessa "26 japanska protomartyrer"
kanoniserades af Pius IX 1862). Vidare
tillkännagafs dock äfven, att ingen daimyo fick
öfvergå till kristendomen, ingen japan inträda
i en kyrka, inga kristna sammankomster hållas
och att alla jesuiter skulle bortsändas utom
några få för Nagasaki-portugisernas räkning. I
de kristna furstendömena nedrefvos öfver 100
kyrkor jämte prästbostäder, seminarier och
kollegiet på Amakusa. Men ej ens de infödde
kristne straffades som sådana eller tvungos
till uppenbart affall, för främlingarna förblef
kristen gudstjänst tillåten, och ej heller nu
efterspanades jesuiterna synnerligen noga,
oaktadt de allra fleste stannade kvar. Så
inleddes det andra koreanska kriget (mars 1597),
som f. ö. lika litet som det förra bragtes till
ett af görande slut. Konishi uppträdde denna gång
äfven som amiral. Hans i hast nybyggda flotta
besegrade den koreanska och öppnade sålunda
Korea för en ännu fruktansvärdare invasion
än fyra år förut. Japanerna, som torde ha
räknat bortåt 200,000 man i fält, stormade med
dödsförakt starka fästningar, som koreanerna med
kinesisk hjälp anlagt efter alla konstens regler,
framträngde mot Söul och härjade vidt och bredt i
landet. Men oaktadt Konishis och Katos ypperliga
samverkan måste de åter, efter ett nederlag
till sjöss, vika tillbaka för den anryckande
kinesiska hären och sedan uthärda en långvarig
belägring i den eröfrade fästningen Urusan
(något n. om Fusan). Visserligen undsattes
fästningen af nya trupper, de återtågande
kineserna blefvo slagna i flera drabbningar och
visade sig benägna för fredsunderhandlingar,
som de japanske befälhafvarna ej trodde sig om
att af visa. Under vapenstilleståndet
Tryckt den 8/s 10
af bröts dock kriget helt tvärt på ett oväntadt
sätt. Hideyoshi, som svårt insjuknat, gaf sina
rådgifvare i uppdrag att med snaraste ombestyra
Koreas utrymmande och hela härens återförande
till J. Han var framför allt angelägen om att
jämna makttillträdet för sin son, till hvars
trygghet han äfven skyndsamt lät ytterligare
tillbygga och befästa den "stora borgen"
(0-skiro) i Osaka. Efter styrelsens ordnande,
såsom han hoppades, till det bästa i samma syfte
afled han (16 sept. 1598) i Fushimi (något
utanför Kyoto i s.). "Taikosama" är än i dag
de japanska folkmassornas älsklingshjälte och
framstår utan tvifvel som den egendomligaste
gestalten i sitt lands svåra brytningstid vid
dess första sammanträffande med den västerländska
kulturvärlden. Han var allting annat än en
aristokratisk idealtyp i gammaldags riddarstil:
en dvärg till växten och nästan vänskapligt ful i
ansikte och figur (hans populära öknamn antydde
hans likhet med en apa), utan umgängeston och
utan bokbildning, själfsvåldig och ofta brutal,
på allvar eller låtsadt, i ord och åthäf-vor,
dessemellan plötsligt godlynt med en viss bred
humor, ytterligt utsväfvande i sina seder och
tilllika outtröttlig i arbete. Som härskare
älskade han. i det hans förhållande till
kejsartronens innehafvare tedde sig tämligen
tvetydigt, att utveckla en sedan långliga tider
oerhörd prakt i palatsbyggnader, fester och
konstnärligt mecenatskap ("Toyotomi-perioden"),
tillika lämpliga medel att försvaga
landsfurstarnas finansiella maktställning
genom af-pressade bidrag. Trots sin ofta
oförbehållsamt röjda otro visste han uppskatta
kultens politiska betydelse och i synnerhet
den för hjältesinnet lockande äran att efter
döden firas som kami (shinto-ande) och hotoke
(buddistisk inkarnation), enligt den kinesiska
apoteosens föredöme; åt sig själf tillrustade han
ett särskildt tempel som Shin-Hachiman ("den nye
krigsguden", såsom motbild till den fabelaktige
och förgudade forntidskejsare, i hvars namn den
krigiska modern troddes ha eröfrat Korea). Hans
dyrkan har visserligen aldrig slagit igenom
hos folket, men om hans bragder och framför
allt hans insats i det stora rikssamlingsverket
upprepas ännu åtskilliga liknelser och ordstäf. -
På dödsbädden hade Hideyoshi velat anförtro
hela riksstyrelsen i sin sons namn åt I y e-y
a s u, som dock bestämdt afböjt det för mycket
förpliktande ansvaret. Däremot höll han till
godo med en plats i det regentskapsråd (tairo)
af fem stor-vasäller, som skulle öfvervaka de fem
ministrarna (bngyo), under det att ett medlande
råd (churo) af tre mindre landsfurstar skulle
bilägga tvistigheter emellan regcringsherrar och
ministrar. Genom denna anordning hade Hideyoshi
sökt neutralisera lyeyasus inflytande, när
det ej hade lyckats att binda honom genom en
obetingadt åtagen trohetsplikt. Så mycket kunde
åtminstone den månghöfdade styrelsen uträtta
att Koreahärarna, oaktadt häftiga tvister
emellan fältherrarna om krigets fortsättning
eller åtlydnad af Hideyoshis befallning,
återfördes till hemlandet, likväl först
sedan de lidit betydande förluster genom den
koreanska flottans plötsliga öfverfall trots
den ingångna vapenhvilan. Så af slöts detta
krig, som för århundraden bräckt Koreas urgamla
kultur och alstrat ett oblidkeligt hat emellan
de båda folken. För J. betydde de förbittrade
krigarnas hemkomst ett nytt uppflammande af den
inre tvedräkten. Det dröjde ej länge, innan en
omfattande liga bildades emot lye-
12 b. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
